Nobel Center blir dyrt för skattebetalarna
Trots kritik från tunga remissinstanser mot det planerade Nobelcentret har projektet röstats igenom av Stockholms politiker. Kritiken gäller främst kulturvärden och den nya byggnadens påverkan på omgivningen. Men projektets ekonomi nämns inte lika ofta. Från politikerhåll sägs att Nobelcentret finansieras med donationer. Men det är inte hela sanningen och projektet kommer att bli kostsamt också för Stockholms skattebetalare.
Stockholms kommunfullmäktige har fattat beslut om att bygga Nobelcentret på Blasieholmen, trots att projektet brister på flera punkter. Kritiken gäller främst att de gamla tullhuset från 1876 och de båda hamnmagasinen från 1910 som redan står på platsen måste rivas. Som om det inte redan rivits tillräckligt med gamla hus i Stockholm. Kritiken gäller även den tänkta arkitekturen och att läget i allmänhet, som betraktas som en av stadens vackraste platser, skulle förstöras av det alldeles för stora huset. Trots kritik från tunga remissinstanser valde Stockholms kommunfullmäktige att godkänna planerna i april 2016. Kungen har motsatt sig det nya Nobelcentret och till och med Statens fastighetsverk har överklagat byggplanerna.
Vy från Nybroviken över det planerade Nobelcentret.
Bild: nobelcenter.se / David Chipperfield Architects (Bilden är beskuren)
Nobel är ett av Sveriges starkaste varumärken men risken är stor att det solkas av den nya fula byggnaden. "När en institution börjar planera enorma 'märkesbyggnader' har resan mot undergången börjat", som den brittiske historikern C. Northcote Parkinson säger i en av sina teser. Vi får se hur det går.
Nobelpriset delas som bekant ut i Konserthuset och middagen äts i Stockholms Stadshus. Nobelmuseet på Stortorget i gamla stan har idag bästa tänkbara läge om turister är den huvudsakliga målgruppen. Är de lokalerna för små kan museet med fördel flytta till tex gamla Riksarkivet på Riddarholmen.
Nobelstiftelsen har redan ett hus för sin verksamhet, byggt speciellt för dem. Det ligger på Sturegatan 14 och stod klart 1886. Arkitekt var Oskar Erikson. Huset har Alfred Nobels profil i relief över porten och symboler för de olika priserna på fasaden. Huset på Sturegatan räcker gott och väl till Nobelstiftelsens 11 anställda.
Nobelstiftelsens hus på Sturegatan 14
Så även om man bortser från att det föreslagna huset är för stort, för fult och på fel plats så återkommer ständigt frågan: Vad ska vi ha det nya centret till?
En förklaring kan läsas i ett tidigare inlägg här på bloggen.
Trafiken kring det nya Nobelcentret kommer naturligtvis att öka. Besökare av olika slag, skolklasser och turister kommer att strömma till Blasieholmen men ingen vill ta ansvar för frågan. Nobelstiftelsen tycker inte att det är deras sak att lösa trafiksituationen på Blasieholmen medan Stockholms stad inte tänker göra något eftersom det är Nobelstiftelsens verksamhet som drar dit trafiken. Ett framtida trafikkaos är alltså att vänta.
Men en fråga som ofta glöms bort i sammanhanget är frågan om projektets finansiering. På en fråga från SVT Nyheter Stockholm, om hur mycket skattebetalarna måste betala svarar Exploateringsnämndens ordförande Jan Valeskog (S) följande:
– Det är det som är poängen, stockholmarna behöver inte betala någonting för själva huset, för det är insamlade medel.
Han slirar lite på sanningen, Jan Valeskog. Även om själva huset bekostas med insamlade pengar har staden fortfarande stora utgifter för att förbereda marken huset ska stå på.
Utgiftsposterna för staden är följande:
- Ersättning för Tullhuset till Stockholms Hamn
- Rivning av Tullhuset och rivning, alternativt flytt av de två hamnmagasinen
- Flytt av två nätstationer. Först till en provisorisk plats och slutligen en permanent i direkt anslutning till Nobel Centers källare.
- Flytt av en avloppsledning till en mycket trång passage där specialarrangemang kan krävas för att man inte ska skada den befintliga kajkonstruktion.
- Åtgärder på landstingets servicetunnel och flytt av en utrymningsväg/åtkomstväg till servicetunneln.
- Eventuellt grundläggningsbidrag
- Arkeologiska undersökningar
- Återställande av allmän plats (gator och torg)
Dessa utgifter beräknas öka från de 125 miljoner kr som antogs i det ursprungliga inriktningsbeslutet till 227 miljoner kr i det nu antagna förslaget. Men för själva huset behöver inte stockholmarna betala något.
Stockholms kommunfullmäktige har fattat beslut om att bygga Nobelcentret på Blasieholmen, trots att projektet brister på flera punkter. Kritiken gäller främst att de gamla tullhuset från 1876 och de båda hamnmagasinen från 1910 som redan står på platsen måste rivas. Som om det inte redan rivits tillräckligt med gamla hus i Stockholm. Kritiken gäller även den tänkta arkitekturen och att läget i allmänhet, som betraktas som en av stadens vackraste platser, skulle förstöras av det alldeles för stora huset. Trots kritik från tunga remissinstanser valde Stockholms kommunfullmäktige att godkänna planerna i april 2016. Kungen har motsatt sig det nya Nobelcentret och till och med Statens fastighetsverk har överklagat byggplanerna.
Vy från Nybroviken över det planerade Nobelcentret.
Bild: nobelcenter.se / David Chipperfield Architects (Bilden är beskuren)
Nobel är ett av Sveriges starkaste varumärken men risken är stor att det solkas av den nya fula byggnaden. "När en institution börjar planera enorma 'märkesbyggnader' har resan mot undergången börjat", som den brittiske historikern C. Northcote Parkinson säger i en av sina teser. Vi får se hur det går.
Nobelpriset delas som bekant ut i Konserthuset och middagen äts i Stockholms Stadshus. Nobelmuseet på Stortorget i gamla stan har idag bästa tänkbara läge om turister är den huvudsakliga målgruppen. Är de lokalerna för små kan museet med fördel flytta till tex gamla Riksarkivet på Riddarholmen.
Nobelstiftelsen har redan ett hus för sin verksamhet, byggt speciellt för dem. Det ligger på Sturegatan 14 och stod klart 1886. Arkitekt var Oskar Erikson. Huset har Alfred Nobels profil i relief över porten och symboler för de olika priserna på fasaden. Huset på Sturegatan räcker gott och väl till Nobelstiftelsens 11 anställda.
Nobelstiftelsens hus på Sturegatan 14
Så även om man bortser från att det föreslagna huset är för stort, för fult och på fel plats så återkommer ständigt frågan: Vad ska vi ha det nya centret till?
En förklaring kan läsas i ett tidigare inlägg här på bloggen.
Trafiken kring det nya Nobelcentret kommer naturligtvis att öka. Besökare av olika slag, skolklasser och turister kommer att strömma till Blasieholmen men ingen vill ta ansvar för frågan. Nobelstiftelsen tycker inte att det är deras sak att lösa trafiksituationen på Blasieholmen medan Stockholms stad inte tänker göra något eftersom det är Nobelstiftelsens verksamhet som drar dit trafiken. Ett framtida trafikkaos är alltså att vänta.
Men en fråga som ofta glöms bort i sammanhanget är frågan om projektets finansiering. På en fråga från SVT Nyheter Stockholm, om hur mycket skattebetalarna måste betala svarar Exploateringsnämndens ordförande Jan Valeskog (S) följande:
– Det är det som är poängen, stockholmarna behöver inte betala någonting för själva huset, för det är insamlade medel.
Han slirar lite på sanningen, Jan Valeskog. Även om själva huset bekostas med insamlade pengar har staden fortfarande stora utgifter för att förbereda marken huset ska stå på.
Utgiftsposterna för staden är följande:
- Ersättning för Tullhuset till Stockholms Hamn
- Rivning av Tullhuset och rivning, alternativt flytt av de två hamnmagasinen
- Flytt av två nätstationer. Först till en provisorisk plats och slutligen en permanent i direkt anslutning till Nobel Centers källare.
- Flytt av en avloppsledning till en mycket trång passage där specialarrangemang kan krävas för att man inte ska skada den befintliga kajkonstruktion.
- Åtgärder på landstingets servicetunnel och flytt av en utrymningsväg/åtkomstväg till servicetunneln.
- Eventuellt grundläggningsbidrag
- Arkeologiska undersökningar
- Återställande av allmän plats (gator och torg)
Dessa utgifter beräknas öka från de 125 miljoner kr som antogs i det ursprungliga inriktningsbeslutet till 227 miljoner kr i det nu antagna förslaget. Men för själva huset behöver inte stockholmarna betala något.
Den här texten skrevs tillsammans med min bror.
Liljeholmsbadet kan räddas om viljan finns
Att Liljeolmsbadet bara 15 år efter en totalrenovering är i så dåligt skick att det måste stängas omedelbart är inget annat än en skandal vad orsakerna än är. Om renoveringen var dåligt genomförd borde det ha uppmärksammats och åtgärdats redan då. I annat fall har stadens underhåll av det 86-åriga badet de senaste 15 åren varit så dåligt att det borde få rättsliga följder.
Liljeholmsbadet ligger i Liljeholmsviken vid Hornstulls strand på Södermalm. Det är en liten träpaviljongen med koppartak vars bassäng ingår i en pontonkonstruktion av armerad betong som är sammanfogad av ihåliga sektioner. Överbyggnaden av trä har takstolar av järn och mot vattnet finns en smal altan.
Arkitekt var Gunnar Leche och konstruktör var Gustaf Heijkenskjöld som bland mycket annat även var simhallskonstruktör. Liljeholmsbadet är hans mest kända badhuskonstruktion. Badhuset byggdes i Nyköping och bogserades till Liljeholmsviken i maj 1930. Badet är grönklassat av Stockholms stadsmuseum.
Liljeholmsbadet, September 2016
Den 17 Augusti meddelade kommunen att Liljeholmsbadet skulle stängas med omedelbar verkan eftersom byggnaden är i dåligt skick och utgör en säkerhetsrisk.
–Såväl renovering, om den ens är möjlig, som nybyggnad är mycket kostsamt. Det handlar om 100-tals miljoner kronor, bland annat för att det inte finns någon grund att bygga på, säger Åsa Öttenius, fastighetsdirektör i Stockholms stad i ett pressmeddelande.
Någon kalkyl har ännu inte gjorts vare sig för en totalrenovering eller nybyggnation så var siffran 100-tals miljoner kommer ifrån är oklart. Kommunens plan kan vara att summan ska bli en sanning som får opinionen att ifrågasatta om anläggningen är värd pengarna.
Liljeholmsbadet sjönk 1950. Foto: Stockholmskällan / SvD / John Kjellström
1950 sjönk anläggningen men bärgades. Då renoverades och moderniserades badet. Kunde man rädda badet då kan man rädda det nu om den politiska viljan finns.
Efter ungefär 40 år, i början av 1990-talet, reparerades badet ingen då man på nytt var orolig för att anläggningen skulle sjunka. En ytterligare och större renovering genomfördes 2001 då badet bogserades iväg till Beckholmen och lades i en torrdocka. Den renoveringen kostade 2,5 miljoner kronor och beräknades hålla i 30 år.
Att Liljeholmsbadet bara 15 år efter en totalrenovering är i så dåligt skick att det måste stängas omedelbart är inget annat än en skandal vad orsakerna än är. Om renoveringen var dåligt genomförd borde det ha uppmärksammats och åtgärdats redan då. I annat fall har stadens underhåll av det 86-åriga badet de senaste 15 åren varit så dåligt att det borde få rättsliga följder. Byggnaden är kommunal och därmed kommuninvånarnas egendom. Att så snabbt låta badet förfalla är inget annat än slöseri med befolkningens tillgångar.
Förmodligen vill staden bli av med badet för att spara pengar eftersom det är många dyra projekt som pågår eller planeras just nu. Politikerna brukar annars gärna tala om mötesplatser och målpunkter men då handlar det om kommersiella verksamheter som ger staden hyresintäkter. En mötesplats och målpunkt som kostar pengar är därför inte lika intressant även om det behövs i en alltmer kommersialiserad stad.
Många har dock engagerat sig i badets framtid. Föreningen Liljeholmsbadets vänner ifrågasätter inte att allvarliga skador, som kräver åtgärder, finns på badet. Men innan några drastiska beslut genomförs så måste en ny, genomgripande och öppen redovisning av renoveringsbehovet och vilka kostnader det faktiskt handlar om, göras.
– Vi har studerat underlaget med hjälp av ett antal mycket meriterade arkitekter och betongexperter och vi kan konstatera att det finns alternativa konstruktioner som är både mindre kostsamma och mer hållbara än den nuvarande, säger Liljeholmsbadets vänners ordförande Stefan Lundström i ett pressmeddelande från föreningen.
Deras ännu mycket ungefärliga kostnadsbedömning, är att renoveringen istället skulle kunna landa ner mot 30-50 miljoner kronor. Det är fortfarande mycket pengar, men det finns många anledningar till att bevara denna flytande klenod.
Liljeholmsbadet 1930 med originalfönster. Foto: SvD / TT
Det flytande varmbadhuset är numera unikt. När det byggdes fanns flera flytande badhus i Stockholm eftersom många enkla lägenheter saknade badrum men nu finns bara Liljeholmsbadet kvar. Anläggningen är alltså inte bara ett litet badhus utan även arbetarklasshistoria och hygienhistoria som visar hur livet i Stockholm en gång var. Renoveras badet ges också tillfälle att återställa de eleganta höga fönster som fanns från början. De finns troligen bevarade i de nuvarande väggarna.
Liljeholmsbadet ligger i Liljeholmsviken vid Hornstulls strand på Södermalm. Det är en liten träpaviljongen med koppartak vars bassäng ingår i en pontonkonstruktion av armerad betong som är sammanfogad av ihåliga sektioner. Överbyggnaden av trä har takstolar av järn och mot vattnet finns en smal altan.
Arkitekt var Gunnar Leche och konstruktör var Gustaf Heijkenskjöld som bland mycket annat även var simhallskonstruktör. Liljeholmsbadet är hans mest kända badhuskonstruktion. Badhuset byggdes i Nyköping och bogserades till Liljeholmsviken i maj 1930. Badet är grönklassat av Stockholms stadsmuseum.
Liljeholmsbadet, September 2016
Den 17 Augusti meddelade kommunen att Liljeholmsbadet skulle stängas med omedelbar verkan eftersom byggnaden är i dåligt skick och utgör en säkerhetsrisk.
–Såväl renovering, om den ens är möjlig, som nybyggnad är mycket kostsamt. Det handlar om 100-tals miljoner kronor, bland annat för att det inte finns någon grund att bygga på, säger Åsa Öttenius, fastighetsdirektör i Stockholms stad i ett pressmeddelande.
Någon kalkyl har ännu inte gjorts vare sig för en totalrenovering eller nybyggnation så var siffran 100-tals miljoner kommer ifrån är oklart. Kommunens plan kan vara att summan ska bli en sanning som får opinionen att ifrågasatta om anläggningen är värd pengarna.
Liljeholmsbadet sjönk 1950. Foto: Stockholmskällan / SvD / John Kjellström
1950 sjönk anläggningen men bärgades. Då renoverades och moderniserades badet. Kunde man rädda badet då kan man rädda det nu om den politiska viljan finns.
Efter ungefär 40 år, i början av 1990-talet, reparerades badet ingen då man på nytt var orolig för att anläggningen skulle sjunka. En ytterligare och större renovering genomfördes 2001 då badet bogserades iväg till Beckholmen och lades i en torrdocka. Den renoveringen kostade 2,5 miljoner kronor och beräknades hålla i 30 år.
Att Liljeholmsbadet bara 15 år efter en totalrenovering är i så dåligt skick att det måste stängas omedelbart är inget annat än en skandal vad orsakerna än är. Om renoveringen var dåligt genomförd borde det ha uppmärksammats och åtgärdats redan då. I annat fall har stadens underhåll av det 86-åriga badet de senaste 15 åren varit så dåligt att det borde få rättsliga följder. Byggnaden är kommunal och därmed kommuninvånarnas egendom. Att så snabbt låta badet förfalla är inget annat än slöseri med befolkningens tillgångar.
Förmodligen vill staden bli av med badet för att spara pengar eftersom det är många dyra projekt som pågår eller planeras just nu. Politikerna brukar annars gärna tala om mötesplatser och målpunkter men då handlar det om kommersiella verksamheter som ger staden hyresintäkter. En mötesplats och målpunkt som kostar pengar är därför inte lika intressant även om det behövs i en alltmer kommersialiserad stad.
Många har dock engagerat sig i badets framtid. Föreningen Liljeholmsbadets vänner ifrågasätter inte att allvarliga skador, som kräver åtgärder, finns på badet. Men innan några drastiska beslut genomförs så måste en ny, genomgripande och öppen redovisning av renoveringsbehovet och vilka kostnader det faktiskt handlar om, göras.
– Vi har studerat underlaget med hjälp av ett antal mycket meriterade arkitekter och betongexperter och vi kan konstatera att det finns alternativa konstruktioner som är både mindre kostsamma och mer hållbara än den nuvarande, säger Liljeholmsbadets vänners ordförande Stefan Lundström i ett pressmeddelande från föreningen.
Deras ännu mycket ungefärliga kostnadsbedömning, är att renoveringen istället skulle kunna landa ner mot 30-50 miljoner kronor. Det är fortfarande mycket pengar, men det finns många anledningar till att bevara denna flytande klenod.
Liljeholmsbadet 1930 med originalfönster. Foto: SvD / TT
Det flytande varmbadhuset är numera unikt. När det byggdes fanns flera flytande badhus i Stockholm eftersom många enkla lägenheter saknade badrum men nu finns bara Liljeholmsbadet kvar. Anläggningen är alltså inte bara ett litet badhus utan även arbetarklasshistoria och hygienhistoria som visar hur livet i Stockholm en gång var. Renoveras badet ges också tillfälle att återställa de eleganta höga fönster som fanns från början. De finns troligen bevarade i de nuvarande väggarna.
Den här texten skrevs tillsammans med min bror.
