Rapportbluffen i Almedalen
När byggföretaget NCC i Almedalen 2012 presenterade sin rapport om tiden för plan- och byggprocesser saknades all kritisk granskning. Trots att rapporten var vinklad och undermålig togs den för sanning av journalister och politiker. Det fick långtgående konsekvenser i den politiska retoriken och ledde till och med till ett lagförslag från Sveriges regering. Även i år är NCC på plats i Almedalen med en färsk undersökning i bagaget.
Snart drar Almedalsveckan på Gotland igång. Evenemanget har gått från att vara en politikervecka till ett jättearrangemang med över 2000 programpunkter. Här samlas nu inte bara företrädare för de politiska partierna utan också intresseorganisationer, näringsliv och lobbyister för att diskuterar politik och samhällsfrågor. Men framförallt är de i Almedalen för att påverka varandra och lansera sina egna idéer som sanning.
-Äg verklighetsbilden, säger lobbyisten. Den som får med sig människor på sin beskrivning av ett problem eller dess lösning kommer politiker att lyssna på. Lobbyister och PR-konsulter vet vad som krävs för att bilda opinion, bygga allianser och hur man drar i rätt informella trådar för att skapa rubriker och twitterflöden. Med genomtänkt strategi, kartläggning av nyckelpersoner och rätt informationsvägar kan de sätta strålkastarljuset på sina kunders problem, och framförallt på deras lösning.
Publik i Almedalen 2012. Foto: Region Gotland
Bluffen i Almedalen 2012
Under Almedalsveckan 2012 lanserade byggbolaget NCC rapporten ”Fånga tidstjuvarna och bygg bort bostadsbristen”. I den visar en undersökning att det tar två år att bygga hus i Tyskland medan det tar tio år i Sverige. Problemet i Sverige sades vara det krångliga regelverket och de långa planprocesserna. Lösningen skulle vara en begränsning i reglerna.
Det var PR-byrån Gullers som låga bakom kampanjen. Grunden för deras påverkansarbete var rapporten men även andra aktiviteter genomfördes under Almedalsveckan 2012. Det hela följdes också upp med en debattartikel i Dagens Industri (Di 17/9 2012) undertecknad av tre höga chefer på NCC, bl.a. Peter Wågström som är vd och koncernchef för NCC.
Politikerna svalde betet
Genomslaget blev stort och resultatet blev att alla betraktade det svenska regelverket som alldeles för omfattande. Det blev en sanning hos media, folket och framförallt hos politiker att reglerna måste ändras. Både regering och opposition infogade snabbt propagandan i den egna retoriken.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 2 september 2012 föreslog socialdemokraternas dåvarande bostadspolitiska talesperson Veronica Palm tillsammans med nuvarande finansministern Magdalena Andersson snabba förändringar i Plan- och bygglagen med hänvisning till Almedalsskriften.
Den 15 november 2012 gav dåvarande borgliga regeringen utredaren Lars Magnusson ett tilläggsdirektiv i hans utredning ”Plangenomförandeutredningen” (dir. 2011:104) att också utreda förutsättningarna för att förenkla och förkorta plan- och byggprocessen (dir. 2012:114). Viktigt i uppdraget var att se över kraven på detaljplan och bygglov i plan- och byggprocesserna för att i vissa fall göra det möjligt att bygga utan föregående detaljplanering.
Även dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt kommenterade senare ärendet: ”Processer som i andra länder kan ta ett eller två år kan i Sverige ta tio år. Det säger sig självt att det inte går att få ihop kalkylerna, och det säger byggarna till oss.” (SvD 26/3 2014)
NCC:s rapport togs för en sanning som ingen ifrågasatte
Vad stod det då egentligen i NCC:s rapport? Den jämförde byggtiden mellan Sverige, Finland och Tyskland. Men det var skillnaden mellan Tyskland och Sverige som slog igenom i debatten. Det statistiska underlaget för slutsatsen om skillnaden i projekttid mellan Tyskland och Sverige var endast två byggen, ett i respektive land. Det står inte i rapporten vilka de två projekten är men de beskrivs som likartade. Men de båda projekten är så olika som de någonsin kan bli. Det framkommer i en granskning som tidningen Stadsbyggnad gjort.
Det tyska projektet var 52 radhus i Berlin på mark planerad för och delvis redan bebyggd med bostadshus och med all infrastruktur på plats. Det svenska projektet det jämfördes med var den första etappen av ny bostadsbebyggelse på hela det gamla sjukhusområdet Beckomberga i Stockholm. Det hela är ett stort projekt som hanterar 44 hektar mark med många kulturhistoriskt värdefulla miljöer och byggnader samt fornlämningar. När det är klart ska här finnas 900 nya bostäder, handel, service, skolor och förskolor. Den första etappen omfattade nybyggen av parhus, punkthus och ombyggnad av befintliga bostadshus med sammanlagt 160 lägenheter. Dessutom behövdes ny infrastruktur, ledningar och gator anläggas.
Det går inte att dra generella slutsatser av ett byggprojekt i vardera land. Att också hävda att de båda projekten är likartade är direkt felaktigt. Men precis det gjorde NCC och skapade därmed sin egen verklighetsbild. En bluff som togs för en sanning.
Baserat på NCC:s egenhändigt skapade verklighet lade regeringen till och med fram ett lagförslag som innebar långtgående begränsningar i kravet på detaljplan. Men när regeringens förslag togs upp till behandling i civilutskottet föreslog utskottet i sitt betänkande våren 2014 att riksdagen skulle rösta nej till förslaget och så blev också fallet.
NCC i Almedalen 2016
NCC är givetvis på plats i Almedalen även 2016. Den här gången är mottot ”Bygg ihop Sverige”. Städerna ska växa samman, snarare än isär. NCC vill prata om hur man kan bygga in gemenskap i Sveriges städer framöver och hur ytterstaden ska utvecklas.
Problemformulering och lösning bygger den här gången på en nordisk undersökning som NCC kallar The Inclusive City. Den kommer de dela med sig av under Almedalsveckan.
Med rubrikerna Mind the Gap, Laws of Attraction, Access to the City och The Human Factor presenteras resultatet av undersökningen. Här serveras med vackra ord stadsbors önskemål och lösningen på dessa. Allt som sägs är visserligen sant men de problem som NCC tar upp har många fler orsaker än de låtsas om. T.ex. beror de ökade bostadspriserna inte bara på det låga utbudet. Den extremt låga räntan och avskaffad fastighetsskatt har också bidragit till prisutvecklingen. Men det tar inte NCC upp.
NCC:s undersökning visar också att tre av fem invånare i de nordiska huvudstäderna känner att det finns problem med att rika områden blir rikare medan fattiga områden blir sämre. Stockholm i synnerhet utmärker sig i detta avseende, enligt enkäten. Undersökningen visar också att många människor tror att mer prisvärda bostäder gör bostadsområden mer attraktiva. (Notera att NCC använder orden mer prisvärda, inte fler prisvärda bostäder. Det är en smart formulering som lätt kan få svaret att billigare hus efterfrågas att istället uppfattas som att fler hus efterfrågas.) NCC:s lösning är att blanda olika typer av bostäder för att undvika segregation. Det är visserligen sant men långt ifrån den enda sanningen. Att framför allt dåliga språkkunskaper, låg utbildningsnivå och arbetslöshet är något som måste lösas för att minska segregationen i utanförskapsområden nämns inte.
Räkna med debattartiklar, programförklaringar och politisk retorik som klär grönområden i negativa termer som barriärer och otrygghet samtidigt som exploatering och förtätning sägs vara inkluderande, integrerande och ge en mer tilltalande stad. Till exempel kan trängsel i den förtätade staden och bristen på avskildhet säljas så här:
“People are just getting used to living in cities and learning how to share space. It’s becoming more acceptable to spend time in public spaces and as you do, you also become more accustomed to interacting with other people.”
Som lobbyisten säger: Äg verklighetsbilden.
Almedalsveckan på Gotland pågår 3-10 Juli 2016.
Snart drar Almedalsveckan på Gotland igång. Evenemanget har gått från att vara en politikervecka till ett jättearrangemang med över 2000 programpunkter. Här samlas nu inte bara företrädare för de politiska partierna utan också intresseorganisationer, näringsliv och lobbyister för att diskuterar politik och samhällsfrågor. Men framförallt är de i Almedalen för att påverka varandra och lansera sina egna idéer som sanning.
-Äg verklighetsbilden, säger lobbyisten. Den som får med sig människor på sin beskrivning av ett problem eller dess lösning kommer politiker att lyssna på. Lobbyister och PR-konsulter vet vad som krävs för att bilda opinion, bygga allianser och hur man drar i rätt informella trådar för att skapa rubriker och twitterflöden. Med genomtänkt strategi, kartläggning av nyckelpersoner och rätt informationsvägar kan de sätta strålkastarljuset på sina kunders problem, och framförallt på deras lösning.
Publik i Almedalen 2012. Foto: Region Gotland
Bluffen i Almedalen 2012
Under Almedalsveckan 2012 lanserade byggbolaget NCC rapporten ”Fånga tidstjuvarna och bygg bort bostadsbristen”. I den visar en undersökning att det tar två år att bygga hus i Tyskland medan det tar tio år i Sverige. Problemet i Sverige sades vara det krångliga regelverket och de långa planprocesserna. Lösningen skulle vara en begränsning i reglerna.
Det var PR-byrån Gullers som låga bakom kampanjen. Grunden för deras påverkansarbete var rapporten men även andra aktiviteter genomfördes under Almedalsveckan 2012. Det hela följdes också upp med en debattartikel i Dagens Industri (Di 17/9 2012) undertecknad av tre höga chefer på NCC, bl.a. Peter Wågström som är vd och koncernchef för NCC.
Politikerna svalde betet
Genomslaget blev stort och resultatet blev att alla betraktade det svenska regelverket som alldeles för omfattande. Det blev en sanning hos media, folket och framförallt hos politiker att reglerna måste ändras. Både regering och opposition infogade snabbt propagandan i den egna retoriken.
I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 2 september 2012 föreslog socialdemokraternas dåvarande bostadspolitiska talesperson Veronica Palm tillsammans med nuvarande finansministern Magdalena Andersson snabba förändringar i Plan- och bygglagen med hänvisning till Almedalsskriften.
Den 15 november 2012 gav dåvarande borgliga regeringen utredaren Lars Magnusson ett tilläggsdirektiv i hans utredning ”Plangenomförandeutredningen” (dir. 2011:104) att också utreda förutsättningarna för att förenkla och förkorta plan- och byggprocessen (dir. 2012:114). Viktigt i uppdraget var att se över kraven på detaljplan och bygglov i plan- och byggprocesserna för att i vissa fall göra det möjligt att bygga utan föregående detaljplanering.
Även dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt kommenterade senare ärendet: ”Processer som i andra länder kan ta ett eller två år kan i Sverige ta tio år. Det säger sig självt att det inte går att få ihop kalkylerna, och det säger byggarna till oss.” (SvD 26/3 2014)
NCC:s rapport togs för en sanning som ingen ifrågasatte
Vad stod det då egentligen i NCC:s rapport? Den jämförde byggtiden mellan Sverige, Finland och Tyskland. Men det var skillnaden mellan Tyskland och Sverige som slog igenom i debatten. Det statistiska underlaget för slutsatsen om skillnaden i projekttid mellan Tyskland och Sverige var endast två byggen, ett i respektive land. Det står inte i rapporten vilka de två projekten är men de beskrivs som likartade. Men de båda projekten är så olika som de någonsin kan bli. Det framkommer i en granskning som tidningen Stadsbyggnad gjort.
Det tyska projektet var 52 radhus i Berlin på mark planerad för och delvis redan bebyggd med bostadshus och med all infrastruktur på plats. Det svenska projektet det jämfördes med var den första etappen av ny bostadsbebyggelse på hela det gamla sjukhusområdet Beckomberga i Stockholm. Det hela är ett stort projekt som hanterar 44 hektar mark med många kulturhistoriskt värdefulla miljöer och byggnader samt fornlämningar. När det är klart ska här finnas 900 nya bostäder, handel, service, skolor och förskolor. Den första etappen omfattade nybyggen av parhus, punkthus och ombyggnad av befintliga bostadshus med sammanlagt 160 lägenheter. Dessutom behövdes ny infrastruktur, ledningar och gator anläggas.
Det går inte att dra generella slutsatser av ett byggprojekt i vardera land. Att också hävda att de båda projekten är likartade är direkt felaktigt. Men precis det gjorde NCC och skapade därmed sin egen verklighetsbild. En bluff som togs för en sanning.
Baserat på NCC:s egenhändigt skapade verklighet lade regeringen till och med fram ett lagförslag som innebar långtgående begränsningar i kravet på detaljplan. Men när regeringens förslag togs upp till behandling i civilutskottet föreslog utskottet i sitt betänkande våren 2014 att riksdagen skulle rösta nej till förslaget och så blev också fallet.
NCC i Almedalen 2016
NCC är givetvis på plats i Almedalen även 2016. Den här gången är mottot ”Bygg ihop Sverige”. Städerna ska växa samman, snarare än isär. NCC vill prata om hur man kan bygga in gemenskap i Sveriges städer framöver och hur ytterstaden ska utvecklas.
Problemformulering och lösning bygger den här gången på en nordisk undersökning som NCC kallar The Inclusive City. Den kommer de dela med sig av under Almedalsveckan.
Med rubrikerna Mind the Gap, Laws of Attraction, Access to the City och The Human Factor presenteras resultatet av undersökningen. Här serveras med vackra ord stadsbors önskemål och lösningen på dessa. Allt som sägs är visserligen sant men de problem som NCC tar upp har många fler orsaker än de låtsas om. T.ex. beror de ökade bostadspriserna inte bara på det låga utbudet. Den extremt låga räntan och avskaffad fastighetsskatt har också bidragit till prisutvecklingen. Men det tar inte NCC upp.
NCC:s undersökning visar också att tre av fem invånare i de nordiska huvudstäderna känner att det finns problem med att rika områden blir rikare medan fattiga områden blir sämre. Stockholm i synnerhet utmärker sig i detta avseende, enligt enkäten. Undersökningen visar också att många människor tror att mer prisvärda bostäder gör bostadsområden mer attraktiva. (Notera att NCC använder orden mer prisvärda, inte fler prisvärda bostäder. Det är en smart formulering som lätt kan få svaret att billigare hus efterfrågas att istället uppfattas som att fler hus efterfrågas.) NCC:s lösning är att blanda olika typer av bostäder för att undvika segregation. Det är visserligen sant men långt ifrån den enda sanningen. Att framför allt dåliga språkkunskaper, låg utbildningsnivå och arbetslöshet är något som måste lösas för att minska segregationen i utanförskapsområden nämns inte.
Räkna med debattartiklar, programförklaringar och politisk retorik som klär grönområden i negativa termer som barriärer och otrygghet samtidigt som exploatering och förtätning sägs vara inkluderande, integrerande och ge en mer tilltalande stad. Till exempel kan trängsel i den förtätade staden och bristen på avskildhet säljas så här:
“People are just getting used to living in cities and learning how to share space. It’s becoming more acceptable to spend time in public spaces and as you do, you also become more accustomed to interacting with other people.”
Som lobbyisten säger: Äg verklighetsbilden.
Almedalsveckan på Gotland pågår 3-10 Juli 2016.
Den här texten skrevs tillsammans med min bror.
Idrottshallar, politiker och demokrati
Trots den stora bristen på idrottshallar i Stockholm rivs nu Badmintonhallarna i Spånga. Det sker utan att stockholmarna haft möjlighet att vara med och påverka processen. När kungen uttalade sig om Nobelcentret fick han kritik av Stadsbyggnadsborgarrådet Roger Mogert (S) som inte tyckte om att kungen lade sig i demokratiskt fattade beslut. Men när Stockholms Stad nu själva frångår de demokratiska principerna är Roger Mogert tyst.
I Stockholm råder en skriande brist på idrottshallar. Bristen är så stor att det nyligen beslutades att skolornas idrottshallar ska bli tillgängliga för föreningslivet under kvällar och helger. Det är ett beslut som Stockholms idrottsborgarråd Emilia Bjuggren (S) i Sveriges Televisions rapportering säger är mycket efterlängtat då det ger föreningslivet bättre förutsättningar genom en ökad tillgång till idrottsytor.
Trots det rivs nu badminton- och squashhallarna i Spånga vilket gör att Spånga Badmintonklubb hotas av nedläggning. Vad gör idrottsborgarrådet åt det? Ingenting, vad det verkar. Det är lätt att uttala sig i media vid positiva nyheter som ökad tillgång till skolornas idrottshallar men när hallar samtidigt rivs och klubbar hotas av nedläggning syns inga politiker i media.
Badminton- och squashhallarna några veckor före rivning, Juni 2016
Men det finns fler problem med rivningen än bristen på idrottshallar. Det finns ingen detaljplan som vunnit laga kraft för den nya bostadsbebyggelse som planeras på platsen. Detaljplanen är ännu inte antagen. Den har faktiskt inte ens varit på utställning/granskning, dvs det andra steget där allmänheten kan lämna synpunkter på detaljplaneförslaget.
Samrådet genomfördes under våren och då lämnades synpunkter om att hallarna borde få vara kvar. Synpunkter som Stadsbyggnadskontoret och politikerna uppenbarligen inte bryr sig om. Om detaljplanen vunnit laga kraft hade det varit en annan sak. Då skulle detaljplanen innan dess ha antagits av kommunfullmäktige och eventuella överklaganden prövats juridiskt.
Men här frångås medborgarnas möjlighet att påverka stadsbyggnadsfrågorna genom att rivningen sker innan arbetet med detaljplanen är klart. Möjligheten att lämna synpunkter och få saken prövad när det gäller idrottshallarna är nu obefintlig. Den högst ansvarige politikern är stadsbyggnadsborgarrådet Roger Mogert (S).
Badmintonhallarna under rivning, Juni 2016
När kung Carl XVI Gustaf uttalade kritik mot det planerade Nobelcentret på Blasieholmen blev Roger Mogert arg och tyckte att det var odemokratiskt av kungen att uttala sig och på så sätt lägga sig i den politiska processen. Men när händelserna går Roger Mogerts väg är demokratin tydligen inte lika viktig längre. När de medborgerliga möjligheterna att påverka stadsbyggnadsfrågor i Stockholm ignoreras är Roger Mogert tyst.
Roger Mogert får gärna uttala sig om demokrati även i fortsättningen men innan han gör det igen tycker jag att han ska städa framför sin egen dörr.
I Stockholm råder en skriande brist på idrottshallar. Bristen är så stor att det nyligen beslutades att skolornas idrottshallar ska bli tillgängliga för föreningslivet under kvällar och helger. Det är ett beslut som Stockholms idrottsborgarråd Emilia Bjuggren (S) i Sveriges Televisions rapportering säger är mycket efterlängtat då det ger föreningslivet bättre förutsättningar genom en ökad tillgång till idrottsytor.
Trots det rivs nu badminton- och squashhallarna i Spånga vilket gör att Spånga Badmintonklubb hotas av nedläggning. Vad gör idrottsborgarrådet åt det? Ingenting, vad det verkar. Det är lätt att uttala sig i media vid positiva nyheter som ökad tillgång till skolornas idrottshallar men när hallar samtidigt rivs och klubbar hotas av nedläggning syns inga politiker i media.
Badminton- och squashhallarna några veckor före rivning, Juni 2016
Men det finns fler problem med rivningen än bristen på idrottshallar. Det finns ingen detaljplan som vunnit laga kraft för den nya bostadsbebyggelse som planeras på platsen. Detaljplanen är ännu inte antagen. Den har faktiskt inte ens varit på utställning/granskning, dvs det andra steget där allmänheten kan lämna synpunkter på detaljplaneförslaget.
Samrådet genomfördes under våren och då lämnades synpunkter om att hallarna borde få vara kvar. Synpunkter som Stadsbyggnadskontoret och politikerna uppenbarligen inte bryr sig om. Om detaljplanen vunnit laga kraft hade det varit en annan sak. Då skulle detaljplanen innan dess ha antagits av kommunfullmäktige och eventuella överklaganden prövats juridiskt.
Men här frångås medborgarnas möjlighet att påverka stadsbyggnadsfrågorna genom att rivningen sker innan arbetet med detaljplanen är klart. Möjligheten att lämna synpunkter och få saken prövad när det gäller idrottshallarna är nu obefintlig. Den högst ansvarige politikern är stadsbyggnadsborgarrådet Roger Mogert (S).
Badmintonhallarna under rivning, Juni 2016
När kung Carl XVI Gustaf uttalade kritik mot det planerade Nobelcentret på Blasieholmen blev Roger Mogert arg och tyckte att det var odemokratiskt av kungen att uttala sig och på så sätt lägga sig i den politiska processen. Men när händelserna går Roger Mogerts väg är demokratin tydligen inte lika viktig längre. När de medborgerliga möjligheterna att påverka stadsbyggnadsfrågor i Stockholm ignoreras är Roger Mogert tyst.
Roger Mogert får gärna uttala sig om demokrati även i fortsättningen men innan han gör det igen tycker jag att han ska städa framför sin egen dörr.
Men de gamla då?
När röststarka grupper och ekonomiska intressen styr politiken bli den svaga gruppen av äldre människor många gånger lidande. Deras problem hamnar ofta i medial skugga. Men att lösa deras problem skulle också hjälpa andra.
Det talas ofta om bostadsbristen och då speciellt bland unga och studenter. Det är en röststark grupp som politikerna gärna talar om och till. Vad som inte nämns lika ofta, mer än någon gång ibland, är bristen på äldreboenden. Det gäller inte bara i Stockholm utan i många av landets kommuner. Gamla och sjuka människor är inte lika bra på att föra sin talan. När äldre inte får plats på ett äldreboende tvingas de bo kvar hemma trots att de i många fall är för skröpliga för att klara det. Det leder inte bara till onödigt lidande utan också till att många bostäder inte passar den som bor där.
Bostadsbristen beror inte bara på antalet bostäder utan på att befintliga bostäder används fel. Om fler äldre fick flytta till ett boende som passar dem skulle bostäder som inte passar dem kunna användas av andra. Flyttkedjors effekt är begränsad men det skulle utan tvekan öka rörligheten på bostadsmarknaden. Nyligen presenterade politikerna i Stockholms Stad en plan om att bygga 40 000 bostäder fram till år 2020. Stadsbyggnadsborgarrådet Roger Mogert (S) tänker sig att det ska öka rörligheten, men rörligheten ökar inte om man bygger mer av samma sak. Om han tänker efter lite kan rörligheten delvis uppnås genom att bygga äldreboenden. Den äldre befolkningen blir nämligen allt större.
Varför satsas det då inte mer på att bygga äldreboenden? Svaret är nog lika enkelt som självklart. Det är mer lönsamt för byggbolagen att bygga bostäder som kan säljas eller hyras ut dyrt. Det är mer lönsamt för kommunen att sälja mark till byggbolag än att bygga äldreboenden som sedan ska drivas. Äldreboenden är en kostnad.
Det talas ofta om bostadsbristen och då speciellt bland unga och studenter. Det är en röststark grupp som politikerna gärna talar om och till. Vad som inte nämns lika ofta, mer än någon gång ibland, är bristen på äldreboenden. Det gäller inte bara i Stockholm utan i många av landets kommuner. Gamla och sjuka människor är inte lika bra på att föra sin talan. När äldre inte får plats på ett äldreboende tvingas de bo kvar hemma trots att de i många fall är för skröpliga för att klara det. Det leder inte bara till onödigt lidande utan också till att många bostäder inte passar den som bor där.
Bostadsbristen beror inte bara på antalet bostäder utan på att befintliga bostäder används fel. Om fler äldre fick flytta till ett boende som passar dem skulle bostäder som inte passar dem kunna användas av andra. Flyttkedjors effekt är begränsad men det skulle utan tvekan öka rörligheten på bostadsmarknaden. Nyligen presenterade politikerna i Stockholms Stad en plan om att bygga 40 000 bostäder fram till år 2020. Stadsbyggnadsborgarrådet Roger Mogert (S) tänker sig att det ska öka rörligheten, men rörligheten ökar inte om man bygger mer av samma sak. Om han tänker efter lite kan rörligheten delvis uppnås genom att bygga äldreboenden. Den äldre befolkningen blir nämligen allt större.
Varför satsas det då inte mer på att bygga äldreboenden? Svaret är nog lika enkelt som självklart. Det är mer lönsamt för byggbolagen att bygga bostäder som kan säljas eller hyras ut dyrt. Det är mer lönsamt för kommunen att sälja mark till byggbolag än att bygga äldreboenden som sedan ska drivas. Äldreboenden är en kostnad.
