Hotade parker
I takt med att Stockholms befolkning växer ökar trycket på stadens parker. Istället för att värna de parker som finns kvar kommer politiker och stadsplanerare med nya planer på att bebygga park efter park.
Det är fascinerande att politiker och stadsplanerare så ivrigt talar om behovet av parker men samtidigt inte ser dem som platser för rekreation utan som platser möjliga att exploatera. Just nu finns det mer eller mindre långt gångna planer på att bygga i fyra parker på Södermalm. I en femte pågår redan byggnationen.
I Malongenparken planeras för 20 hyresrätter med plansamråd i mars och februari 2018, i Bergsgruvans park planeras för cykelgarage och bostäder, i Johan Helmich Romans park har planarbetet för att bebygga den med bostäder återupptagits och i Tjurbergsparken planeras för 80 hyresrätter. I den sistnämnda verkar det medvetna förfallet påbörjats genom att klotter inte längre saneras. Det är ett sätt att få platsen otrevlig och otrygg. Tryggheten anges också som argument för att bebygga parken. Missbrukarna ska på så sätt välja att flytta sig till någon annan plats. Men det finns många exempel på att missbrukare inte drar sig för att uppehålla sig nära bostäder eller där många människor rör sig. Vid Tjurbergsparken finns redan hundratals bostäder. Att ytterligare 80 lägenheter skulle få dem att flytta på sig förefaller osannolikt. Just det medvetna förfallet var också tydligt i den västra delen av Rosenlundsparken där byggnationen nu pågår för fullt.
Parker på Södermalm som bebyggs eller hotas av bebyggelse. Från vänster: Bergsgruvans park, Rosenlundsparken, Johan Helmich Romans park, Tjurbergsparken och Malongenparken. Bild : Google Maps (med mina markeringar)
När parker och grönområden bebyggs brukar det kompenseras genom att ett annat grönområde rustas och görs tillgängligt. Det kallas grönkompensering. I praktiken innebär det emellertid inte så mycket kompensering eftersom det ofta är åtgärder som ändå hade behövt göras, tex att rusta upp en lekpark eller ett slitet torg.
För några år sedan lanserades begreppet pocketpark. Det innebär en liten yta av grönska som på det sättet, trots sin lilla storlek, kunde betraktas som en park. Genom att kalla fler områden för park kunde också fler människor anses bo nära en sådan trots att antalet parker och grönområden blev mindre. Nu är ordet pop up-park på modet. Det ska vara en tillfällig park men är i praktiken mest några solstolar som ställs ut på en konstgräsmatta.
I takt med att Stockholms befolkning växer ökar trycket på de parker som finns. Parkerna används mycket och slits hårt. I vissa fall har det lösts med åtgärden att ersätta riktigt gräs med konstgräs. Tanken att låta bli att bebygga parker verkar inte ha slagit våra politiker.
Det är fascinerande att politiker och stadsplanerare så ivrigt talar om behovet av parker men samtidigt inte ser dem som platser för rekreation utan som platser möjliga att exploatera. Just nu finns det mer eller mindre långt gångna planer på att bygga i fyra parker på Södermalm. I en femte pågår redan byggnationen.
I Malongenparken planeras för 20 hyresrätter med plansamråd i mars och februari 2018, i Bergsgruvans park planeras för cykelgarage och bostäder, i Johan Helmich Romans park har planarbetet för att bebygga den med bostäder återupptagits och i Tjurbergsparken planeras för 80 hyresrätter. I den sistnämnda verkar det medvetna förfallet påbörjats genom att klotter inte längre saneras. Det är ett sätt att få platsen otrevlig och otrygg. Tryggheten anges också som argument för att bebygga parken. Missbrukarna ska på så sätt välja att flytta sig till någon annan plats. Men det finns många exempel på att missbrukare inte drar sig för att uppehålla sig nära bostäder eller där många människor rör sig. Vid Tjurbergsparken finns redan hundratals bostäder. Att ytterligare 80 lägenheter skulle få dem att flytta på sig förefaller osannolikt. Just det medvetna förfallet var också tydligt i den västra delen av Rosenlundsparken där byggnationen nu pågår för fullt.
Parker på Södermalm som bebyggs eller hotas av bebyggelse. Från vänster: Bergsgruvans park, Rosenlundsparken, Johan Helmich Romans park, Tjurbergsparken och Malongenparken. Bild : Google Maps (med mina markeringar)
När parker och grönområden bebyggs brukar det kompenseras genom att ett annat grönområde rustas och görs tillgängligt. Det kallas grönkompensering. I praktiken innebär det emellertid inte så mycket kompensering eftersom det ofta är åtgärder som ändå hade behövt göras, tex att rusta upp en lekpark eller ett slitet torg.
För några år sedan lanserades begreppet pocketpark. Det innebär en liten yta av grönska som på det sättet, trots sin lilla storlek, kunde betraktas som en park. Genom att kalla fler områden för park kunde också fler människor anses bo nära en sådan trots att antalet parker och grönområden blev mindre. Nu är ordet pop up-park på modet. Det ska vara en tillfällig park men är i praktiken mest några solstolar som ställs ut på en konstgräsmatta.
I takt med att Stockholms befolkning växer ökar trycket på de parker som finns. Parkerna används mycket och slits hårt. I vissa fall har det lösts med åtgärden att ersätta riktigt gräs med konstgräs. Tanken att låta bli att bebygga parker verkar inte ha slagit våra politiker.
