Historien och misstagen upprepas
I den snabba takt som Stockholm nu förändras behövs en eftertanke som många verkar sakna. En stad får och ska förändras. Men det är viktigt för människor att kunna känna igen sig i den stad de vuxit upp i och lever i. Välbekanta platser i staden är en del av dess historia och håller minnen vid liv. Om de miljöerna försvinner så kommer också känslan av samhörighet med staden att försvinna.
Det kan vara platser med stor betydelse för många människor som Slussen eller Odenplan. Men det kan också vara platser som för de flesta ter sig helt meningslösa men som för den enskilde har en speciell plats i hjärtat. Huset där man gick sina första år i skolan, den källarlokal där sommaren firades in med arbetskamraterna eller den lilla folkpark som blev en trygg oas när livet var jobbigt. Alla dessa små platser har funnits i mitt liv och ingen av dem finns kvar idag. Jag är född i slutet av 1970-talet och Stockholm har förändrats under hela mitt liv. Men under de senaste fem åren har takten ökat och det är mycket som försvunnit på kort tid.
Det råder bostadsbrist i Stockholm idag och det byggs också mängder med bostäder. Det är det enda som verkar räknas och de som redan har en bostad känner sig ofta bortglömda och överkörda. Samtidigt byggs också hotell och gallerior. Gamla kulturmiljöer förstörs och tilliten till politikerna har minskat. Ett tecken på den oro som finns är att antalet ansökningar till Länsstyrelsen om att byggnadsminnesmärka hus har ökat kraftigt.
Det var samma oro och frustration som 1971 till slut ledde fram till almstriden i Kungsträdgården. Då var ilskan mot politikernas hets att bygga en modern stad så stor att människor handgripligen gick ut och försvarade det Stockholm de älskade.
Samma historielöshet som rådde under rivningsvågen kring 1960-talet har idag brett ut sig igen, både bland politiker och hos människor i allmänhet. Jag har hört ungdomar i gymnasieåldern fråga "Vad var miljonprogrammet?". Nej, det var inte ett lekprogram på TV4. Miljonprogrammet var istället ett försök att med en miljon nya bostäder på tio år bygga bort bostadsbristen i Stockholm. Det har nu gått drygt 35 år sedan miljonprogrammet avslutades och som bekant råder det fortfarande bostadsbrist. Om ytterligare 35 år kommer det fortfarande att vara bostadsbrist i Stockholm, oavsett hur mycket det byggs nu. Samtidigt kommer många andra delar av Sverige att vara glesare befolkade än idag vilket också medför problem. Då kommer vi i Stockholm att stå inför samma problem som idag med den skillnaden att ännu fler miljöer kommer att vara saknade och sörjda.
Därför måste politikerna inse att det inte enbart är positivt att Stockholms befolkning växer och att det viktigaste inte alltid är att pressa in så många människor som möjligt innanför stadens gränser. Jag är inte emot att det byggs bostäder men det finns också andra saker som är viktiga, inte minst för stadens invånare. Det finns ett värde i att behålla och bevara det gamla.
Om dagens politiker vågade blicka bakåt någon enstaka gång skulle de förstå att de nu upprepar samma misstag som gjorts tidigare i Stockholms historia.
Hej där!
Jag vill bara berömma dig för en mycket tänkvärd "blogg" (kallas det för det?) och jag håller med dig om precis allt du skriver. Det är jag nog inte ensam om att tycka; Vemsomhelst som vuxit upp i Stockholm kan inte annat än sörja dessa miljöer,dessa barndomsminnen som inte längre finns. Jag som vuxit upp i slutet av 60-talet känner en enorm rotlöshet pga att alltför få platser finns kvar. Jag var i Dalarna på semester i sommar och där kände jag en sån hemlängtan då jag där i dessa gamla lokaler fann ro och mindes min barndoms smultronställen som jag så smärtsamt påmindes om,inte längre fanns. Nej,jag har ofta undrat varför ingen förstår att den här tanken att "bostadsbristen" kan byggas bort i Stockholm,är helt befängd. Hur många bostäder som än byggs kommer ju alltid efterfrågan vara lika stor alltmedan övriga landet står öde. Ett modernt tänk vore istället att ge folkmöjligheter att genom teknologin arbeta hemifrån och slippa resa (ett mycket bra alternativ ur miljösynpunkt),utöka offentlig sektor så de gamla och sjuka inte heller behövde flyttas på till annan större ort (då har vi trollat fram många jobb på glesbygden så folk slipper flytta till stan). En annan aspekt på detta med bostadsbrist är ju också att man borde prioritera våra ungdomar så att de hamnar först i kön då de har sina föräldrar här och skolan osv. Eftersom alla i landet och dessutom nyanlända till landet, får stå i kön till sthlms bostadskö så står sig ju våra ungdomar sig slätt och får bo hemma tills de stadgar sig med ngn partner, mycket tack vare att hyresrätterna har minskat oerhört till förmån för de som köpt upp de kommunala hyresrätterna. En till sak som jag skulle ändra på omjag vore politiker är detta att bostadsbidragen är nästintill obefintliga för ensamhushåll med barn,vilket också bidrar till en trångboddhet utan dess like, även jämfört med 50-talet eftersom ensamhushållen med barn ökat enormt. Alltmedan äldre personer får ett bostadstillägg som möjliggör att en ensam gumma eller gubbe med endast folkpension, ändå kan bo kvar i sina 4 rum med kök. Varför inte ge dessa gamla en gratis flytt och hjälp med att hitta en mindre lägenhet? Jag tycker inte det känns rätt att en ensam person med statens hjälp får behålla sin stora lägenhet. Inte heller tycker jag att kommunala bostäder ska få köpas upp.
Håller med er båda!!!
