Bevara Stockholm

Bostadsbristen i Stockholm är inte ny även om det ofta framställs så. När politikerna återigen ska försöka lösa den kommer de med nya förslag för att öka byggtakten och sänka priserna. Men de nyskapande förslagen är i grunden gamla idéer som återkommit.

Nyhetsrapporteringen om bostadsbristen pågår hela tiden och ofta framställs den som ett relativt nytt fenomen. Men det har nästan alltid varit bostadsbrist i Stockholm. Under 1960-talet var bostadsbristen i Sverige akut och då genomfördes det sk Miljonprogrammet. Det var ett program som antogs av Sveriges riksdag 1965 med målet att på 10 år bygga en miljon bostäder i hela landet. För att lyckas med det skedde byggandet snabbt och rationellt. Idag nämns miljonprogrammet enbart i samband med de förorter med flerbostadshus som då växte fram. Men miljonprogrammet innebar också att det byggdes bostäder i Stockholms innerstad, tex Drakenbergsområdet på Södermalm och Fältöversten på Östermalm. Under miljonprogrammet byggdes också många småhus, där en stor del var radhus och kedjehus.

Det råder en allmän uppfattning att miljonprogrammet helt löste bostadsbristen och att det är först de senaste åren den uppstått igen. Det stämmer inte. Efter miljonprogrammet var bostadsbristen snart tillbaka, om inte i hela landet så iallafall i Stockholm. Redan under det tidiga 1980-talet debatterades bostadsbristen i Sveriges riksdag där dåvarande bostadsminister Birgit Friggebo fick svara på frågor om vilka åtgärder regeringen skulle "vidta i syfte att snabbt komma till rätta med den rådande bostadsbristen och underlätta för ungdomar och andra bostadsbehövande att få sin bostadsfråga löst". Ungefär samtidigt motionerade VpK om att "speciellt stora och snabba bygginsatser måste göras i ungdomstäta områden med stor bostadsbrist".

Idag när det fortfarande är bostadsbrist kommer politikerna i Stockholm med det ena nya förslaget efter det andra för att råda bot på den.

Ett sätt att sänka kostnaderna är att bygga "Stockholmshus", ett massproducerat typhus med rimliga hyror. De tre kommunala bostadsbolagen har fått i uppdrag att skyndsamt ta fram en modell för de här husen. Stadshusets målsättning är att sänka byggkostnaderna med 20 - 25 procent. Om de bygger de här typhusen och inte exklusiva och dyra lägenheter kan kostnaden hållas nere. Men det hela bygger på att allmännyttan börjar göra skäl för namnet och inte fungerar som en kassako för stadens ekonomi.

Därför borde det vara lätt för allmännyttan att pressa kostnaderna för nya hyresrätter. Om det byggs billigare bostäder skulle den akuta bostadsbristen kunna minskas, men inte lösas, och vi skulle förhoppningsvis slippa överdriven exploatering där bostadsbristen bland unga används som svepskäl för att bygga dyra lyxlägenheter, något även allmännyttan gjort.

Nu har Stockholms Stad också utsett arkitekten Torleif Falk till byggeneral. Han ska vara länken mellan politikerna, deras tjänstemän och byggbranschen. Byråkratin ska minska så att fler detaljplaner kan tas fram. Stockholmarna involveras inte nämnvärt i processen.

Takten i byggandet ska på det här sättet ökas. 40 000 bostäder ska byggas fram till år 2020,dvs ca 8 000 bostäder om året. Som jämförelse ska Hammarby Sjöstad fullt utbyggd bestå av 11 000 bostäder. Det är dessutom bara Stockholms kommun det handlar om, inte övriga kommuner i länet. Men var och hur ska alla dessa bostäder byggas? Det byggs redan överallt och kapaciteten för vad byggbranschen klarar av är nådd. Att det skulle vara överklaganden som hindrar fler byggen stämmer inte. Att det ständigt upprepas är bara ett sätt att skuldbelägga enskilda medborgare som värnar sin boendemiljö.

Att i hög takt bygga standardiserade hus till lågt pris påminner i hög grad om det gamla miljonprogrammet, på gott och ont. Det positiva är att det kan leda till billigare bostäder. Det skulle sannerligen behövas i den uppskruvade och fartblinda tid vi lever i nu. Till det negativa är att det är volymen som är det viktiga, inte hur det byggs. Visserligen ser många hus som byggs idag redan likadana ut och utan större arkitektonisk finess så utseendemässigt gör det här knappast någon skillnad. Men när politikerna ser antalet bostäder som siffror i statistiken minskar intresset för hur de påverkar det område de byggs i. Det i sin tur leder till minskad förståelse för lokala opinioner.

Historien upprepar sig ständigt och de förslag som nu presenteras som nya är i själva verket över 50 år gamla idéer som återkommit.