Gästskribent: Telefonen på Hornsgatan 47
Den här gången är det min bror som skrivit ett gästinlägg. Min bror har pratat med vår morfar om hans ungdom och berättar här en anekdot om hur livet kunde vara för en ung man i Stockholm på 1940-talet.
Telefonen på Hornsgatan 47
Min morfar bodde i sin ungdom på Hornsgatan 47. Det var 1945 och han hade precis varit uppe i Sälen och bevakat gränsen mellan Sverige och Norge. Trots att kriget var i sitt slutskede var man rädd för att tyskarna skulle korsa gränsen från det ockuperade grannlandet.
Efter kriget kom så min morfar till Stockholm och Hornsgatan. Där var han inneboende hos en tant som hade satt lås på sin telefons nummerskiva så att det inte gick att ringa från den, bara till den. Dyra telefonräkningar på grund av hyresgästers pladder var ingenting för henne. Själv hade hon nyckel så att hon kunde låsa upp och slå ett nummer vid behov.
Min morfar arbetade på ett stort telefonbolag och visste därför hur man slog telefonnummer med hjälp av klykan. Tryckte man ner den snabbt en gång blev det noll, två tryck gav en etta osv. Han kunde därför ringa trots den låsta nummerskivan. Tanten var alltid så förundrad över att hon aldrig hade hört telefonen ringa när hon såg min morfar prata i den.
Tanten och telefonen är förmodligen borta men Hornsgatan 47 finns kvar. Min morfar likaså.
Hornsgatan 47 som huset ser ut idag.
