Därför protesterar jag



Det byggs överallt i Stockholm och så här ser det ut där jag bor. (Bilden är dock från en grannes fönster.) Just nu bor jag granne med tre byggarbetsplatser, ingen av dem gäller bostäder kan tilläggas. Men det har också byggts hundratals nya bostäder i min närhet under tiden jag bott på platsen. Jag har faktiskt bott i olika byggarbetsplatsers absoluta närhet i närmare tio år. Det är ungefär lika länge som jag bott i min lägenhet som jag köpte efter att ha stått i HSB's bosparkö i 22 år. Snart ska ytterligare minst ett bygge till dra igång. Jag har fått känna av buller från tidig morgon till sen kväll, alla dagar i veckan, även på helger, avspärrade gångbanor och parker som grävts upp. De som är mest positiva till byggen och tycker att det ska byggas mer har sällan själva byggena inpå knuten.

Min protest mot överexploateringen i Stockholm växte fram. Det första bygget för tio år sedan brydde jag mig inte så mycket om. Men när den ena byggarbetsplatsen efter den andra ersattes av nya och jag såg hur kulturbyggnader och parker runt om i Stockholm offrades i bostadsbristens namn samtidigt som allt fler hotell och gallerior byggdes tröttnade jag till slut. Jag har drivits till att bli nej-sägare, speciellt när resultaten av byggena förskräcker och det sällan tas hänsyn till de som redan bor på en plats när nybyggen planeras.

Jag protesterar inte mot allt men mycket är värt att granska och påpeka brister i. Det är ganska vanligt att politikerna säger sig vilja göra en sak men sedan gör precis tvärt om. De säger sig värna kulturmiljöer men river kulturhistoriska byggnader i mängder. De säger sig värna miljön men bygger i parker och grönområden. Det är nämligen ofta kortsiktig planering och exploatering som styr. Är inte det något att protestera mot?


Kommentarer
Postat av: M1

I krig är en del av den psykologiska taktiken att förstöra föremål och byggnader som är symboliskt viktiga för fiendens identitet och kultur. Nu pågår det inget krig i Stockholm men känslan kan jag förstå. Byggnader rivs och platser förändras av folk som inte har en aning om, eller inte bryr sig om vad byggnaden eller platsen har för betydelse för andra.

De som tycker att människor i bevarandekretsar bara är gnällspikar har sällan en egentlig koppling till den aktuella platsen medan de som protesterar har relation till eller kunskap om platsen. Det man kan något om brukar man vara rädd om. Det man inte känner till bryr man sig mindre om. Vår närmiljö är en del av vår identitet och kultur.

Det märker man inte minst när man ser hur många pålästa och kunniga föreningar, bloggar och hemsidor mm det finns, som handlar om bevarande och lokalkännedom. Känslan av att inte räknas utan bara vara i vägen när man värnar sin närmiljö börjar bli utbredd.

Att inte göra någonting är inte ett bevarande, det är förfall och det är inte det som eftersträvas men att påstå att något är bra bara för att det är nytt eller att det är bra bara det förändrar är en väl beprövad härskarteknik. Dessvärre brukar det bara innebära att gamla misstag görs om.

Framtiden skapas bäst med en blick i backspegeln. De som vill se stor förändring gör ofta om gamla misstag, ända är det vi som vill vara försiktiga som kallas bakåtsträvare.

2015-04-09 @ 16:20:43

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0