Är den täta staden miljövänlig?
Tät kvartersbebyggelse av innerstadskaraktär sägs vara det mest miljövänliga sättet att bygga dagens samhälle. Urbanitet har blivit ett ideal och livet i en tät stadsmiljö framställs som det enda hållbara alternativet. Visst finns det många fördelar med täta stadsmiljöer. Där finns underlag för effektiv infrastruktur och människor kan lätt ta sig till butiker och arbetsplatser på olika sätt. De korta avstånden och därmed färre transporter är huvudargumentet för att förtätad stad skulle vara miljövänlig. Att bygga högt och tätt skulle också göra att mindre mark tas i anspråk och därmed skulle grönområden kunna behållas i den växande staden.
Nu är det inte riktigt så enkelt.
Det är aldrig frågan om antingen eller när det gäller stadsbyggnad, utan det är alltid både och som blir resultatet.
Det byggs både i Stockholms innerstad och i dess förorter.
Det byggs både på höjden och i parker och grönområden.
Översiktplanen för Stockholm, Promenadstaden, antogs av kommunfullmäktige den 15 mars 2010. Den bärande tanken är fortsatt förtätning i innerstaden och närförorterna samt att förstärka, alltså förtäta, ett antal centrumområden i ytterstaden. Stockholms kommun är till ytan ganska liten så ingen del blir opåverkad. Det är som synes inte frågan om antingen eller, här eller där, utan både och, överallt. Hur miljövänlig blir då den nya förtätade staden?
Behovet av transporter kvarstår även i en förtätad stad och behovet av transporter mellan städer, regioner och länder påverkas inte alls. Alla får inte plötsligt gångavstånd till jobbet för att man förtätar. Med fler människor på samma ställe ökar också transportbehovet av varor och livsmedel till staden och avfall från staden. Folk slutar inte heller att flyga och konsumera varor som transporteras långa sträckor. Även de glesast befolkade förorterna har idag en väl utbyggd kollektivtrafik och det gäller bara att få folk att använda den och avstå från bilen, även om resan då tar lite längre tid. Förtätning har bara marginell inverkan på bilåkandet och därmed dess miljöpåverkan. Endast övergång från fossila bränslen till förnybara drivmedel kan väsentligt minska transportsektorns miljöpåverkan.
Personer som talar väl om förtätning ser sig som miljöförespråkare men eftersom den täta stadsbebyggelsen i sig är målet och inte ett medel för en hållbar stad väljer de selektivt bland miljöfrågorna. Klimatfrågan och utsläpp av växthusgaser är en fråga de tagit till sig. Statistiskt sett är det färre bilar per person i Stockholms innerstad än i dess förorter och kranskommuner. Det tar man fasta på när det propageras för förtätning, även om fler människor tveklöst leder till fler bilar i absoluta tal, och därmed mer buller och sämre luft. Miljöfrågor som motsäger att tät bebyggelse är det mest miljövänliga avfärdas omedelbart. Biologisk mångfald och naturens behov av spridningskorridorer möts av oförstående och ses som något totalt onödigt. Det är ju i vägen för den täta staden.
Tanken på samhällen med korta avstånd är inte ny. Flera förorter planerades faktiskt som så kallade ABC-städer där tanken var att man skulle arbeta, bo och utföra ärenden i en och samma stadsdel. Men det fungerar inte så i praktiken eftersom människors byte av arbetsplats och byte av bostad sällan är samordnade med varandra. Ofta är det också två personer i ett hushåll som jobbar på helt olika ställen. Och inte blir det närmare till jobbet bara för att stadsdelen där man bor förtätas.
En annan nackdel med för kraftig förtätning är att mjuka ytor i området försvinner. Gräs, buskar och träd fyller ett syfte även om det inte är en tillgänglig och ordnad park. De binder partiklar, dämpar buller och sänker temperaturen, t.ex. vid den extrema värme sommaren bjöd på. (Se tidigare inlägg i ämnet.) Dessutom kan de ta hand om vatten på ett helt annat sätt än vad hårdgjorda och bebyggda ytor kan. Översvämningar på grund av ökad nederbörd är något vi redan fått vänja oss vid, senast i förra veckan när delar av Stockholm svämmades över av kraftiga skyfall.
Människor behöver också ha natur i sin absoluta närhet, s.k. varje-dag-natur, alltså den grönska som finns nära bostaden och som lätt och snabbt går att ta sig till och är möjlig att vistas i dagligen. Alternativet är större naturområden längre bort, det som kallas veckonatur. Den natur tex en familj åker till på en utflykt under helgen. I stadsbyggnadsdiskussionen pratar man inte om var människor tillbringar sin fritid och hur de reser bort. Mer trängsel och färre grönområden i närheten av bostaden leder troligen till fler och längre transporter för att man ska kunna ta sig ut i naturen.
Stockholms innerstad är trevlig och attraktiv med allt sitt utbud, sin historia, arkitektur och sitt folkvimmel. Men ibland idealiseras den täta kvartersstaden i mesta laget och att då lyfta fram miljöargumenten när det egentligen är något annat man längtar efter kan kännas lite falskt. Den täta staden kläs i hållbarhetstermer, men ärligare vore det om man pratade mer i ekonomiska termer. Det stadsliv som hyllas går hand i hand med en konsumtionskultur som inte är särskilt miljövänlig. Det som lyfts fram är livet i innerstaden, en urbanitet där människor är ute och shoppar alternativt sitter på kafé. Generellt konsumerar stadsbor mer och har en miljöfarligare livsstil än människor ute i landet. Den mest avgörande faktorn om man åker bil eller inte är inkomsten som faktiskt har stor betydelse för människors miljöpåverkan. Människor med gott om pengar påverkar miljön och klimatet mer genom sin livsstil än människor med sämre ekonomiska förutsättningar. Det är inte tät innerstadsbebyggelse eller glesare befolkade villaområden som i huvudsak styr hur miljön påverkas, det är hur vi lever våra liv.
Täta områden är inte per automatik kvartersbebyggelse av innerstadskaraktär även om förtätning av områden ofta marknadsförs så. Det är faktiskt sällan innerstadens goda egenskaper uppstår vid förtätning. Istället blir det mera trängsel och mindre grönska. Nya områden vid innerstadens gränser byggs ofta för tätt och de boende störs av insyn, brist på ljus och, har det visat sig, dåligt byggda hus.
Ibland hörs argumentet att Stockholms förorter måste "urbaniseras". Men de är redan urbana områden. Miljonprogramsförorter som exempelvis Tensta är också tättbefolkade, och de har sin urbanitet. Där finns också ett folkliv, men det är bara innerstadens urbanitet som framställs som eftersträvansvärd. Ordet "förort" används numera ofta som ett skällsord, ibland till och med om innerstadskvarter.
Det finns också en stor sannolikhet att dagens sanningar blir morgondagens lögner. Pendeln kommer att svänga igen. Det finns goda skäl att misstänka att vi om 20–30 år betraktar dagens tvärsäkra förtätningsideal med skepsis. När nackdelarna med den förtätade bebyggelsen blivit tydliga och fördelarna inte väger upp dem, eller till och med helt uteblivit. Då kommer stadsbyggnadsidealen att se annorlunda ut. Med utveckling följer nämligen historiens dom över det förflutna.
Den här texten skrevs tillsammans med en släkting som studerat frågan om förtätning och miljö.
Det är väl klart att det blir mer transporter och en större klimatpåverkan när man bygger mer. Inget konstigt alls.
Men valet står ju inte mellan att bygga eller inte bygga. Utan mellan att förtäta eller att fortsätta bygga Stockholm på det sätt som det är byggt på. Med långa avstånd mellan dess delar. Inte tätare, snarare mer vidsträckt.
Och i den jämförelsen är en förtätning tveklöst det mest effektiva om man väger in alla faktorer.
---
Sedan finns förstås alternativen att de som föds i Stockholm deporteras, samtidigt som de landsortsvenskar och invandrare som vill flytta till Stockholm förbjuds att göra det. Inte önskvärt – och även om det var det, helt omöjligt att genomföra.
Hej Tony.
Jag blir lite nyfiken bara. Gör du skillnad mellan infödda Stockholmare, "landsortssvenskar" och invandrare när det gäller bostadsfrågan? För varför annars göra en uppdelning? I synnerhet de senare två grupperna känns lite märkliga att dela upp i det här sammanhanget. Tycker jag alltså.
Hej Thomas.
Nej, jag gör ingen skillnad. För mig är det otroligt viktigt att alla grupper som gör att Stockholm växer är lika viktiga och lika välkomna. Jag konkretiserade de tre grupperna för att nyansera bilden av vad det är som gör att vi blir fler i huvudstaden. Återkommande hörs anti-bygg-argumentet "satsa på landsbygden istället", vilket är ett tokigt resonemang.
Hej, Jag är nyfiken på hur du fått fram att "Generellt konsumerar stadsbor mer och har en miljöfarligare livsstil än människor ute i landet".
Jag har inte läst något som säger det ena eller det andra, men min upplevelse är att man i tätare miljöer shoppar mindre och istället ägnar mer tid åt aktiviteter som kultur, bio, sport.
Dessutom tycker jag man också handlar färre varor när man inte har bil, även om kanske kostar mer per vara än om man handlar på stormarknader i förorter och på landet. Jag har inte bil eller körkort själv då jag bor rätt centralt, men de gånger jag handlar med någon som har bil tycker jag de hamstrar mest hela tiden. Det finns alltid nåt extra som lastar på shoppingvagnen och sen trycker in i bakluckan.
Dessutom tycker jag det verkar vanligare att man köper ekologiskt i stan än i förorten. Men som sagt., det är bara min upplevelse. Och det skulle vara kul att läsa nån forskning om detta.
Hej Thomas And,
Uppgiften har jag fått från flera olika håll, bla från Jordbruksverket.
http://www2.jordbruksverket.se/webdav/files/SJV/trycksaker/Pdf_ovrigt/aol17.pdf
Att många människor förstör miljön mer än få människor och att rika människor som konsumerar mycket förstör miljön mer än fattiga människor som konsumerar lite är förstås sant. Men det har ingenting med förtjänstfullheten med (eller avsaknaden av densamma) förtätningen av staden att göra, eftersom förtätning vare sig innebär fler människor i sig (alternativet är större trångboddhet eller förglesning och utvidgning, fler människor blir det i Stockholm oavsett) eller att människor blir rikare och konsumerar mer.
En tätare stad är miljövänligare och resurseffektivare i sig, jämfört med en glesare stad. Det är ett faktum som är svårt att komma ifrån.
Ett annat viktigt argument för förtätning och ihopbyggnad av isolerade delar av staden är att de flesta människor vill ha korta transportsträckor, inte långa. Att hänvisa till att en förortsenklav (Vällingby) inte lyckats med konststycket att vara helt självförsörjande för sina innevånare duger inte som argument för påståendet att innerstad/tät sammanbyggd stad inte skulle förmå erbjuda kortare transportationssträckor för sina innevånare än enklavbaserad förortsbebyggelse. Här spelar storlek och läge en stor roll. Sannolikheten att t.ex. kunna hitta sin arbetsplats någonstans innanför tullarna är avsevärt större än sannolikheten att hitta den just i Vällingby. Och skulle ens arbete trots allt förläggas i någon av kontorsområdena i förorten så är sannolikheten till goda, och korta, kommunikationer ut till kontorsområdet mycket större än de skulle vara om man istället hade valt att bo i Vällingby (detta är förstås också ett argument för mer kollektivtrafikbetonade tvärförbindelser mellan förortsenklaverna). Samma sak om vi pratar tjänsteutbud. Det är mycket större inne i stan än i Vällingby, vilket åtminstone delvis beror på stans storlek (Vällingby är ju mer jämfört med en småstad i sådana fall).
Och vad gäller biologiska korridorer och liknande: Nej, detta är inte en problematik i paritet med klimatpåverkan och andra miljöproblem som riskerar liv och hälsa och kanske till och med vår hela civilisation. Bygger vi en stor stad så kommer den staden innebära ett minskat djur- och växtliv just där staden byggts. Det går inte att komma ifrån och det är inte heller hela världen.
