Förslaget till ny översiktsplan

Ett försök att både äta kakan och ha den kvar

Förslaget till ny översiktsplan för Stockholm var nyligen ute på samråd. Den ska ge en vägledning och stöd för framtida detaljplaner och visar riktningen och de politiska önskemålen i stadsbyggnadspolitiken, tex var exploatering ska ske och vilka områden som ska lämnas orörda. Men förslaget har inte bara en tydlig innerstadsfixering utan är också så otydligt formulerat och fullt av motsägelser att det kan tillåta vad som helst.

Nyligen var förslaget till ny översiktsplan för Stockholm ute på samråd. Det ska ersätta den nuvarande översiktsplanen "Promenadstaden - översiktsplan för Stockholm" som antogs av kommunfullmäktige i mars 2010 och vann laga kraft i april 2012.

"Översiktsplanen ska ange inriktningen för den långsiktiga utvecklingen av den fysiska miljön. Planen ska ge vägledning för beslut om hur mark- och vattenområden ska användas och hur den byggda miljön ska användas, utvecklas och bevaras."


3 kap 2 § plan och bygglagen

Förslaget till ny översiktsplan har sin tydliga utgångspunkt i den innerstadsromantiska trend som råder just nu. Överallt där exploatering planeras antas det tillföra urbana värden och stadsmässiga kvaliteter. Det finns många fördelar med innerstadsmiljö men dess nackdelar med tex trängsel, buller, nedskräpning och smutsig luft nämns relativt lite.

Förtätning och exploatering antas i översiktsplanen bidra med positiva värden men nackdelarna tas som sagt inte upp och de lösningar som översiktsplanen presenterar kommer inte att ge önskad effekt som tex ökad integration mellan människor med olika bakgrund eller att transporter ska bli effektivare med begränsad resursförbrukning.

Ytterstaden och förorternas positiva värden verkar väga lätt i översiktsplanen. Alla längtar inte efter innerstad. Lugn och ro, grönska och trädgårdar är positiva värden att bevara. Många av förorterna planerades och byggdes med närhet till grönska som ett uttalat mål. Samma grönska som i den föreslagna översiktsplanen kallas barriärer och ska byggas bort.

Den sammanhängande stad som översiktsplanen har som mål kommer i verkligheten inte att förändra människors vanor. De kommer inte mötas för att det byggs hus på de gröna fält de trångbodda nu har som sina extra vardagsrum. Förorterna är ett samspel mellan landskap och bebyggelse där bebyggelsen hela tiden underordnas landskapet. Det här måste beaktas även i framtiden.


Översiktsplanen presenterar en övertro på sammanhängande stad och strategiska samband. Vidare finns också en övertro på att bygga ihop stadsdelar skulle minska sociala problem. Arbetslöshet, bristande utbildning och bristande språkkunskaper löses inte genom att bygga ihop stadsdelar. Motivet att bygga ihop stadsdelar är istället att få exploatera nya områden. När grönområden hyllas som populära rekreationsområden på ett ställe i översiktsplanen men på ett annat beskrivs som barriärer är det en friskrivning för att få bebygga dem. Grönområden brukar betraktas som inkluderande, inte som barriärer. Stockholm behöver inte vara en sammanhängande stad i det fysiska avseende som översiktsplanen menar. Det är idag lätt att ta sig mellan olika stadsdelar. De socioekonomiska skillnaderna måste minska men det sker inte genom exploatering med innerstaden som ideal.

Tex planeras stadsdelarna Rinkeby och Bromsten att byggas ihop. Den gröna remsa som skiljer dessa områden åt är väldigt smal. Om integration mellan stadsdelarna ska uppnås gör en fotbollsplan mer nytta är nya hus. Grönområden och gleshet är inte detsamma som tomrum. Dessa andningshål tillför istället ett mervärde för de som bor där.

Översiktsplanen vill motverka segregation genom att blanda hustyper och upplåtelseformer i alla stadsdelar. I grunden är det bra men översiktsplanen bör ta större hänsyn till de som redan bor på en plats så att inte villabebyggelse riskerar att trängas med höghus som granne. Översiktsplanen vill använda det kraftiga bostadsbyggandet för att bygga en tät och sammanhållen stad där nya värden tillförs. Men den säger inget om vilka värdet det är utan det opreciserade begreppet "nya värden" blir bara ett sätt att kunna motivera hög exploatering.

Översiktsplanen verkar se bostadsbyggandet som en lösning på alla problem utan att förklara hur. Det framstår mer som att exploatering är huvudmålet och sen används andra argument för att motivera det.

Kollektivtrafik och kommunikation
Översiktsplanen säger att många bor inom gång eller cykelavstånd från sina arbeten. Men vi måste komma ihåg att ännu fler inte gör det. Översiktsplanen måste utgå ifrån dessa människor som dagligen använder andra färdmedel, tex kollektivtrafiken.

Översiktsplanen har en ambition att placera kollektivtrafikens hållplatser och bytespunkter där det finns goda förutsättningar för stadsliv. Det förstår jag inte alls. De borde istället placeras för att optimera människors resande. Kollektivtrafiken ska i första hand vara till för att människor ska kunna ta sig till och från olika platser, inte ett medel för att få till ett stadsliv.

Att gatuutrymmet ska användas effektivt är en bra tanke i översitsplanen men den måste utgå från det faktum att biltrafiken i en växande stad kommer att öka. De begränsningar som görs för bilar kommer bara att skapa köer eftersom folk inte slutar åka bil bara för att det blir besvärligare, speciellt inte när kollektivtrafiken dessutom redan är överbelastad. De sitter hellre i kö.

Grönområden och miljö
Översiktsplanen har en ambition om livskraftig grönstruktur och rik biologisk mångfald i Stockholm. Det är i grunden bra, om det efterlevs. Men samtidigt är översiktsplanen väldigt otydlig i sina formuleringar kring grönområden. Den säger sig vilja utveckla parker och naturområden samt ta tillvara kvaliteterna i det gröna samtidigt som den är öppen för att grönområden bebyggs. De beskrivs dels som rekreationsområden som värderas högt av stockholmarna och som viktiga för naturliv och den biologiska mångfalden, men också som barriärer som ska byggas bort. Det är återigen en friskrivning så att vad som helst kan tillåtas. Översiktsplanen måste ta större hänsyn till grönområden och inte komma med oklara formuleringar om att de kommer "ibland att tas i anspråk för ny bebyggelse". Det är alltsammans så generellt skrivet att vad som helst kan rymmas inom översiktsplanen.

Texten i förslaget lägger stor vikt vid parker och vill att den "upplevda tillgången till bra parker och naturområden säkerställs". Men eftersom ambitionen också är att öka tätheten kommer trycket på parkerna att öka. För att lösa det "behövs nya parktyper som klarar ett högre besökstryck". Vad "nya parktyper" är beskrivs inte. Är det parker med konstgräs och hårdgjorda ytor? Det verkar mer vara ett sätt att kunna kalla vad som helst för en park.

Förslaget till ny översiktsplan säger sig vilja "prioritera barnens behov tidigt i planeringen" och att "mark för skolor reserveras och att möjligheten till kvalitativa utemiljöer för förskolor beaktas". Men samtidigt vill översiktsplanen att park-, skol- och idrottsytor ska kunna samutnyttjas och användas på olika sätt olika tider på dygnet och över året. Det riskerar att leda till att daghem och skolor får alltför små ytor till sitt förfogande eftersom de förväntas använda allmänna parker och då kan konflikter uppstå mellan skol- och idrottsaktiviteter och privata aktiviteter och rekreation. Översiktsplanen måste slå fast att park-, skol- och idrottsytor ska få tillräckligt utrymme. Det är redan idag ett problem med för små ytor och förslaget i översiktsplanen kommer att fortsätta på den vägen.

Översiktsplanen har också ambitionen att ta hänsyn till klimatförändringar men ingenstans står det att förtätning och därmed ökade hårdgjorda ytor blir ett problem vid ökad nederbörd.

Samhällsfunktioner och idrott
Att den stora efterfrågan på bostäder riskerar att medföra att andra samhällsfunktioner inte byggs ut presenteras som ett framtida problem i översiktsplanen. Det sker redan nu och översiktsplanen borde formuleras därefter. Översiktsplanen säger vidare att Stockholm de senaste åren satsat på flera nya idrottshallar, nya konstgräsplaner och upprustning av befintliga idrottsplatser. Vad som inte nämns är att samtidigt har idrottshallar rivits för att ge plats åt bostäder, tex badmintonhallarna i Spånga vilket lett till att flera ungdomar slutat spela badminton. Innan översiktsplanen antas måste den vara tydligare på att befintlig verksamhet ska få möjlighet att vara kvar när nya bostäder planeras.

Kulturhistorisk bebyggelse, stadens karaktär och gestaltning
Att översiktsplanen väljer att se kulturhistoriskt värdefull bebyggelse som en resurs är bra precis som ambitionen att fortlöpande identifiera och säkerställa kulturmiljöns värden. Men det behövs tydligare skrivningar om skydd av kulturhistoriska byggnader och platser. Likaså behövs formuleringar om att den kulturhistoriska kunskapen ska respekteras. Det räcker inte med att ha kunskapen, den måste användas också. Idag respekteras inte denna kunskap och mängder av kulturhistoriska byggnader har rivits. Det här måste den nya översiktsplanen tydlig sätta stopp för.

Texten om stadens karaktär och gestaltning är också för otydligt formulerad och med friskrivningar som gör att vad som helst kan tillåtas. Det står att "ny bebyggelse och tillägg i befintliga miljöer ska ges hög arkitektonisk kvalitet genom väl genomarbetade och konsekventa karaktärsdrag avseende skala, proportioner, fasadkomposition, form och volym samt materialval, färgsättning, detaljeringsnivå och konstnärliga värden". Där måste det tydligare framgå att ny bebyggelse ska anpassas till den befintliga genom form och skala. I den nuvarande texten står inget om vad konsekventa karaktärsdrag är. Det kan tolkas som att de nya byggnaderna bara behöver förhålla sig till varandra och inte till befintlig bebyggelse. Det finns också en friskrivning om att "enstaka nya byggnader och nya byggnadsdelar kan också ges ett självständigt uttryck". Eftersom det inte tydlig talas om vad "enstaka nya byggnader" betyder så kan varje byggherre bygga okänsliga tillägg och alltför höga hus med hänvisning till att de bygger ett enstaka hus. Med tanke på hur slappt stadsbyggnadspolitiken hanteras så kommer det också med all sannolikhet att tillåtas. När översiktsplanen senare antas måste den därför innehålla tydligare formuleringar om att ny bebyggelse ska anpassas och ta stor hänsyn till den befintliga.

Arbetsplatser i Söderort
Stockholms kontorsbaserade arbetsplatser är idag till stor del koncentrerade till centrala, Stockholm, Kista och grannkommunerna Solna och Sundbyberg, dvs i innerstaden eller norr om den. Översiktsplanen vill satsa på fler arbetsplatser i Söderort för att jämna ut arbetsplatsernas fördelning. Det är en bra ambition som staden haft länge men där det praktiska arbetet går i rakt motsatt riktning. Översiktsplanen får inte bara fokusera på att bygga nya arbetsplatser i Söderort utan måste också formuleras så att de befintliga blir kvar. Som ett led i att få fler arbetsplatser i Söderort tar översiktsplanen upp de stora infrastruktursatsningarna som tex Citybanan, Ostlänken och Förbifart Stockholm och säger att dessa kommer att ge Globen/Slakthusområdet, Söderstaden och Hammarby Sjöstad bättre förutsättningar. De är alla relativt centrala områden strax utanför Stockholms innerstad. Det är ett tydligt exempel på översiktsplanens innerstadsfixering att resten av Söderort glöms bort när arbetsplatsers placering diskuteras. Arbetsplatser måste också finnas ännu längre söderut i Stockholm annars är översiktsplanens ambition ingenting värd.

Bostadsbrist och marknadskrafter
Översiktsplanen säger att de som drabbas värst av bostadsbristen är de med små ekonomiska resurser. Det stämmer men staden verkar inte ta hänsyn till detta. I princip all nyproduktion, även av kommunala hyresrätter, är att betrakta som dyr och renovering av hyreslägenheter medför stora hyreshöjningar.

Översiktsplanen anser att marknadsläget ska användas som hävstång för stadsutvecklingen och att attraktiva områden kan ha en hög takt i bostadsbyggandet medan mindre attraktiva områden måste ha en lägre takt. Det är ett feltänk från stadens sida att låta ekonomiskt vinstintresse styra planeringen. Resonemanget kommer att skapa en än mer polariserad och segregerad stad om marknadens aktörer får fritt spelrum att bygga där de kan tjäna mest pengar. Det kommer innebära att de flesta nya bostäder blir dyra och att ekonomiskt svaga grupper trängs undan. Staden borde istället ha styrkan att själv styra planeringen istället för att kapitulera inför kommersiella vinstintressen.

Riskkällor i stadsmiljön
I Stockholm som i alla städer förekommer transporter av farligt gods, tex bensin och gas. Översiktsplanen tar upp det här och nämner att "stadens övergripande målsättning är att förebygga risker och minimera sannolikheten för oönskade händelser". Med "oönskade händelser" får antas allvarliga olyckor men det borde framgå tydligare i översiktsplanen vad som avses. Det kan också innebära utsläpp av olika slag. Att ambitionen finns att förebygga risker och olyckor och att utforma bebyggelse i riskområden på ett säkert sätt är naturligtvis bra men även här är översiktsplanen otydlig och öppnar för bostäder i farliga lägen.

Det är direkt obehagligt med formuleringar som att "det är nödvändigt med en avvägning av rimligt skydd mot olycksrisker med hänsyn till andra mål för en lämplig och hållbar samhällsutveckling" och "åtgärder vidtas så att konsekvenserna av en eventuell olycka blir acceptabla". Det öppnar upp för bebyggelse i olämpliga och farliga områden. När avvägningar ska göras brukar exploatering oftast väga tyngre. Översiktsplanen måste slå fast att bebyggelse i farliga områden inte ska tillåtas men om det inte sker måste den istället tydligt precisera vad "acceptabla konsekvenser" innebär. Det är rimligt att redan innan det sker en olycka veta vad staden anser är rimligt i antal döda och allvarligt skadade människor när bebyggelse skett på en riskfylld plats.

Medborgarinflytande
Översiktsplanen har ett mål om generella detaljplaner för att få snabbare planprocesser. När detaljplanerna blir flexiblare riskerar medborgarinflytandet att minska eftersom den enskilde medborgaren då får svårare att se vad ett enskilt projekt innebär. De eftersträvade snabbare processerna riskerar också att minska kvaliteten i projektens genomförande.

Otydliga formuleringar
Som också framgått tidigare är ett av de genomgående problem med förslaget till ny översiktsplan att den är så generellt skriven att allting ryms inom den. Den säger också ofta emot sig själv. Det gynnar marknadsintressen som vill exploatera områden och gör det lätt att åsidosätta de miljöambitioner som trots allt finns inskrivna i översitsplanen.

Formuleringarna om stadsutvecklingsområden och områden där komplettering kan göras är så skrivna  att de tillåter allting, överallt. Ingen plats i Stockholm lämnas orörd. Att öka tätheten i villastadsdelar motsäger också översitsplanens ambition att stadsdelars särart ska bibehållas.

Förslaget till ny översiktsplan är alltför otydligt formulerat när det står att det liv och de aktiviteter som redan finns på en plats ska respekteras när ny bebyggelse tillkommer. Eftersom texten även innehåller formuleringar om att hänsyn också ska tas till de behov nya inflyttade personer förväntas ha innebär det en friskrivning som gör att vad som helst kan göras utan hänsyn till de och det som redan finns på platsen.

Vidare är många formuleringar så vaga att de kan tolkas till vad som helst. Ett exempel är stycket om att grönområden ska bevaras men kan bebyggas. För att en vettig bedömning ska kunna göras måste förslaget till ny översitsplan för Stockholm konkretiseras väsentligt.


Rivningsvågen

Det senaste tio åren har mängder med hus rivits i Stockholm, varav minst 50 haft ett högt eller mycket högt kulturhistoriskt värde. Andra har varit relativt nya och i bra skick. I fallet med Lindgården tilläts byggnaden förfalla trots att det fanns avtal som krävde att den skulle rustas upp. Rivningsvågen har också nått villakvarteren där det är ekonomiskt lönsamt för byggbolag att köpa och riva villor för att istället bygga flerbostadshus.

Oavsett det kulturhistoriska värdet innebär det alltid en stor miljöpåverkan i form av resursanvändning och avfall att riva funktionsdugliga hus för att istället bygga nya. Årligen uppstår ca 9,4 miljoner ton bygg- och rivningsavfall i Sverige och drygt 8 procent av det är farligt avfall. Det innebär (exklusive gruvavfall) att byggsektorn står för en tredjedel av allt avfall som uppkommer inom Sverige och för en fjärdedel av allt det farliga avfallet. Om Stockholm ska fortsätta att vara en av de ledande miljöstäderna i Europa måste rivningsvågen upphöra.

Nedan finns ett litet urval av alla de byggnader som rivits i Stockholm de senaste åren.

G-Klaven, Östermalm
Byggt: 1956
Högt kulturhistoriskt värde
Riven 2013
Hotell Kristineberg, Kungsholmen
Byggt: 1949
Rivet 2012
Lindgården, Djurgården
Byggt: 1929
Högt kulturhistoriskt värde
Riven 2011
Aspuddsbadet, Aspudden
Byggt: 1919
Högt kulturhistoriskt värde
Rivet 2009

Foto: Rädda Aspuddsbadet
Klockhuset, Norra Station
Byggt: 1924
Högt kulturhistoriskt värde
Rivet 2014
Hässelby Strands centrum, Hässelby
Byggt: 1957-58
Högt kulturhistoriskt värde
Till stora delar rivet 2012-2015
Kolingsborg, Slussen
Byggt: 1954
Högt kulturhistoriskt värde
Rivet 2015
Basaren, Kungsholmen
Byggd: 1931
Högt kulturhistoriskt värde
Riven 2015 - 2016
Hotell Continental, Norrmalm
Byggt: 1962
Kulturhistoriskt värdefull
Rivet 2013
GM:s monteringsfabrik, Hammarbyhamnen
Byggt: ca 1928
Rivet 2011
Kontorshuset Lustgården, Kungsholmen
Byggd: 1980-tal
Rivet 2010-2011

Foto: Google
Maria Sjukhus, Södermalm
Byggt: 1884 / 1915 / 1933
Högt kulturhistoriskt värde
Till stora delar rivet 2012

Skolbrist redan vid planeringen

När en överdriven önskan att pressa in så många bostäder som möjligt kombineras med dålig planering kan offentlig service bli en brist redan på planeringsstadiet.

När planerna för att bebygga Bromstens industriområde med bostäder var i sin linda fanns en skola med i planeringen. Den skulle ligga på Bromstens IP. Men det stadsplanerarna missat var att idrottsplatsen är välanvänd. Både idrottsföreningar, skolor och allmänhet använder anläggningen flitigt. Nu har idrottsplatsen istället fått en ny konstgräsplan. Gott så. När planeringen fortskred ansågs någon ny skola inte heller behövas.

Men samtidigt har också det planerade antalet bostäder som planeras i industriområdet utökats till 2000, närmast en dubblering jämfört med de ursprungliga planerna. Nu har också stadens politiker insett att det trots allt behövs en skola.

Men istället för att backa och göra om planerna, minska antalet bostäder och istället göra plats för en skola i området, så börjar arbetet med att leta efter en helt ny plats att bygga en skola på. Marken i planområdena är nämligen redan bortlovad till byggbolagen som ska bygga bostäder.

Det här är ett tydligt exempel på när det saknas ett helhetsperspektiv och det bara är antalet bostäder som räknas i planeringen. Det är inte lätt att hitta en plats för en skola för 900 elever utanför industriområdet, där bor det redan mängder med människor. Skolbristen är alltså ett faktum redan innan spaden för de nya bostäderna satts i jorden.

Men den dåliga planeringen för exploateringen av Bromstens industriområde är ingen enstaka händelse utan en del av en trend. Exakt samma sak händer i Mariehäll där ett detaljplaneförslag med 1000 nya bostäder nyligen var ute på samråd. Också i de planerna saknas en skola. Utbildningsförvaltningen avstyrker planen eftersom det "om detaljplanen antas finns risk att staden inte kan säkerställa det lagstadgade kravet att kunna erbjuda områdets barn en skola nära hemmet". Området har redan idag stor skolbrist. Många föräldrar måste åka långt för att lämna och hämta sina barn på förskolor i andra stadsdelar eftersom platserna inte räcker till alla. Att då planera in ytterligare 1000 bostäder utan att ha med skola och förskola i planerna får en att fundera på hur stadens planering egentligen går till.

Det vore önskvärt om stadsplanerare och politiker någon gång kunde tänka efter före.

Promenadstaden

Stockholms Stads översiktsplan för stadsbyggnadsfrågor heter Promenadstaden och antogs 2010. Den innehåller fyra strategier för stadsbyggnad där den gemensamma nämnaren är exploatering och förtätning. Planen idealiserar Stockholms innerstad och betraktar bara förorterna som platser möjliga att förtäta. En förtätning som inte ger innerstadens positiva delar utan framförallt de negativa. Planen innehåller många texter om att skydda natur- och kulturvärden och att anpassa ny bebyggelse till den befintliga. Men mellan formuleringarna finns alltid friskrivningar som gör det möjligt att bygga i stort sett vad och hur som helst.

Översiktsplanen för stadsbyggnadsfrågor i Stockholm kallas Promenadstaden. Den är vägledande för mark- och vattenanvändningen i Stockholm. Promenadstaden antogs av kommunfullmäktige den 15 mars 2010 och ersätter den tidigare översiktsplanen Översiktsplan 1999 (ÖP99).

Översiktsplanen är till för att möta den kraftiga befolkningstillväxten men samtidigt slås det fast att "stadens uttalade ambition är att främja en fortsatt befolkningsökning". Den ökande befolkningen ses som en "grundläggande förutsättning" för en positiv utveckling i Stockholm. Det finns en motsägelse i att översiktsplanens syfte är att lösa de problem befolkningstillväxten för med sig samtidigt som politikerna vill att den ska fortsätta. Handlar verkligen utveckling bara om expansion?

Den nya översiktsplanen huvuddrag går ut på att bygga ihop stadsdelar samtidigt som nio tyngdpunkter pekas ut i ytterstaden för att markera var det anses passa med ett mer koncentrerat stadsliv. Promenadstaden delas upp i fyra stadsutvecklingsstrategier som på olika sätt beskriver det framtida byggandet i Stockholm. Allt för att "nå stadens långsiktiga mål i Vision 2030 om en stad i världsklass".



Strategi 1: Fortsätt att stärka centrala Stockholm
Planen tar sin utgångspunkt i centrala Stockholm som anses vara viktigast på alla sätt oavsett om det gäller arbete, bostäder, kultur eller nöjen. City är det viktigaste arbetsplatsområdet i Stockholm och den pågående omvandlingen ska fortsätta och samordnas med infrastrukturprojekt. Det är den omvandlingen vi nu ser i och med Citybanan och Nya Station City. Men också överdäckningen av spårområdet i västra City ses i översiktsplanen som en möjlighet. Planen slår också fast att även yngre bebyggelse i city ska kunna omvandlas. Den formuleringen gör att precis allt är möjligt att göra i city. Ingen del undgår att nämnas när det gäller omvandling. Att precis vad som helst ska vara möjligt att göra ger en känsla av att det är själva omvandlingen som är det viktiga, inte resultatet. Cityområdet ska också utökas och infrastruktursatsningarna gör att både Slussen och Odenplan kommer att omvandlas kraftigt. Även Fridhemsplan ses som en möjlig del av det framtida city, med omvandling som följd.

Illustration från översiktsplanen som beskriver framtida kopplingar mellan Odenplan, Norra staion (Hagastaden) och det framtida utvidgade City.

Innerstaden är idealet och allt jämförs med den, från täthet till folkliv. Med folkliv brukar politiker mena människor som flanerar, sitter på uteserveringar eller shoppar. De mer negativa aspekterna i form av skadegörelse, offentligt urinerande och fylleri nämns aldrig. Innerstaden ska växa i och med nya utvecklingsområden som Norra Djurgårdsstaden och Västra Liljeholmen. Det ska vara "täta och attraktiva stadsdelar med blandat innehåll och offentliga miljöer av hög kvalitet". Vad som inte nämns är att de nuvarande stadsdelarna i innerstaden, som redan är tättbebyggda, också förtätas ytterligare. Men även befintliga närförorter ska förtätas eftersom de är "glest exploaterade i jämförelse med innerstadsbebyggelsen". Närförorterna betraktas i översiktsplanen som en del av "den utvidgade centrala staden" vilket gör att de kan förtätas.

Författarna till Promenadstaden konstaterar att det blivit alltmer attraktivt att bo i de delar som gränsar till dagens innerstad. Närheten till malmarna tillsammans med närheten till vatten och grönområden beskrivs som skäl till det. Men i takt med att de nu ska bli en del av innerstaden försvinner mycket av den grönska som finns där och som skapar deras attraktivitet. En del av det som gör närförorterna attraktiva är att de ligger nära innerstaden utan att vara en del av den.

Strategi 2: Satsa på attraktiva tyngdpunkter
För att få balans mellan Stockholms centrala och yttre delar ska tyngdpunkter skapas i ytterstaden. Den enda stadsdel som författarna tycker fungerar idag är Kista som "håller på att få ett innehåll som kan jämföras med innerstaden". Just det, "jämföras med innerstaden".

De områden som ska bli de framtida tyngdpunkterna är redan idag, eller planeras att bli, knutpunkter i kollektivtrafiken och har "god eller mycket god tillgång till service". Tyngdpunkterna ska fungera som lokala centrum för omgivande stadsdelar. De nio stadsdelar som pekas ut i planen är Kista, Vällingby, Spånga, Brommaplan, Skärholmen, Farsta, Fruängen, Älvsjö och Högdalen.

"Satsningen på tyngdpunkter bygger på att dessa stadsdelar ska utredas för en mer omfattande förtätning och stadsutveckling. De övergripande målen är att skapa mångsidiga och täta stadsmiljöer med en stor blandning av boende, parker, verksamheter och service etcetera. Den nya bebyggelsen ska ge tyngdpunkterna en tätare stadskaraktär och varierad utformning."

Återigen är det innerstadens karaktär som är idealet. Att människor valt att bo i områden just för att de är mindre exploaterade och inte lika tättbebyggda som innerstaden tas det ingen hänsyn till.

"En annan nyckelfaktor är utvecklingen av park- och grönområden, inte minst med tanke på att mindre värdefulla gröna ytor kan behöva tas i anspråk för att förnya stadsmiljön. En utgångspunkt för planeringen är att infoga park och grönområden som delar av stadsmiljön och att grönområdenas attraktivitet mer beror på deras innehåll, utformning och tillgänglighet än på deras storlek."

Formuleringen ovan är skrämmande. Den talar om att det är helt i sin ordning att bygga i grönområden och parker så länge de är "mindre värdefulla". Vem bestämmer om de är det? Det kommer hela tiden exempel på hur även värdefulla naturområden bebyggs. Att också säga att områdenas storlek inte har så stor betydelse är också bara ett sätt att få bebygga delar av dem.

Planen slår fast att det kommer att behövas många nya arbetsplatser i Stockholm och att företag ska lockas att etablera sig i tyngdpunkterna. Det behövs redan nu fler arbetsplatser i framförallt de södra förorterna. Men hela tiden ser vi hur det är bostäder som prioriteras och att arbetsplatser rivs eller omvandlas till bostäder. Översiktsplanens ord känns därför mest som luft. De kontor som byggs gör det för att husen ska fungera som bullerdämpare när bostäder byggs i bullriga miljöer.

Planen konstaterar att tyngdpunkterna redan idag har ett mer eller mindre stort utbud av kommersiell service. Servicesektorn kommer också i framtiden att vara en stor arbetsgivare för dem som bor i närliggande områden. Är det så självklart att det bara är de som bor i närheten som arbetar i områdets butiker och i andra serviceyrken? I många fall kan det vara så men det är inte alls en självklarhet. De kanske har ett helt annat yrke. Författarna har också kvar det gamla ABC-tänkandet där samma personer bor och arbetar i ett område men så fungerar det inte längre. Dagens arbetsmarknad är rörlig och mer specialiserad och arbetsplatser flyttar eller läggs ner. Det är inte säkert att det alltid går att få ett nytt jobb i närheten.

För att ytterligare göra tyngdpunkterna attraktiva ska det bli ett större utbud av "kultur, evenemang och upplevelser". Mångfalden av större anläggningar ska ökas och dessa ska hamna i ytterstadens tyngdpunkter. Tillgången på "utvecklingsbar mark" är också större än i centrala Stockholm. Det låter bra med ökad satsning på kultur men förtätning är inget krav för det. Om de nya satsningarna är tillräckligt attraktiva kommer människor dit ändå. Det förutsätter inte en större lokal befolkning som besöksunderlag. När översiktsplanen sen kommer med formuleringar om "spektakulära lokaliseringar", "symbolprojekt" och "nya landmärken" förstår vi vad det egentligen handlar om.

Strategi 3: Koppla samman stadens delar
Stockholms förorter anses vara isolerade från varandra och den tredje strategin i översiktsplanen handlar om att koppla ihop Stockholms olika delar. De ska ske på flera olika sätt. Infrastrukturen ska byggas ut, ny sammanhängande bebyggelse ska byggas och fler "mötesplatser" ska skapas i grönområdena mellan stadsdelarna.

"De gemensamma målen är att ny stadsbebyggelse ska bidra till en mångsidig urban miljö där det är mer lockande att promenera och att använda cykeln för vardagsresor." Mer lockande än vad? Förmodligen att åka bil men det står inte.

Stadsdelar som idag ligger åtskilda från varandra ska byggas ihop för att få bort "sociala och fysiska barriärer". Barriärer kan vara vad som helst där det inte redan står byggnader. Planen nämner vägar och spårområden men också Stockholms gröna kilar med sina "åtskiljande effekter". I grunden handlar det om att exploatera nya områden. Långa beskrivningar finns om att vägar ska däckas över men ett litet stycke beskriver att "en utveckling av nya stadsmiljöer mellan dagens stadsdelar förutsätter ett medvetet arbete för att förstärka kvaliteterna i de grönområden som behålls". Det är en försåtlig mening som försöker få det att låta positivt att också grönområden mellan stadsdelarna ska bebyggas. Grönområden som idag ofta används som rekreationsområde av de boende i de omgivande stadsdelarna.

Att bygga ihop stadsdelar är ett kosmetiskt sätt att försöka lösa sociala problem. Arbetslöshet och bristande integration beror på andra saker än om det finns byggnader mellan stadsdelar eller inte. De mest segregerade delarna i Stockholm är stadsdelarna i innerstaden. Den utveckling som pågår, med politikernas goda minne, gör att innerstaden blir ett område för människor med pengar. Detsamma gäller i de nya stadsdelarna Norra Djurgårdsstaden och Hagastaden där de höga priserna gör att segregationen byggs in från början.

Den infrastruktur som nämns är både Förbifart Stockholm men också kollektivtrafiksatsningar som Citybanan, Mälarbanan och tunnelbana till både Nacka och Karolinska. Att kollektivtrafiken byggs ut är naturligtvis bra men det är också viktigt att se till att den kollektivtrafik som redan finns fungerar och inte havererar så fort löven faller från träden. Översiktsplanen slår fast att kollektivtrafiken "stöder i regel inte resor till andra målpunkter än innerstaden". Det är ett mycket märkligt påstående och tyder på att all busstrafik är bortglömd. Jag växte upp i Spånga och det var inga konstigheter att ta bussen både till Vällingby och Kista. Den enda busslinje som nämns i planen är linje 4 som ska omvandlas till spårvagn.

Strategi 4: Främja en levande stadsmiljö i hela staden
Den fjärde strategin handlar i praktiken om kompletteringsbebyggelse, dvs förtätning. Nya bostäder ska byggas i många delar av Stockholm, främst i kollektivtrafiknära lägen.

Marken ska också utnyttjas effektivt vilken enligt planen innebär att redan exploaterad mark används till nya ändamål. Men planen slår också fast att ibland kan "det mest effektiva utnyttjandet av marken vara att pröva ny bebyggelse på exempelvis ett grönområde och samtidigt förbättra kvaliteten för parker i närområdet". Det här med att "förbättra kvaliteten" när parker bebyggs har jag tagit upp i tidigare inlägg. Det kallas grönkompensering och innebär i praktiken att staden rustar upp en sliten lekpark eller sätter upp nya parkbänkar. Något som ändå måste göras oavsett om det byggs eller inte. Den här typen av friskrivningar är mycket vanliga i översiktsplanen. I det här fallet innebär det att både säga att redan exploaterad mark ska användas men också möjliggöra för att bygga i parker och grönområden.

Strategin säger att Stockholms skönhet är en del av stadens attraktionskraft och att stadens och olika stadsdelars karaktärsdrag ska bevaras när områden förtätas. Ny bebyggelse ska samspela med sin omgivning så att dess karaktär bevaras. Utgångspunkten för det är den beskrivning av stadens karaktärer som görs i Stockholms Byggnadsordning. Byggnadsordningen ingick redan i Översiktsplan 1999 och innehåller beskrivningar och förhållningssätt till stadslandskapet och till de stadsbyggnadskaraktärer som finns i Stockholm. Men naturligtvis innehåller strategins formuleringar en friskrivning som gör att det går att bygga precis hur som helst. "Byggnadsordningen ger även möjligheter att tillföra ny bebyggelse som medvetet skiljer sig från omgivande bebyggelse där så är lämpligt." Som jag nämnde tidigare ändrar dessutom överskitsplanen definitionen av olika typer av områden. Det som tidigare betraktades som närförort blir nu innerstad. Det betyder i praktiken att den nya bebyggelsen inte tar hänsyn till de gamla förstädernas unika karaktär utan till innerstaden en bit bort. Det sistnämnda har tagits upp i en mycket läsvärd artikel på Newsmill.

Illustration från översiktsplanen som beskriver kopplingar mellan olika satdsdelar.

Promenadstaden - En reflektion
Det är uppenbart att de som arbetat med översiktsplanen enbart har ett innerstadsperspektiv. Områden i Stockholms förorter beskrivs ur en besökares synvinkel. En besökare som aldrig tidigare har varit där. Ibland är okunskapen om förorterna pinsamt tydlig.

Det beskrivs i ett stycke att Spånga och Tensta/Rinkeby ska knytas ihop. Som de flesta vet är Tensta och Rinkeby delar av Spånga. Det som menas är att området kring Spånga station (som faktiskt ligger i Solhem) ska knytas samman med Tensta och Rinkeby för att bla "förbättra kopplingen mellan pendeltåg och tunnelbanesystemet". Här är besökarens perspektiv extra tydligt. För mig som är uppvuxen i Spånga var både pendeltåget och tunnelbanan självklara transportmedel. De boende vet hur man rör sig i området men det gör inte en besökare med innerstadsperspektiv.

En illustration från översiktsplanen som beskriver olika färdsätt inom respektive till och från innerstaden. Varför finns inte resor mellan olika förorter eller inom förorter beskrivna?
(Klicka på bilden för större format.)
Men det är inget fel på Stockholms innerstad med den service, de kulturinstitutioner och byggnader etc. som finns där. Tvärtom är den mycket uppskattad av väldigt många människor, och naturligtvis också av mig. Men den passar inte alla, speciellt inte som boendemiljö, och det tar översiktsplanen ingen hänsyn till. Förorterna blir inte heller innerstad bara för att de förtätas. Istället riskerar de att få de negativa delarna i form av t.ex. ökad trängsel, fler bilar, mer buller och sämre luft utan att få innerstadens positiva effekter. Till saken hör att även innerstaden, där servicenivån redan är hög, förtätas alltmer den också.

Det finns ett starkt motstånd mot överdrivet byggande men det är ofta extremt lokalt förankrat. Det gör att människor inte reagerar på frågor som rör ett större perspektiv. Översiktsplanen Promenadstaden är en sådan fråga som drivits igenom utan större uppmärksamhet. Frågan är hur många Stockholmare som egentligen känner till Promenadstaden och vad den innebär. Det är först när dess effekter börjar märkas på det lokala planet i form av planerade nybyggen som protesterna kommer.

Om översiktsplanen inte gick så hårt fram utan istället tog större hänsyn till olika områdens karaktär och de människor som bor i dem skulle protesterna inte bli lika kraftiga. Då skulle nybyggnation inte mötas av protester utan ses som något positivt. Om de boende kände att politiker och tjänstemän lyssnade på dem och att de fick något positivt i utbyte mot förlorade parker, rivna kulturbyggnader, ökad trafik och insyn i sina bostäder då skulle motståndet inte vara lika kraftigt.

Översiktsplanen säger sig vilja främja transporter via gång och cykel men det genomgående temat är innerstaden och förtätning av bebyggelsen, både i centrala Stockholm och i förorterna. Alla formuleringar om ökad service och promenadvänliga områden upplever därför jag bara som ord för att motivera hög exploatering. Att ge översiktsplanen namnet Promenadstaden är bedrägligt. Förtätningsstaden hade varit ett mycket mer passande namn.

Förstudie om tunnelbana till Nacka

Det pågår just nu samråd om en förstudie gällande tunnelbana till Nacka. Jag tror att det är protesterna mot Nya Slussen och bussterminalen i Katarinaberget som skyndat på processen med tunnelbana till Nacka. Utgångspunkten är att tunnelbanans Blå linje ska förlängas från Kungsträdgården och nu analyseras olika sträckningar.

Parallellt med förstudien genomförs en idéstudie om att knyta ihop Blå och Grön linje vid någon station. Om det görs kommer en av Gröna linjens sträckningar söderut att bli en gren på den Blå linjen. Syftet är att öka turtätheten i den södergående trafiken. Det skulle göra det möjligt att bygga nya bostäder och arbetsplatser i söderort. Den förtätning det kommer att innebära blir ett kapitel för sig. Det är inte bara turtätheten i tunnelbanan som avgör om det är lämpligt att bygga på en plats eller inte.


Samrådskarta från Stockholms Läns Landstings webbplats med alternativa sträckningar för tunnelbana till Nacka. (Kilicka på bilden för större format.)

Men förstudiens huvudsyfte är inte att utreda ny bostadsbebyggelse utan att undersöka tunnelbana till Nacka. Det är bra och inte bara ett politiskt utspel som vi sett flera stycken på sista tiden. I samrådet presenteras flera olika linjesträckningar. Alternativen är inte huggna i sten utan är bara förslag. De kan kombineras med varandra eller så kan det dyka upp helt nya alternativ. Att låta tunnelbanan passera långt ut på östra Södermalm känns vettigt. Östra Södermalm saknar tunnelbana och ska en ny sträckning dras över Södermalm är det bättre att låta den gå där än att leda den via Slussen (Alternativ 4) där det redan finns tunnelbana. Möjligen skulle också varianten med en station på Djurgården vara ett alternativ men dit går redan spårvagn, bussar och båtar. Vi ska inte heller glömma bort att det redan finns spårbunden trafik till Nacka i och med Saltsjöbanan och Tvärbanan. En utbyggnad av tunnelbanan borde rimligen gå där de båda inte gör det, med undantag för någon gemensam station för att underlätta byten.

Alternativ 3 skulle samlokaliseras med en vägförbindelse. Det låter som om planerna för Österleden åter diskuteras. Den var en del av ringleden i det utskällda Dennispaketet från 1990-talet och har sedan dess nämnts i planeringen med jämna mellanrum. Jag tycker att man ska fokusera på tunnelbana i förstudien, inte planera för nya vägar. Speciellt inte när Förbifart Stockholm motiveras med att den ska lösa alla trafikproblem.

En tunnelbana till Nacka är ett gigantiskt infrastrukturprojekt. Med planering och genomförande kommer det att ta många år att genomföra. Mycket kommer att hinna hända innan spaden sätts i jorden, än mer innan det är klart.


Citybanan

Jag har tidigare skrivit om platser där arbetet med Citybanan påverkar omgivningen men inte om projektet i sig. Projektet är ett av de största infrastrukturprojekten i Sverige och innebär en ny sex kilometer lång tågtunnel mellan Stockholm Södra och Tomteboda. I Söderström, mellan Söder Mälarstrand och Riddarholmen kommer tågen att åka i en nedsänkt betongtunnel. I Årsta byggs också en ny järnvägsbro som behövs för att leda om tågtrafiken så att pendeltågen kan köra ner i Citybanans tunnel vid Stockholm Södra.

När Citybanan tas i bruk 2017 ska spårkapaciteten genom Stockholm fördubblas. Då får pendeltågen en egen tunnel och behöver inte dela spår med fjärrtågen. Det ska ge tätare och punktligare trafik. Med tanke på att hela kalaset kostar ca 16,8 miljarder kronor vore det skandal om pendeltågen fortfarande inte kan gå i tid när det är klart.

En ny station byggs i City under tunnelbanans blå linje och ytterligare en ny station byggs vid Odenplan för att ersätta pendeltågstationen vid Karlberg.

Kartan till vänster visar tunnelns sträckning och de nya stationerna. (Bilden är hämtad från Trafikverkets engelskspråkiga information.)

När Citybanan är klar kommer inte så mycket av den att märkas ovan jord. Desto mer märks det nu när arbetet pågår. Till exempel har Maria Magdalena kyrka på Södermalm skadats av sprängningarna. Där rasade också en del av kyrkogården ner i ett hål i november 2011.


Det övertäckta hålet på Maria Magdalena kyrkogård omgivet av Trafikverkets mätutrustning.


Den 13 maj 2012 visades tunnlarna upp för allmänheten. Tusentals människor besökte tunnelbygget.


På andra sidan väggen uppe vid strålkastarna är perongen till tunnelbanans blå linje.

Citybanan är ett nödvändigt projekt för hela Sverige. Alltför många gånger har tågtrafiken i en stor del av landet stannat på grund av någon nedriven kontaktledning eller ett trasigt pendeltåg. På det här sättet minskar sårbarheten.

Men för många politiker i Stockholm verkar det inte räcka med att genomföra ett gigantiskt projekt som gynnar en stor del av Sverige. Är det för att projektets storhet inte syns ovan mark som det klassiska taket till tunnelbanans nedgång vid Odenplan tagits bort. Det ska i framtiden ersättas av en helt ny byggnad. Är det också för att projektets storhet inte syns ovan mark som vissa politiker slåss med näbbar och klor för att Hotel Continental på Vasagatan ska ersättas av en ännu bredare och högre byggnad trots att nedgången till pendeltågen kommer att vara i marknivå och inte på de översta våningarna?


Pendeltågseländet

Kollektivtrafiken i Stockholmsregionen är ett ständigt återkommande diskussionsämne. Oftast diskuteras om utbyggnaden av tunnelbanan till Nacka ska genomföras eller ifall spårvagnar är rätt sätt att utöka kollektivtrafikens kapacitet i Stockholms innerstad. Men det finns tiotusentals resenärer som inte berörs av tunnelbana till Nacka eller spårvagnar i Stockholms innerstad. Jag tänker på de människor som åker pendeltåg varje dag. Med pendeltågen kan man åka mellan Nynäshamn/Gnesta i söder och Märsta/Bålsta i norr. Men det är ofta problem med pendeltåget.

Min bror är en av dem som dagligen åker pendeltåg till och från jobbet. När det varit riktigt illa med förseningar och inställda tåg brukar han ringa och skälla på mig. Inte för att han tycker att det är mitt fel utan för att han behöver skrika av sig lite och jag råkar vara närmast. Själv åker jag inte längre pendeltåg till jobbet och det är jag tacksam för. Otaliga är de historier min bror berättar om ständigt försenade tåg, vagnfel, och att tågen utan förklaring kan bli stående mellan två stationer. En gång när han skulle hem på kvällen avgick tåget i tid men resan tog nästan tjugo minuter längre tid än planerat. Trots detta var tåget inte försenat. När han kom fram var det nämligen ett tåg senare i tidtabellen han åkte med. Det tåg han klivit på hade ställts in och blivit tåget efter. Fast det var samma tåg han satt på. Svårt att hänga med? Jag, det har jag också.

En vän till mig sa nyligen att "pendeltåg är lika med signalfel". En kollega gjorde uppskattningen att 80 % av pendeltågen är försenade. En annan kollega har flyttat från Rönninge till Stockholm för att pendeltågen fungerar så dåligt. Enligt honom skulle en stor del av trängselproblemet i Stockholm lösas bara det fanns en pålitlig kollektivtrafik som gjorde det lättare att bo längre från centrum. Andra kollegor har börjat ta bilen till jobbet. "Tåget har redan fått en chans för mycket."

Jag hyser en from förhoppning om att citybanan ska lösa några av problemen men fler spår hjälper inte mot vagnfel, förarbrist och nedrivna kontaktledningar. De problemen måste också lösas och det innan citybanan är klar. Minst lika viktigt som att bygga ut ny kollektivtrafik är att få den som finns att fungera. Pendeltågsresenärerna bryr sig inte om ifall det är bra med spårvagnar i centrala Stockholm när de står och fryser på en pendeltågstation i väntan på ett försenat tåg.

Eller som bin bror krasst brukar avsluta sin utskällning: "Få skiten att fungera någon gång!"


Förbifart Stockholm

Jag fick en dag på stan en broschyr i handen. Den var från Naturskyddsföreningen i Stockholm och Nätverket Stoppa Förbifart Stockholm. I den räknar de upp fem argument mot att förbifarten ska byggas.

Det första gäller trängseln. Fler vägar leder till att fler väljer att ta bilen istället för att åka kollektivt. Det finns visserligen forskning som visar att Förbifarten i sig endast kommer att leda till en marginell trafikökning. Men det är bara en mycket liten del av trafiken som vill förbi Stockholm. Den större delen ska till eller från Stockholm. Det gäller både persontrafiken och den tunga trafiken och för den delen av trafiken har förbifarten inget syfte.

Finansieringen är den andra punkten som tas upp. Kostnaden för bygget är enormt, över en miljard kronor per kilometer. Nästan alla tränselskatter fram till 2047 är öronmärkta för Förbifarten. Till 2047 är det 36 år vilket motsvarar en hel generation. Själv kommer jag att vara pensionär då.

När det gäller samhällsekonomin anser Nätverket Stoppa Förbifart Stockholm att Trafikverket inte tar hänsyn till stigande oljepris på rätt sätt.

Stora delar av förbifarten kommer att gå i tunnel men trots det kommer värdefulla natur- och kulturmiljöer att exploateras.

Den sista punkten i broschyren gäller kollektivtrafiken. Mindre än 10 % av resenärerna på Förbifart Stockholm kommer att åka kollektivt. Det finns inte heller någon planerad bussfil vilket gör att bussarna kommer att fastna i samma köer som biltrafiken.

Det finns mycket mer information på deras hemsida Stoppa Förbifart Stockholm. Läs gärna mer där. Där presenteras också alternativ till förbifarten.

Ett argument för Förbifart Stockholm som Carl Cederschiöld sa på det sista Panorama Stockholm är att utan förbifarten kommer Stockholm att delas i en fattig sydlig del och en rik nordlig del. Detta eftersom de flesta arbetsplatserna finns i norr. Jag förstår inte riktigt det argumentet. Det är ju inte så att det går en mur rakt genom Stockholm. Det är redan idag möjligt att åka från söder till norr och tvärtom. Med den nya Citytunneln kommer det att vara ännu lättare när pendeltågen kan gå oftare och mer punktligt än idag.


RSS 2.0