Stockholms stadsbyggnadspolitik leder till färre bostäder

När spekulationsbyggen i centrala Stockholms överhettade fastighetsmarknad tar upp byggbranschens resurser leder det till minskat bostadsbyggande i andra delar av länet. Det är en process som tillåts fortsätta med våra politikers goda minne.

Att det byggs väldigt mycket i Stockholm just nu kan inte ha undgått någon. Tillsammans med stora infrastrukturprojekt som Nya Slussen och Förbifart Stockholm tar det upp en stor del av byggbranschens resurser. Byggbranschens kapacitetstak är nått och det som hindrar att ännu mer byggs är bristen på kvalificerad arbetskraft.

Det här gör att byggföretagen i första hand väljer att bygga där det är mest lönsamt, dvs spekulationsbyggen av kontor och hotell i Stockholm City och bostäder i centrala lägen i Stockholms Stad där de får ut högst pris. Bostadsbyggandet är marknadsstyrd och det är de lönsamma projekten som genomförs. Enligt Boverkets marknadsrapport "Markpriser, markbrist och byggande" är försäljningspriset på nybyggda bostäder i länets mer perifera lägen betydligt lägre än i centrala Stockholm medan byggkostnaden bara sjunker marginellt. Det gör att lönsamheten att bygga längre ut från Stockholm är betydligt lägre än för motsvarande projekt i centrala Stockholm. Ju mer mark politikerna i Stockholms Stad släpper till i gynnsamma lägen desto mindre intresserad är byggbranschen av att bygga i länets kommuner längre bort från Stockholm där betalningsviljan är lägre. På det sättet blir det också färre bostäder totalt i länet eftersom det är mycket mer resurskrävande att bygga i centrala och trånga lägen, till exempel precis bredvid tunnelbanespår och stationer eller mellan andra byggnader.


Spekulationsbygge 1: Delar av Gallerian rivs och ett nytt hus byggs istället.

Redan idag ligger de flesta arbetsplatser i centrala Stockholm, i de norra förorterna och de norra kranskommunerna. En ökad koncentration av kontorsfastigheter i City ökar också segregationen vad gäller fördelning av arbetsplatser i länet och gör det ännu svårare att bygga bostäder på andra ställen. Brist på arbetsplatser söder om Stockholm gör det mindre attraktivt att bygga bostäder där eftersom de som bor där får långa pendlingstider till sina arbeten.

Så det sämsta Stockholms stads politiker kan göra för bostadsbyggandet i länet är att släppa fram en massa spekulationsbyggen av kontorsfastigheter i innerstaden. De inte bara släpper igenom fastighetsägarnas önskningar om ökad exploatering utan stödjer det också aktivt genom rabatter på tomträttsavgälden i flera årtionden framöver.


Spekulationsbygge 2: I sommar ska ombyggnaden av SEB-huset påbörjas

En allmänt spridd teori om varför politiker och tjänstemän tillåter den här processen är att alla räknar med att det politiska styret i Stockholms Stadshus byts vid varje val. Det gör att nuvarande makthavare – politiker och politiska tjänstemän – planerar för tiden efter nästa val och vill ha möjlighet till välavlönade jobb i det privata näringslivet. Man håller sig därför väl med de stora topparna som vill bygga i Stockholms Stad.

Är politiken styrd av ett åsiktsfilter?

Det politiska spelet handlar ofta om att identifiera ett "problem" som sedan ska lösas. Men när politiker baserar sina beslut och utspel på felaktigheter kan deras åtgärder istället få negativa konsekvenser. Överklaganden av byggplaner är en sådan fråga där politikerna lägger mycket kraft. Men eftersom överklaganden inte orsakar de stora förseningar av byggprojekt som politikerna gör gällande riskerar åtgärderna istället att skapa andra problem.

Gång på gång återkommer politikerna till vilket problem överklagande av byggprojekt är. De menar att överklaganden innebär att bostadsprojekt fördröjs och att bostadsbristen består. Senast var det Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård (S) och stadsbyggnads­borgarråd Roger Mogert (S) som i en debattartikel i Dagens Samhälle (2016-09-28) propagerade för att staten ska införa ett krav på avgörande för överklaganden inom tio veckor. Det följdes upp av att Roger Mogert även i SVT uttalade en önskan om samma sak. Detta trots att regeringen med syftet att få en effektivare plan- och byggprocess redan har tagit bort länsstyrelsen som första instans för överklagande av detaljplaner och områdesbestämmelser.


Nyproduktion av bostäder i Norra Djurgårdsstaden

Vi måste komma ihåg att det nu byggs mer i Stockholm än på flera decennier. Över en tredjedel av hela landets byggmarknad finns i Stockholms Län. Takten i bostadsbyggandet ligger på samma nivå som under 1970-talets miljonprogramsbyggande. I ett press­meddelande nyligen från Stockholms Byggmästareförening målas en ljus bild upp av byggindustrins förutsättningar i Stockholm. Det enda som Stockholms Byggmästareförening ser som ett hot är bristen på arbetskraft med rätt kompetens. Platschefer och produktions­ledande personal är det som saknas. Inte med ett ord nämner de att överklaganden av detaljplaner och bygglov skulle vara det problem som bromsar byggandet.

I själva verket är det ofta byggbolagen själva som bromsar byggandet medan överklagande påverkar byggtakten ytterst marginellt. Det visade en granskning som Dagens Nyheter gjorde i somras och som fick bostadsminister Peter Eriksson (MP) att konstatera att "överklaganden verkar ha fått för stort utrymme i den politiska debatten". Byggbolagen håller på byggrätter eller bygger i etapper så att inte för många bostäder ska komma ut på marknaden samtidigt. För då riskerar priserna, och därmed lönsamheten, att minska.

Varför fortsätter då politikerna med att skuldbelägga de som överklagar? Är det ett sätt att skylla sina egna misslyckanden på en anonym massa som har svårt att försvara sig? Kan det vara ett sätt att göra politiska utspel och visa handlingskraft utan att behöva uträtta något?

Eller kan det vara så att de inte vet bättre? Att de helt enkelt tror på sin egen retorik. Får de sin information genom ett filter? Väljer de bort information som inte stödjer deras världsbild eller matas de med tillrättalagda rapporter och åsikter från sina vänners Twitter-flöden? Missade Karin Wanngård och Roger Mogert helt Dagens Nyheters granskning för att den inte passade in bland deras etablerade åsikter?

Om politiker fattar beslut baserat på vinklad information och planterade åsikter kan det få mycket negativa konsekvenser. I frågan om begränsningar i överklagandeprocessen och påtvingad snabbare handläggning av överklaganden riskerar det att leda till minskat medborgarinflytande, minskad kontroll och minskad kvalitet av byggplaner och bristande avvägningar när olika intressen står mot varandra. Det är ett högt pris att betala med tanke på att åtgärden ändå inte kommer att leda till den politiska ambitionen om högre byggtakt.

Sommarens vykort



Under tidigare decennier var det vanligt att skicka vykort från både kända och okända platser. Gamla vykort brukar ses som ett tidsdokument, något som beskriver den tid de gjordes i. Även om det numera skickas färre vykort än tidigare är det fortfarande vanligt att människor på semester gör det. Därför kommer här en sommarhälsning i form av ett Stockholmsvykort som beskriver staden så som den ser ut i vår tid. Mellan 2005 och 2015 revs 128 byggnader i Stockholm. Av dessa var ett 50-tal blå- eller grönklassade.

... och rivningarna fortsätter.

Rapportbluffen i Almedalen

När byggföretaget NCC i Almedalen 2012 presenterade sin rapport om tiden för plan- och byggprocesser saknades all kritisk granskning. Trots att rapporten var vinklad och undermålig togs den för sanning av journalister och politiker. Det fick långtgående konsekvenser i den politiska retoriken och ledde till och med till ett lagförslag från Sveriges regering. Även i år är NCC på plats i Almedalen med en färsk undersökning i bagaget.

Snart drar Almedalsveckan på Gotland igång. Evenemanget har gått från att vara en politikervecka till ett jättearrangemang med över 2000 programpunkter. Här samlas nu inte bara företrädare för de politiska partierna utan också intresseorganisationer, näringsliv och lobbyister för att diskuterar politik och samhällsfrågor. Men framförallt är de i Almedalen för att påverka varandra och lansera sina egna idéer som sanning.

-Äg verklighetsbilden, säger lobbyisten. Den som får med sig människor på sin beskrivning av ett problem eller dess lösning kommer politiker att lyssna på. Lobbyister och PR-konsulter vet vad som krävs för att bilda opinion, bygga allianser och hur man drar i rätt informella trådar för att skapa rubriker och twitterflöden. Med genomtänkt strategi, kartläggning av nyckelpersoner och rätt informationsvägar kan de sätta strålkastarljuset på sina kunders problem, och framförallt på deras lösning.


Publik i Almedalen 2012. Foto: Region Gotland

Bluffen i Almedalen 2012

Under Almedalsveckan 2012 lanserade byggbolaget NCC rapporten ”Fånga tidstjuvarna och bygg bort bostadsbristen”. I den visar en undersökning att det tar två år att bygga hus i Tyskland medan det tar tio år i Sverige. Problemet i Sverige sades vara det krångliga regelverket och de långa planprocesserna. Lösningen skulle vara en begränsning i reglerna.

Det var PR-byrån Gullers som låga bakom kampanjen. Grunden för deras påverkansarbete var rapporten men även andra aktiviteter genomfördes under Almedalsveckan 2012. Det hela följdes också upp med en debattartikel i Dagens Industri (Di 17/9 2012) undertecknad av tre höga chefer på NCC, bl.a. Peter Wågström som är vd och koncernchef för NCC.

Politikerna svalde betet

Genomslaget blev stort och resultatet blev att alla betraktade det svenska regelverket som alldeles för omfattande. Det blev en sanning hos media, folket och framförallt hos politiker att reglerna måste ändras. Både regering och opposition infogade snabbt propagandan i den egna retoriken.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 2 september 2012 föreslog socialdemokraternas dåvarande bostadspolitiska talesperson Veronica Palm tillsammans med nuvarande finansministern Magdalena Andersson snabba förändringar i Plan- och bygglagen med hänvisning till Almedalsskriften.

Den 15 november 2012 gav dåvarande borgliga regeringen utredaren Lars Magnusson ett tilläggsdirektiv i hans utredning ”Plangenomförandeutredningen” (dir. 2011:104) att också utreda förutsättningarna för att förenkla och förkorta plan- och byggprocessen (dir. 2012:114). Viktigt i uppdraget var att se över kraven på detaljplan och bygglov i plan- och byggprocesserna för att i vissa fall göra det möjligt att bygga utan föregående detaljplanering.

Även dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt kommenterade senare ärendet: ”Processer som i andra länder kan ta ett eller två år kan i Sverige ta tio år. Det säger sig självt att det inte går att få ihop kalkylerna, och det säger byggarna till oss.” (SvD 26/3 2014)

NCC:s rapport togs för en sanning som ingen ifrågasatte

Vad stod det då egentligen i NCC:s rapport? Den jämförde byggtiden mellan Sverige, Finland och Tyskland. Men det var skillnaden mellan Tyskland och Sverige som slog igenom i debatten. Det statistiska underlaget för slutsatsen om skillnaden i projekttid mellan Tyskland och Sverige var endast två byggen, ett i respektive land. Det står inte i rapporten vilka de två projekten är men de beskrivs som likartade. Men de båda projekten är så olika som de någonsin kan bli. Det framkommer i en granskning som tidningen Stadsbyggnad gjort.

Det tyska projektet var 52 radhus i Berlin på mark planerad för och delvis redan bebyggd med bostadshus och med all infrastruktur på plats. Det svenska projektet det jämfördes med var den första etappen av ny bostadsbebyggelse på hela det gamla sjukhusområdet Beckomberga i Stockholm. Det hela är ett stort projekt som hanterar 44 hektar mark med många kulturhistoriskt värdefulla miljöer och byggnader samt fornlämningar. När det är klart ska här finnas 900 nya bostäder, handel, service, skolor och förskolor. Den första etappen omfattade nybyggen av parhus, punkthus och ombyggnad av befintliga bostadshus med sammanlagt 160 lägenheter. Dessutom behövdes ny infrastruktur, ledningar och gator anläggas.

Det går inte att dra generella slutsatser av ett byggprojekt i vardera land. Att också hävda att de båda projekten är likartade är direkt felaktigt. Men precis det gjorde NCC och skapade därmed sin egen verklighetsbild. En bluff som togs för en sanning.

Baserat på NCC:s egenhändigt skapade verklighet lade regeringen till och med fram ett lagförslag som innebar långtgående begränsningar i kravet på detaljplan. Men när regeringens förslag togs upp till behandling i civilutskottet föreslog utskottet i sitt betänkande våren 2014 att riksdagen skulle rösta nej till förslaget och så blev också fallet.

NCC i Almedalen 2016

NCC är givetvis på plats i Almedalen även 2016. Den här gången är mottot ”Bygg ihop Sverige”. Städerna ska växa samman, snarare än isär. NCC vill prata om hur man kan bygga in gemenskap i Sveriges städer framöver och hur ytterstaden ska utvecklas.

Problemformulering och lösning bygger den här gången på en nordisk undersökning som NCC kallar The Inclusive City. Den kommer de dela med sig av under Almedalsveckan.

Med rubrikerna Mind the Gap, Laws of Attraction, Access to the City och The Human Factor presenteras resultatet av undersökningen. Här serveras med vackra ord stadsbors önskemål och lösningen på dessa. Allt som sägs är visserligen sant men de problem som NCC tar upp har många fler orsaker än de låtsas om. T.ex. beror de ökade bostadspriserna inte bara på det låga utbudet. Den extremt låga räntan och avskaffad fastighetsskatt har också bidragit till prisutvecklingen. Men det tar inte NCC upp.

NCC:s undersökning visar också att tre av fem invånare i de nordiska huvudstäderna känner att det finns problem med att rika områden blir rikare medan fattiga områden blir sämre. Stockholm i synnerhet utmärker sig i detta avseende, enligt enkäten. Undersökningen visar också att många människor tror att mer prisvärda bostäder gör bostadsområden mer attraktiva. (Notera att NCC använder orden mer prisvärda, inte fler prisvärda bostäder. Det är en smart formulering som lätt kan få svaret att billigare hus efterfrågas att istället uppfattas som att fler hus efterfrågas.) NCC:s lösning är att blanda olika typer av bostäder för att undvika segregation. Det är visserligen sant men långt ifrån den enda sanningen. Att framför allt dåliga språkkunskaper, låg utbildningsnivå och arbetslöshet är något som måste lösas för att minska segregationen i utanförskapsområden nämns inte.

Räkna med debattartiklar, programförklaringar och politisk retorik som klär grönområden i negativa termer som barriärer och otrygghet samtidigt som exploatering och förtätning sägs vara inkluderande, integrerande och ge en mer tilltalande stad. Till exempel kan trängsel i den förtätade staden och bristen på avskildhet säljas så här:

“People are just getting used to living in cities and learning how to share space. It’s becoming more acceptable to spend time in public spaces and as you do, you also become more accustomed to interacting with other people.”

Som lobbyisten säger: Äg verklighetsbilden.

Almedalsveckan på Gotland pågår 3-10 Juli 2016.


Den här texten skrevs tillsammans med min bror.


Men de gamla då?

När röststarka grupper och ekonomiska intressen styr politiken bli den svaga gruppen av äldre människor många gånger lidande. Deras problem hamnar ofta i medial skugga. Men att lösa deras problem skulle också hjälpa andra.

Det talas ofta om bostadsbristen och då speciellt bland unga och studenter. Det är en röststark grupp som politikerna gärna talar om och till. Vad som inte nämns lika ofta, mer än någon gång ibland, är bristen på äldreboenden. Det gäller inte bara i Stockholm utan i många av landets kommuner. Gamla och sjuka människor är inte lika bra på att föra sin talan. När äldre inte får plats på ett äldreboende tvingas de bo kvar hemma trots att de i många fall är för skröpliga för att klara det. Det leder inte bara till onödigt lidande utan också till att många bostäder inte passar den som bor där.

Bostadsbristen beror inte bara på antalet bostäder utan på att befintliga bostäder används fel. Om fler äldre fick flytta till ett boende som passar dem skulle bostäder som inte passar dem kunna användas av andra. Flyttkedjors effekt är begränsad men det skulle utan tvekan öka rörligheten på bostadsmarknaden. Nyligen presenterade politikerna i Stockholms Stad en plan om att bygga 40 000 bostäder fram till år 2020. Stadsbyggnadsborgarrådet Roger Mogert (S) tänker sig att det ska öka rörligheten, men rörligheten ökar inte om man bygger mer av samma sak. Om han tänker efter lite kan rörligheten delvis uppnås genom att bygga äldreboenden. Den äldre befolkningen blir nämligen allt större.

Varför satsas det då inte mer på att bygga äldreboenden? Svaret är nog lika enkelt som självklart. Det är mer lönsamt för byggbolagen att bygga bostäder som kan säljas eller hyras ut dyrt. Det är mer lönsamt för kommunen att sälja mark till byggbolag än att bygga äldreboenden som sedan ska drivas. Äldreboenden är en kostnad.

Enkel retorik ger inte enkla lösningar‏

I debatten om bostadsbristen har antalet bostäder blivit det politiker och debattörer fokuserar på. Det leder till en överdriven tro på enkla lösningar. Men när boende reduceras till siffror och statistik riskerar andra funktioner och den yttre miljön att glömmas bort. Det straffar sig i längden.

En bekant kommenterade nyligen hur man bygger bostadshus i Stockholm. Med tanke på bostadsbristen tyckte han att man skulle bygga alla nya hus två våningar högre, för då skulle man få in fler bostäder. Jag svarade honom att det inte är så enkelt.

När debatten och den politiska retoriken bara handlar om antalet bostäder kan lösningen tyckas enkel. Men det finns inga enkla lösningar på svåra problem. Vad som än byggs finns det alltid människor som tycker att det ska byggas högre och tätare och ser det som en universallösning. Det man då glömmer bort är att boende handlar om mycket mer än antalet bostäder. Boende handlar inte om förvaring av människor utan om att ha en bra livsmiljö. När debatten om bostäder bara handlar om siffror och statistik glöms den yttre miljön bort. Det blir mörka och i många fall ogästvänliga miljöer när nya bostadshus byggs för höga och för tätt. Byggbolagen tjänar pengar på varje bostad, politikerna får fler siffror i sin statistik och så länge husen är nya är de attraktiva att bo i. Men byggnader är inte alltid nya utan måste förr eller senare renoveras. Då finns bara nackdelarna kvar.


Moderna bostadshus i en av Stockholms närförorter, Mars 2016

Dessutom är det mycket annat som måste till när antalet bostäder och människor ökar. Kollektivtrafiken är överbelastad. Utbyggnaden av den pågår men tar tid och är kostsam. Annan service som tex nya skolor och förskolor måste också byggas för alla nya barn som kommer när antalet bostäder ökar. Här ligger ofta planeringen långt efter bostadsbyggandet, det är nämligen inte lika lönsamt att bygga skolor som det är att bygga bostäder. Den bristande planeringen visar sig i form av tillfälliga baracker på skolgårdarna.

Det är som synes inte så enkelt att det bara är att bygga två extra våningar på nya bostadshus. Men när politikerna använder sin förenklade retorik får de många att tro det.


Stockholm sorterar sin befolkning

För ungefär två och ett halvt år sedan skrev jag ett inlägg om att politiken i Stadshuset gjorde att Stockholm valde sin befolkning. En av orsakerna var att mark såldes till högstbjudande byggbolag för att få in så mycket pengar som möjligt vilket i sin tur ledde till dyr nyproduktion av bostäder. Det medförde att människor med lägre inkomster inte hade råd att bo i Stockholm. Ett annat beslut med samma resultat var det borgerliga styrets beslut att sälja ut 26 000 kommunala hyresrätter som omvandlades till bostadsrätter. En stor del av ombildningarna skedde i attraktiva områden med följden att endast köpstarka spekulanter kommer i fråga när bostäderna senare byter ägare.

Sedan det förra inlägget skrevs har det varit ett val och vi har nu en vänsterorienterad majoritet i Stadshuset. De har stoppat ombildningar av kommunala hyresrätter och har inlett ett arbete med att låta allmännyttan bygga billigare bostäder. Det är ett steg i rätt riktning men deras politik medför också problem. Problemet är att privata byggbolag, och allmännyttan, får fortsätta att bygga dyra bostäder i attraktiva områden. De kommunala billiga bostäderna byggs där det inte går att tjäna lika mycket pengar på bostäder, dvs i mindre attraktiva områden. Skärholmen är ett att de områden som pekats ut och anses ha stor potential för nya billiga bostäder.


Skärholmen, November 2015

På så sätt kan överexploateringen av attraktiva områden fortsätta där byggbolagen tjänar enorma summor på olika former av "livsstilsboende" och "exklusiv design". Samtidigt byggs de kvaliteter som trots allt finns i tex Skärholmen i form av grönska mellan husen och sol på de flesta balkongerna snabbt bort. Allt i bostadsbristens namn.

Men det leder också till andra problem. När det krävs mycket pengar för att bo i ett attraktivt område, även när det gäller nybyggda hyresrätter, och mindre pengar för att bo i mindre attraktiva områden leder det till ökad segregation. Den politik som nu förs riskerar att öka segregationen i det redan hårt segregerade Stockholm.


Nybyggda bostadsrätter på Södermalm med "en känsla av frihet" och ett kvadratmeterpris på drygt 100 000 kr, November 2015.

Vad är då lösningen på problemet? Det finns inga enkla svar på det eftersom det inte finns några enkla lösningar på svåra problem. Ett steg är att sluta bygga lyxbostäder som säljs för flera hundra tusen kr/kvm vilket nyligen var fallet med en av bostäderna i nya Station City. Att inte låta kommunala bostadsbolag bygga hyresrätter med mycket höga hyror i attraktiva områden är ett annat sätt och det är faktiskt något som politikerna kan styra över om de bara vill. Markpriset borde inte vara ett problem när kommunen bygger på sin egen mark. Det verkar onekligen som att delar av den gamla politiken lever kvar trots en ny retorik från Stadshuset.


Gula linjen

Tunnelbanan ska byggas ut med den nya Gula linjen mellan Odenplan och Arenastaden i Solna. Finansieringen av utbyggnaden är klar och delas mellan staten, landstinget och berörda kommuner. Men hur det ekonomiskt tyngda landstinget och SL ska klara kostnaden för driften är det ingen som pratar om.

En utbyggd tunnelbana har diskuterats länge men börjar nu närma sig. Den planerade Gula linjen ska nu ut på samråd. Linjen planeras att gå mellan Odenplan och Arenastaden i Solna via Hagastaden med uppgångar vid Norra Stationsgatan och Nya Karolinska sjukhuset. Eventuellt blir det också en station vid Hagalunds industriområde i Solna som Solna stad planerar för exploatering med bostäder.


Föreslagen sträckning på tunnelbanans Gula linje från Odenplan till Arenastaden.
Bild: Stockholms Läns Landsting

Linjens planerade sträckning och utformning har mötts av kritik. Den mesta kritiken handlar om att sträckningen kommer att gå delvis samma väg som Citybanan. Odenplan kommer att bli en pendeltågsstation och Solna är det redan. Att Gula linjens nya plattform vid Odenplan placeras i samma nivå som Gröna linjens existerande plattform har också fått kritik eftersom det omöjliggör en vidare utbyggnad söderut till tex Liljeholmen. Motivet för detta är att ge passagerarna snabba byten och en möjlighet att vid stora evenemang på Friends Arena låta tunnelbanan från Gula linjen fortsätta på den Gröna linjen, något som bara går att göra i undantagsfall eftersom det inte få plats fler tåg på Gröna linjen. Det innebär att Odenplan blir slutstation för Gula linjen mitt inne i centrala Stockholm. En annan konsekvens är att det också kan leda till än mer passagerare på den redan hårt belastade Gröna linjen när människor som åker till och från stationerna längs Gula linjen måste byta vi Odenplan.


Skiss över plattformarnas framtida placering vid Odenplan
Illustration: Rundquist / Stockholms Läns Landsting

Jag är generellt positiv till en utbyggd kollektivtrafik men en viktig fråga förblir obesvarad. Frågan har knappt ställts. SL och Stockholms Läns Landsting har mycket dålig ekonomi. Utbyggnaden av tunnelbanan, den gula linjen och den utbyggda blå linjen, beräknas kosta 19,5 miljarder kronor. Knappt hälften ska bekostas av höjd och breddad trängselskatt och en fjärdedel bidrar staten med. Berörda kommuner betalar en dryg fjärdedel och landstinget betalar 650 miljoner plus kostnaden för fordon och depå. Men driften ska bekostas av SL. För att spara pengar har SL nyligen minskat busstrafiken där den behövs som mest och stängt vissa tunnelbanenedgångar. Om SL inte har råd att hålla igång den trafik de har idag hur ska de då ha råd att köra en utbyggd tunnelbana?


Därför protesterar jag



Det byggs överallt i Stockholm och så här ser det ut där jag bor. (Bilden är dock från en grannes fönster.) Just nu bor jag granne med tre byggarbetsplatser, ingen av dem gäller bostäder kan tilläggas. Men det har också byggts hundratals nya bostäder i min närhet under tiden jag bott på platsen. Jag har faktiskt bott i olika byggarbetsplatsers absoluta närhet i närmare tio år. Det är ungefär lika länge som jag bott i min lägenhet som jag köpte efter att ha stått i HSB's bosparkö i 22 år. Snart ska ytterligare minst ett bygge till dra igång. Jag har fått känna av buller från tidig morgon till sen kväll, alla dagar i veckan, även på helger, avspärrade gångbanor och parker som grävts upp. De som är mest positiva till byggen och tycker att det ska byggas mer har sällan själva byggena inpå knuten.

Min protest mot överexploateringen i Stockholm växte fram. Det första bygget för tio år sedan brydde jag mig inte så mycket om. Men när den ena byggarbetsplatsen efter den andra ersattes av nya och jag såg hur kulturbyggnader och parker runt om i Stockholm offrades i bostadsbristens namn samtidigt som allt fler hotell och gallerior byggdes tröttnade jag till slut. Jag har drivits till att bli nej-sägare, speciellt när resultaten av byggena förskräcker och det sällan tas hänsyn till de som redan bor på en plats när nybyggen planeras.

Jag protesterar inte mot allt men mycket är värt att granska och påpeka brister i. Det är ganska vanligt att politikerna säger sig vilja göra en sak men sedan gör precis tvärt om. De säger sig värna kulturmiljöer men river kulturhistoriska byggnader i mängder. De säger sig värna miljön men bygger i parker och grönområden. Det är nämligen ofta kortsiktig planering och exploatering som styr. Är inte det något att protestera mot?


Nya politiker men samma politik och retorik

Högerallians eller vänsterkoalition gör ingen skillnad. Politiker kommer och går, men både politik och retorik består.

I två mandatperioder styrde den borgerliga alliansen Stockholm. I stadsbyggnadssammanhang fick vi vänja oss vid retorik och talepunkter som mötesplatser, barriärer och världsklass. Nya Slussen drevs igenom, förtätning var ledordet, det gamla klocktornet vid Norra station jämnades med marken, Blasieholmen skulle föräras en märkesbyggnad och Medborgarhuset skulle byggas om och byggas till och få ”lokaler-i-bottenvåningen” som lösning på alla problem. Att det redan finns simhall, bibliotek, tre restauranger och två nattklubbar i Medborgarhuset var tydligen inte tillräckligt.

Demokratin skulle stramas åt så att överklagan blev svårare eftersom det var just denna enskilda faktor som ansågs försena och fördyra alla nybyggen. Det trots att inte ens en tredjedel av de antagna detaljplanerna i Stockholms Län överklagades förra året.

Så vände vinden och borgarna förlorade makten. Men det var väl egentligen det enda som hände. Det nya styret, som i opposition röstat nej till Nya Slussen, blev nu positiva till projektet och arbetet med Nobelcentret på Blasieholmen fortsätter med en PR-ansvarig i spetsen. När stadsbyggnadsborgarrådet Robert Mogert (S) pratar om det planerade skrytbygget på Blasieholmen använder han orden "ny arkitektur, spännande arkitektur och bra arkitektur". Vid byggstarten av Station Stockholm City kallade hans föregångare Regina Kevius (M) arkitekturen för "modig" och "nytänkande" och byggnaden kallade hon "spännande". Båda två tycks ha hämtat inspiration ur samma ordlista för att försöka beskriva varsin byggnad som varken har nyskapande eller spännande ariktektur.

Ombyggnaden av Medborgarhuset som tidigare stoppats eftersom det fanns bättre sätt att spendera pengar än att flytta böcker från den ena flygeln till den andra är nu aktuell igen. Robert Mogert vill med ombyggnaden också liva upp de 25 metrarna av Folkungagatan där huset ligger, precis som hans företrädare Regina Kevius ville liva upp Fleminggatan genom att riva ett K-märkt hus och ersätta det med ett stort kontorskomplex. Om nu Fleminggatan och Folkungagatan inte uppfyller kraven för levande gata, vad är det då som önskas, en ständig karneval?

I Örnsberg ska tunnelbanan däckas över och bebyggas och genast står Robert Mogert där och talar om barriärer som ska bort och skyller framtida förseningar på de som överklagar. Trots att ingen ens kunnat göra det än.

Högerallians eller vänsterkoalition gör ingen skillnad. Politiker kommer och går, men både politik och retorik består.


Den här texten skrevs tillsammans med min bror.


Miljonprogrammet 2.0

Bostadsbristen i Stockholm är inte ny även om det ofta framställs så. När politikerna återigen ska försöka lösa den kommer de med nya förslag för att öka byggtakten och sänka priserna. Men de nyskapande förslagen är i grunden gamla idéer som återkommit.

Nyhetsrapporteringen om bostadsbristen pågår hela tiden och ofta framställs den som ett relativt nytt fenomen. Men det har nästan alltid varit bostadsbrist i Stockholm. Under 1960-talet var bostadsbristen i Sverige akut och då genomfördes det sk Miljonprogrammet. Det var ett program som antogs av Sveriges riksdag 1965 med målet att på 10 år bygga en miljon bostäder i hela landet. För att lyckas med det skedde byggandet snabbt och rationellt. Idag nämns miljonprogrammet enbart i samband med de förorter med flerbostadshus som då växte fram. Men miljonprogrammet innebar också att det byggdes bostäder i Stockholms innerstad, tex Drakenbergsområdet på Södermalm och Fältöversten på Östermalm. Under miljonprogrammet byggdes också många småhus, där en stor del var radhus och kedjehus.

Det råder en allmän uppfattning att miljonprogrammet helt löste bostadsbristen och att det är först de senaste åren den uppstått igen. Det stämmer inte. Efter miljonprogrammet var bostadsbristen snart tillbaka, om inte i hela landet så iallafall i Stockholm. Redan under det tidiga 1980-talet debatterades bostadsbristen i Sveriges riksdag där dåvarande bostadsminister Birgit Friggebo fick svara på frågor om vilka åtgärder regeringen skulle "vidta i syfte att snabbt komma till rätta med den rådande bostadsbristen och underlätta för ungdomar och andra bostadsbehövande att få sin bostadsfråga löst". Ungefär samtidigt motionerade VpK om att "speciellt stora och snabba bygginsatser måste göras i ungdomstäta områden med stor bostadsbrist".

Idag när det fortfarande är bostadsbrist kommer politikerna i Stockholm med det ena nya förslaget efter det andra för att råda bot på den.

Ett sätt att sänka kostnaderna är att bygga "Stockholmshus", ett massproducerat typhus med rimliga hyror. De tre kommunala bostadsbolagen har fått i uppdrag att skyndsamt ta fram en modell för de här husen. Stadshusets målsättning är att sänka byggkostnaderna med 20 - 25 procent. Om de bygger de här typhusen och inte exklusiva och dyra lägenheter kan kostnaden hållas nere. Men det hela bygger på att allmännyttan börjar göra skäl för namnet och inte fungerar som en kassako för stadens ekonomi.

Därför borde det vara lätt för allmännyttan att pressa kostnaderna för nya hyresrätter. Om det byggs billigare bostäder skulle den akuta bostadsbristen kunna minskas, men inte lösas, och vi skulle förhoppningsvis slippa överdriven exploatering där bostadsbristen bland unga används som svepskäl för att bygga dyra lyxlägenheter, något även allmännyttan gjort.

Nu har Stockholms Stad också utsett arkitekten Torleif Falk till byggeneral. Han ska vara länken mellan politikerna, deras tjänstemän och byggbranschen. Byråkratin ska minska så att fler detaljplaner kan tas fram. Stockholmarna involveras inte nämnvärt i processen.

Takten i byggandet ska på det här sättet ökas. 40 000 bostäder ska byggas fram till år 2020,dvs ca 8 000 bostäder om året. Som jämförelse ska Hammarby Sjöstad fullt utbyggd bestå av 11 000 bostäder. Det är dessutom bara Stockholms kommun det handlar om, inte övriga kommuner i länet. Men var och hur ska alla dessa bostäder byggas? Det byggs redan överallt och kapaciteten för vad byggbranschen klarar av är nådd. Att det skulle vara överklaganden som hindrar fler byggen stämmer inte. Att det ständigt upprepas är bara ett sätt att skuldbelägga enskilda medborgare som värnar sin boendemiljö.

Att i hög takt bygga standardiserade hus till lågt pris påminner i hög grad om det gamla miljonprogrammet, på gott och ont. Det positiva är att det kan leda till billigare bostäder. Det skulle sannerligen behövas i den uppskruvade och fartblinda tid vi lever i nu. Till det negativa är att det är volymen som är det viktiga, inte hur det byggs. Visserligen ser många hus som byggs idag redan likadana ut och utan större arkitektonisk finess så utseendemässigt gör det här knappast någon skillnad. Men när politikerna ser antalet bostäder som siffror i statistiken minskar intresset för hur de påverkar det område de byggs i. Det i sin tur leder till minskad förståelse för lokala opinioner.

Historien upprepar sig ständigt och de förslag som nu presenteras som nya är i själva verket över 50 år gamla idéer som återkommit.


Efter valet

Efter valet är det tre stora stadsbyggnadsfrågor som varit aktuella. Den nya majoriteten i Stockholms Stadshus bestående av S, Mp, V och Fi har beslutat att tillfälligt stoppa Nya Slussen för att kunna gå igenom hela projektet som styrts av den borgerliga alliansen. De har också beslutat att Bromma flygplats ska stängas trots att den frågan slutligt avgörs på riksnivå och inte i Stadshuset. Regeringspartierna S och Mp har för att komma överens i regeringsfrågan beslutat att tillfälligt stoppa bygget av Förbifart Stockholm trots att det är en fråga för politikerna på mer lokal nivå. Politikerna på riksnivå och lokal nivå fattar beslut på varandras områden för att nå kompromisser och kunna bilda majoritetsstyre.

Beslut i tre stora stadsbyggnadsfrågor som berör Stockholm har kommit efter valet. Två av dem har beslutats av den nya majoriteten i Stockholms Stadshus bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ. Den fråga som fått mest uppmärksamhet de senaste dagarna är att projektet Nya Slussen tillfälligt stoppats av Exploateringsnämnden i väntan på utredning. Många tidningsrubriker gjorde gällande att Nya Slussen stoppats helt. Det är inte riktigt sant eftersom projektet visserligen stoppats men stoppet är inte permanent. Stoppet är till för att projektet ska kunna utredas och det finns en hel del att reda ut.

Strax efter valet meddelades att de beräknade kostnaderna stigit med 1,3 miljarder kronor till 9,3 miljarder. En stor del av kostnadsökningen beror på det omfattande arbete som gjordes efter plansamrådet 2010. De kostnaderna var alltså kända av Stadsbyggnadskontoret redan innan beslutet om Nya Slussen togs i kommunfullmäktige 2011 men trots det presenteras det som en kostnadsökning först nu, flera år senare och efter valet. Går det till på det här sättet finns det troligen mer att reda ut. Vad utredningen kommer fram till återstår att se.

I sociala medier var reaktionerna och kritiken ganska stark mot beslutet. Men många var uppenbart dåligt pålästa. Flera tror att Slussen nu ska utredas en gång till men det är alltså projektet Nya Slussen som ska undersökas. Det är heller inte riksdag och regering som tagit beslutet som många tycks tro utan exploateringsnämnden i Stockholm.

Vad regeringen däremot har fattat beslut om, trots att det är en regional fråga, är att tillfälligt stoppa bygget av Förbifart Stockholm i drygt ett halvår. Miljöpartiet är som bekant motståndare till Förbifarten och beslutet är en kompromiss för att Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle bli tillräckligt överens för att kunna bilda regering.

Ungefär på samma sätt är det med uppgörelsen i Stadshuset om att lägga ner Bromma flygplats. Miljöpartiet i Stockholm drev under valrörelsen frågan om att lägga ner flygplatsen och bygga bostäder där istället. Socialdemokraterna på riksnivå vill ha den kvar medan deras partikollegor i Stockholm är öppna för en nedläggning. Nu har beslutet tagits av majoriteten i Stockholm att Bromma flygplats ska läggas ner. Men det slutliga beslutet ligger hos riksdag och regering vilket sannolikt medför att flygplatsen blir kvar, något politikerna i Stadshuset troligen är medvetna om.

Jag är personligen kluven till Bromma flygplats vara eller inte vara. Flygplatsen har mycket större betydelse för övriga landet än för Stockholm vilket är lätt att glömma bort i huvudstaden. Av miljöskäl tycker jag att inrikesresor helst ska ske med tåg, men eftersom Sverige är långt och tågtrafiken fungerar så dåligt är den i många fall inget alternativ. Då återstår bara flyget på Bromma och flygtrafiken kommer inte att minska. Tanken från politikerhåll är att den kan flytta till framförallt Arlanda men där är kapaciteten redan fullt utnyttjad. Karin Wanngård (S) angav som ett av skälen till nedläggningsbeslutet att det är mycket bilköer ut till Bromma flygplats och att det kommer att gå fortare att ta ett framtida snabbtåg till Skavsta flygplats i Nyköping. Om det är långa köer nu krävs inte mycket fantasi för att räkna ut hur det blir med 50 000 bostäder på flygfältet.


Unika fotografier 2

För ungefär ett och ett halvt år sedan publicerade jag ett inlägg med äldre foton från Stockholm. Bläddrandet i gamla familjealbum har visat att det finns fler Stockholmsbilder från samma tid. Här är en av dem. Bildtexten lyder "Liljeholmsbron och Högalidskyrkan i bakgrunden".



Till skillnad från bilderna i det förra inlägget som var odaterade är den här exakt daterad. Bilden är tagen den 3 maj 1951. Flickan på bilden är min mamma, då knappt två år gammal. Jag vet inte varifrån bilden är tagen men gissar att det är från Årstadal eller någonstans i närheten. Jag hoppas att under vintern eller våren kunna visa ytterligare några fotografier.


Snart är det val

Höghus och parker
Valet närmar sig och valpropagandan syns överallt. Centerns valaffischer hojtar ut budskapet ”Bygg på höjden – då får vi fler bostäder samtidigt som vi kan spara stadens parker”.


Centern återanvänder ett budskap från förra valet.

Det har tidigare visats att höga hus inte ger fler bostäder eftersom mycket yta i höghus går åt till hissar, ventilation och utrymningsvägar. Många höga hus har, håller på eller kommer också att byggas i Stockholm. Under samma period som höghusen skjutit i höjden byggs det också i mängder av parken och grönområden. Årstafältet, Karl Staffs park, Rosenlundsparken, Vällingby parkstad i Råcksta och Ulvsunda slottspark är bara några exempel där det byggs eller planeras att byggas.

Det byggs alltså både på höjden och i parker. Det borde Centerpartiet veta om eftersom de är med och bestämmer i Stockholms kommun.

Av valaffischens utformning att döma, där ”bygg på höjden” står först och störst med motiveringen i mindre text under, kan man dra slutsatsen att det främst är bygga på höjden som C vill. Resten är bara motivering, dessutom felaktig. Hade alliansens gröna röst istället skrivit ”Spara stadens parker – bygg på höjden” hade man faktiskt kunnat tro att det vara parkerna de bryr sig om. Nu är det höghusen som är det viktiga.

Eftersom Centerpartiet hade samma budskap förra valet mailade jag för något år sedan och frågade hur de ställde sig till byggprojekt i olika parker. Svaret var att de inte alltid säger nej till att bygga där det finns gräs eller träd, att de vill bygga i kollektivtrafiknära lägen, att de vill utnyttja marken effektivt. Det kom också formuleringar om "lågt vistelsevärde" och att det var "tråkigt" när gamla träd måste fällas. De hade mängder med skäl till att bygga i parker och grönområden. Deras budskap på valaffischen är därför svårt att ta på allvar, hur många valrörelser de än använder det i.

Slussen
Trots ett stort folkligt engagemang vill inget av de politiska partierna prata om Slussen, utom Stockholmspartiet som gjort det till sin huvudfråga att rädda Slussen. För allianspartierna är frågan redan avgjord och de röd-gröna vill inte ta i den.


Stockholmspartiet vill rädda Slussen

Förbifarten
Flera partier vill istället prata om Förbifart Stockholm. Miljöpartiet vill inte bygga den men det vill Moderaterna. Jag är personligen kritisk till förbifarten eftersom jag inte tror att den löser några problem utan istället skapar nya. Men oavsett om man är för eller emot den så kan alla enas om att det är ett dyrt projekt. Det kommer att kosta ca 30,8 miljarder kronor (2010 år penningvärde) vilket är mer än kostnaden för Öresundsbron (29 miljarder i 2010 års penningvärde). Inklusive räntor beräknas kostnaden för förbifarten bli 45 miljarder kronor. Det pratar inte Moderaterna om.


Moderaternas valaffisch talar om vad de tror kommer hända med Förbifart Stockholm om de röd-gröna vinner valet.

Förbifaren ska delfinansieras  med ca 5 miljarder av staten och resten ska betalas av trängselskatter i Stockholms innerstad och på Essingeleden. Det finns stor risk att trängselskatterna inte kommer att räcka. Förbifarten riskerar därför att bli ett stort avloppshål där enorma summor rinner ner. Glöm utbyggd tunnelbana, glöm höjda lärarlöner och glöm fler sjuksköterskor. Projektets enorma kostnader kan bli en övermäktig börda för hela Stockholmsregionen. Men det pratar ingen om i valrörelsen.

Hyresrätter
Alla partier vill bygga mer. Gärna studentlägenheter och hyresrätter så att alla har råd att bo. Under den senaste mandatperioden har hyrorna för nybyggda hyresrätter nått rekordnivåer och vid nya musikhögskolan ska lyxiga bostadsrätter byggas. Där hade det istället passat bra med studentbostäder, men den chansen tog inte stadshuset. Senaste i förra veckan motiverade stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius den planerade rivningen av den kulturhistoriska Basaren på Kungsholmen med att det är hyresrätter som ska byggas där, utan att nämna att det blir höga hyror de boende ska betala.

Oavsett vem som vinner valet kommer borgarråd att bytas ut. Det ska bli intressant vilka jobb de nuvarande borgarråden går till istället. Jag blir inte förvånad om några av dem får nya anställningar i byggbranschen.


Målning med Banksymotiv i Högdalen.

Det är valrörelse, så sanning och praktik får stå tillbaka för enkla slagord och teori. Vi säger som Banksy: Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den till slut sanning …politik.


Uppgifterna om kostnaderna för Förbifart Stockholm kommer från uppsatsen "Skapar verkligen Förbifart Stockholm ekonomisk tillväxt?" av Johan Brolund, doktorand i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet.


Är den täta staden miljövänlig?

Tät kvartersbebyggelse av innerstadskaraktär sägs vara det mest miljövänliga sättet att bygga dagens samhälle. Urbanitet har blivit ett ideal och livet i en tät stadsmiljö framställs som det enda hållbara alternativet. Visst finns det många fördelar med täta stadsmiljöer. Där finns underlag för effektiv infrastruktur och människor kan lätt ta sig till butiker och arbetsplatser på olika sätt. De korta avstånden och därmed färre transporter är huvudargumentet för att förtätad stad skulle vara miljövänlig. Att bygga högt och tätt skulle också göra att mindre mark tas i anspråk och därmed skulle grönområden kunna behållas i den växande staden.

Nu är det inte riktigt så enkelt.

Det är aldrig frågan om antingen eller när det gäller stadsbyggnad, utan det är alltid både och som blir resultatet.
Det byggs både i Stockholms innerstad och i dess förorter.
Det byggs både på höjden och i parker och grönområden.

Översiktplanen för Stockholm, Promenadstaden, antogs av kommunfullmäktige den 15 mars 2010. Den bärande tanken är fortsatt förtätning i innerstaden och närförorterna samt att förstärka, alltså förtäta, ett antal centrumområden i ytterstaden. Stockholms kommun är till ytan ganska liten så ingen del blir opåverkad. Det är som synes inte frågan om antingen eller, här eller där, utan både och, överallt. Hur miljövänlig blir då den nya förtätade staden?

Behovet av transporter kvarstår även i en förtätad stad och behovet av transporter mellan städer, regioner och länder påverkas inte alls. Alla får inte plötsligt gångavstånd till jobbet för att man förtätar. Med fler människor på samma ställe ökar också transportbehovet av varor och livsmedel till staden och avfall från staden. Folk slutar inte heller att flyga och konsumera varor som transporteras långa sträckor. Även de glesast befolkade förorterna har idag en väl utbyggd kollektivtrafik och det gäller bara att få folk att använda den och avstå från bilen, även om resan då tar lite längre tid. Förtätning har bara marginell inverkan på bilåkandet och därmed dess miljöpåverkan. Endast övergång från fossila bränslen till förnybara drivmedel kan väsentligt minska transportsektorns miljöpåverkan.

Personer som talar väl om förtätning ser sig som miljöförespråkare men eftersom den täta stadsbebyggelsen i sig är målet och inte ett medel för en hållbar stad väljer de selektivt bland miljöfrågorna. Klimatfrågan och utsläpp av växthusgaser är en fråga de tagit till sig. Statistiskt sett är det färre bilar per person i Stockholms innerstad än i dess förorter och kranskommuner. Det tar man fasta på när det propageras för förtätning, även om fler människor tveklöst leder till fler bilar i absoluta tal, och därmed mer buller och sämre luft. Miljöfrågor som motsäger att tät bebyggelse är det mest miljövänliga avfärdas omedelbart. Biologisk mångfald och naturens behov av spridningskorridorer möts av oförstående och ses som något totalt onödigt. Det är ju i vägen för den täta staden.

Tanken på samhällen med korta avstånd är inte ny. Flera förorter planerades faktiskt som så kallade ABC-städer där tanken var att man skulle arbeta, bo och utföra ärenden i en och samma stadsdel. Men det fungerar inte så i praktiken eftersom människors byte av arbetsplats och byte av bostad sällan är samordnade med varandra. Ofta är det också två personer i ett hushåll som jobbar på helt olika ställen. Och inte blir det närmare till jobbet bara för att stadsdelen där man bor förtätas.

En annan nackdel med för kraftig förtätning är att mjuka ytor i området försvinner. Gräs, buskar och träd fyller ett syfte även om det inte är en tillgänglig och ordnad park. De binder partiklar, dämpar buller och sänker temperaturen, t.ex. vid den extrema värme sommaren bjöd på. (Se tidigare inlägg i ämnet.) Dessutom kan de ta hand om vatten på ett helt annat sätt än vad hårdgjorda och bebyggda ytor kan. Översvämningar på grund av ökad nederbörd är något vi redan fått vänja oss vid, senast i förra veckan när delar av Stockholm svämmades över av kraftiga skyfall.

Människor behöver också ha natur i sin absoluta närhet, s.k. varje-dag-natur, alltså den grönska som finns nära bostaden och som lätt och snabbt går att ta sig till och är möjlig att vistas i dagligen. Alternativet är större naturområden längre bort, det som kallas veckonatur. Den natur tex en familj åker till på en utflykt under helgen. I stadsbyggnadsdiskussionen pratar man inte om var människor tillbringar sin fritid och hur de reser bort. Mer trängsel och färre grönområden i närheten av bostaden leder troligen till fler och längre transporter för att man ska kunna ta sig ut i naturen.

Stockholms innerstad är trevlig och attraktiv med allt sitt utbud, sin historia, arkitektur och sitt folkvimmel. Men ibland idealiseras den täta kvartersstaden i mesta laget och att då lyfta fram miljöargumenten när det egentligen är något annat man längtar efter kan kännas lite falskt. Den täta staden kläs i hållbarhetstermer, men ärligare vore det om man pratade mer i ekonomiska termer. Det stadsliv som hyllas går hand i hand med en konsumtionskultur som inte är särskilt miljövänlig. Det som lyfts fram är livet i innerstaden, en urbanitet där människor är ute och shoppar alternativt sitter på kafé. Generellt konsumerar stadsbor mer och har en miljöfarligare livsstil än människor ute i landet. Den mest avgörande faktorn om man åker bil eller inte är inkomsten som faktiskt har stor betydelse för människors miljöpåverkan. Människor med gott om pengar påverkar miljön och klimatet mer genom sin livsstil än människor med sämre ekonomiska förutsättningar. Det är inte tät innerstadsbebyggelse eller glesare befolkade villaområden som i huvudsak styr hur miljön påverkas, det är hur vi lever våra liv.

Täta områden är inte per automatik kvartersbebyggelse av innerstadskaraktär även om förtätning av områden ofta marknadsförs så. Det är faktiskt sällan innerstadens goda egenskaper uppstår vid förtätning. Istället blir det mera trängsel och mindre grönska. Nya områden vid innerstadens gränser byggs ofta för tätt och de boende störs av insyn, brist på ljus och, har det visat sig, dåligt byggda hus.

Ibland hörs argumentet att Stockholms förorter måste "urbaniseras". Men de är redan urbana områden. Miljonprogramsförorter som exempelvis Tensta är också tättbefolkade, och de har sin urbanitet. Där finns också ett folkliv, men det är bara innerstadens urbanitet som framställs som eftersträvansvärd. Ordet "förort" används numera ofta som ett skällsord, ibland till och med om innerstadskvarter.

Det finns också en stor sannolikhet att dagens sanningar blir morgondagens lögner. Pendeln kommer att svänga igen. Det finns goda skäl att misstänka att vi om 20–30 år betraktar dagens tvärsäkra förtätningsideal med skepsis. När nackdelarna med den förtätade bebyggelsen blivit tydliga och fördelarna inte väger upp dem, eller till och med helt uteblivit. Då kommer stadsbyggnadsidealen att se annorlunda ut. Med utveckling följer nämligen historiens dom över det förflutna.


Den här texten skrevs tillsammans med en släkting som studerat frågan om förtätning och miljö.


Stockholmsupproret

Lördagen den 17 maj genomfördes Stockholmsupproret, den stora manifestationen mot den hårdhänta exploateringen av Stockholm som sker nu. Jag var givetvis på plats, skam hade ju varit annars.


Stockholmsupproret, Maj 2014

Hundratals människor hade samlats till demonstrationen och det var en lång rad kunniga talare som pratade. De talade om allt från parker, Rågsveds friområde och naturvärden till hur historien upprepar sig med de omfattande rivningar som nu pågår i Stockholm. Det sistnämnda var det ämne jag för tillfället fokuserade på. Jag hade gjort en folder om rivningsvågen i Stockholm med information om dess miljökonsekvenser och med exempel på byggnader som rivits de senaste åren och andra som hotas av rivning. Intresset för foldern var stort och ivriga armar sträcktes mot mig när jag delade ut den.


Folderns mittuppslag med exempel på rivna och rivningshotade byggnader.


Matti Schevchenko, redaktör för Stockholms Skyline, pratar om rivandet och byggandet i innerstaden.


Om löftet på skylten till höger var allvarligt menat skulle inte skylten till vänster behövas.

Den här demonstrationen var inte den första protesten mot stadens okänsliga stadsbyggnadspolitik och inte heller den sista. Men den är ett tecken på att allt fler börjar inse att den utveckling som nu sker i Stockholm inte är rätt väg framåt.


Trixandet med avskrivningar döljer de verkliga kostnaderna

Under vintern har Svenska Dagbladet rapporterat om redovisningsmetoder i nybyggda bostadsrättföreningar. Metoder som gör att boendekostnaden kan pressas till låga nivåer, åtminstone till en början. Sen blir det värre. Märkligt nog har inte övriga media tagit upp tråden i något som är att betrakta som en stor skandal. Jag känner mig därför tvungen att ta upp ämnet för de som eventuellt missat Svenska Dagbladets granskning.

Det handlar om vilken avskrivningsmetod som används i nybyggda bostadsrättsföreningar, progressiv eller linjär avskrivning. Avskrivning är ett sätt att redovisa fastighetens värdeminskning och är till för att sprida ut kostnaden för reparationer över en längre tid. Värdeminskningen tas upp som en kostnad i årsredovisningen. Reparationer, tex ett stambyte, sker när de behövs och om fastigheten underhålls löpande  förlorar den aldrig sitt värde. Kostnaden för avskrivning påverkar den avgift de boende betalar varje månad.

Med linjär avskrivning anses byggnadens värde minska lika mycket varje år. Med en progressiv avskrivning redovisas värdeminskningen som liten från början och ökar vartefter tiden går. Tanken med det senare är att ett nytt hus inte behöver så mycket underhåll och att avskrivningen ökar i takt med underhållsbehovet. Det gör också att de boendes avgifter till föreningen kommer att öka i samma takt.

De stora byggbolagen använder gärna progressiv avskrivning i sina nyproducerade bostadsrättshus. De hus som sedan tas över av bostadsrättsföreningarnas, dvs de boende som köper lägenheterna av byggbolagen. Byggbolagen kan på det här sättet hålla ner månadsavgifterna när lägenheterna säljs. Med en låg månadsavgift kan de ta ut ett betydligt högre pris för varje lägenhet, hundratusentals kronor högre. Byggbolagen gör numera jättevinster och den här extra mariginalen kan de ta ut utan att det påverkar deras byggkostnader det minsta. Det är ren vinst. Den ökande avskrivningen, och därmed ökande kostnader, skuts på framtiden. Ju längre tiden går desto dyrare blir det att bo. Men många som köper nya lägenheter är inte medvetna om det vid köptillfället. Byggbolagen använder det inte direkt som ett säljargument.

Om en bostadsrättsköpare detaljstuderar den ekonomiska planen går det naturligtvis att upptäcka den progressiva avskrivningen. Men det finns ett problem till. Husen är ofta dåligt byggda. Många nybyggda hus håller inte ens i tio år. Hammarby Sjöstad är numera ökänt för sina dåliga hus men problemen finns överallt i hus som byggts de senaste tio till femton åren. Läckande tak och fasader som spricker i bitar är inte ovanligt. De kostnader som skulle komma långt in i framtiden kommer redan efter några år. Det drabbar fastighetsägarna, dvs de boende, och för att ha råd med reparationerna måste avgifterna höjas. Byggbolagen bryr sig inte, de har redan fått betalt för lägenheterna.

Inte nog med att byggbolagen använder en redovisningsmetod som gör att de kan tjäna mer på varje lägenhet de drar också ner på kvalitet. Det blir alltmer tydligt att byggbolagen gör allt de kan för att öka sina vinstmarginaler. Det här är värt att ha i åtanke nästa gång någon påstår att de som värnar sin boendemiljö och överklagar detaljplaner för nybyggen driver upp kostnaderna. Vem bär egentligen skulden?


Likriktning i världsklass

En tydlig trend just nu är att bygga om gamla kontorshus till nya. Invändigt anpassas de för fler men mindre företag. Utvändigt… ja, vad ska man säga?

Det handlar om fastigheter som börjar närma sig medelåldern, byggda på 60-, 70, och kanske 80-talet. De hus som nu nått åldern att de anses vara fula men ännu inte är så gamla att de betraktas som värdefulla. Det är hus som hittills sett olika ut men i och med ombyggnad och modernisering blir i princip likadana med sterila fasader och en glaslåda på taket vid gaveln.


Arkitektillustration över den planerade ombyggnaden av ett kontorshus på Södermalm.


Ombyggnaden pågår och huset är dolt bakom byggplast. Notera glaslådan som redan finns på kontorsfastigheten Fatburen som ligger bredvid.


Framtidsvission av Securitashuset vid Lindhagensplan.


Securitashuset som det ser ut idag. Notera glaslådan på det nya huset till vänster i bild.


En arkitektillustraion över den planerade ombyggnaden av ett kontorshus i Kista och hur huset blev i verkligheten.

På 1930-, 40- och 50-talen var det vanligt att fasader "hyvlades" på hus byggda under slutet av 1800-talet. Det innebar att all dekoration togs bort för att ge fasaden ett modernt utseende. Idag anses det som ett stort misstag och visar hur stilidealen förändras.

Nu är det slitna kontorshus som ska få moderna fasader med mycket glas. Glasfasader är redan ifrågasatta och de är sällan lika snygga i verkligheten som på bild. Det nya utseendet kommer snabbt att kännas föråldrat och omodernt. Till saken hör att de aktuella byggnaderna nu är ungefär lika gamla som 1800-talshusen var när de "hyvlades".


På Swedenborgsgatan på Södermalm finns ett hus där fasaden på den norra delen hyvlats medan den södra fått behålla sin utsmyckning.

Att slitna hus rustas upp och moderniseras är en sak, det är bättre än att de rivs. Att de sväller på både höjden och bredden är en annan. När de dessutom blir ganska trista och till råga på allt likadana gör det inte saken bättre. Stilla kan man undra om arkitektkontoren använder samma datorprogram eftersom alla hus numera ser ut att vara stöpta i samma form.

Äldre byggstilar gav också hus som påminde om varandra men då är det stilar som med utsmyckningar och detaljer skapar variation. Nu är det hus med olika uttryck som byggs om till likadana lådor för att fastighetsägarna vill få några kvadratmeter extra kontorsutrymme att hyra ut. Lite mer fantasi och estetik tycker jag att man kan begära av kapitalstarka företag. Fastigheter som drabbas finns både i innerstan, närförort och förort.

Allt prat om blandstad har hittills bara gett likriktning i väldsklass.


Dagens bild

En bekant som bor vid Hornstull uttryckte en gång lättnad över att bygget av den nya gallerian var klart. Det var inte gallerian som gjorde henne lättad utan det faktum att hon nu skulle slippa gator som ständigt var avspärrade och tvingade henne att ta andra vägar. För det är så det är i Stockholm nu. Alla byggarbetsplatser gör att gator spärras av och framkomligheten minskar och rätt vad det är dyker det upp ett nytt hål i gatan. Gående hänvisas till anda sidan.

Vissa hål i gatan har jag naturligtvis förståelse för. Gator måste underhållas och går ett rör under marken sönder så måste det repareras, inget snack om den saken. Men när jag som fotgängare år efter år måste gå omvägar och tvingas ut bland bilarna för att komma fram blir jag till slut irriterad. Översiktsplanens namn Promenadstaden känns just nu inte särskilt övertygande. Gående hänvisas till andra sidan.

Just nu bor jag granne med tre byggarbetsplatser, ingen av dem har med bostäder att göra kan tilläggas. De tvingar mig till omvägar och att gå bland bilar. Lite komiskt är det när en av byggplatserna hänvisar mig till andra sidan samtidigt som framkomligheten på den andra sidan till stor del är blockerad av stora byggsäckar.

Välkommen till Promenadstaden - Gående hänvisas till anda sidan.


Stockholms olika ansikten

Jag fick två utsiktsbilder skickade till mig. De är från i höstas när löven med alla sina färger fortfarande satt kvar på träden. Men förutom att det är två vackra bilder över Stockholm är också en annan sak värd att notera. Bilderna är tagna från samma plats. Så nära inpå varandra finns alltså helt olika miljöer, den klassiska stenstaden alldeles i närheten av lummig natur. Det här är två av Stockholms många olika ansikten och en variation av miljöer vi ska vara rädda om.


Stockholm, hösten 2013


Stockholm, hösten 2013


Tidigare inlägg
RSS 2.0