Gästskribent: Nygamla möjligheter för Karlberg

När Citybanan invigdes togs Karlbergs station ur bruk. De närmaste åren kommer Karlberg att vara reservstation men på sikt är tanken att den ska rivas. Bättre vore istället att använde den till en helt ny tåglinje, som egentligen redan finns.

Karlbergs stations huvudbyggnad vid Norrbackagatan är i funkisstil och byggdes 1932. Till skillnad från moderna stationer passar huvudbyggnaden stilmässigt väl in i omgivningen utan att göra så mycket väsen av sig. Stationens trappor och perronger byggdes i början av 1970-talet. De är inga arkitektoniska mästerverk men fyller sina syften. 2013 hade stationen i snitt 14 200 påstigande och 14 700 avstigande passagerare per dag.


Karlbergs station vid Norrbackagatan.


Nybyggda Barkarby station i Järfälla kommun har ett helt annat uttryck Karlbergs stations funkisbyggnad.

Den 10 Juli invigdes den nya pendeltågstunneln Citybanan och Karlbergs station togs ur bruk. De närmaste åren kommer Karlbergs station att fungera som en reservstation för att kunna vända tåg vid tillfällig kapacitetsbrist, som trafikstörningar eller spårarbeten. Men på lång sikt är tanken att Karlbergs station ska rivas.

Bättre vore istället att göra som Stockholmskännare Kerold Klang föreslår. Använd Värtabanas spår och skapa ytterligare en tvärbana på sträckan Centralen – Karlberg – Hagastaden – Albano – Norra Djurgårdsstaden.

Värtabanans spår går från Tomteboda via Norra Djurgården till Värtans bangård. Därifrån finns det industrispår mot Frihamnen med Containerterminalen och till oljehamnen vid Loudden. Förutom anslutningen i Tomteboda finns även en anslutning till Värtabanan vid Karlberg.

De nya stadsdelarna i dessa områden kommer behöva gott om kollektivtrafik och alternativa resvägar på spår skadar inte. Insatsen kan inte vara så stor. Spåren finns redan och i fallet med Karlberg, även stationen.

Gästskribent: Vad kostar ett OS?

Idrott är ett ämne som inte brukar behandlas här på bloggen. Inte heller Olympiska spel brukar ligga på agendan. Men när Stockholm nu aspirerar på att ordna vinter-OS år 2026 är det intressant att se hur staden räknar i de ekonomiska kalkylerna. Positivt tänkande kan ibland vara en fördel men att vara realistisk är ofta ännu bättre, speciellt när det positiva tänkandet visar sig vara rena glädjekalkyler.

En gästskribent tar här upp den ekonomiska frågan när det gäller ett OS i Stockholm och jämför med andra stora projekt där vi ofta vet slutresultatet. Ekonomiska glädjekalkyler verkar vara mer regel än undantag.

Vad kostar ett OS?

Idén att Stockholm ska arrangera OS återkommer en gång per decennium ungefär. Den här gången är det Vinter-OS och Paralympics 2026 som hägrar. Förslaget är att Stockholm samarbetar med Södertälje, Falun och Åre. Själva kandidaturen förväntas kosta 60 miljoner kr oavsett om Stockholm får spelen eller inte.

Enligt prognosen skulle de Olympiska spelen 2026 kosta ca 13,6 miljarder kronor. Det skulle innebära att det blir ett av de billigaste OS som någonsin genomförts. Den låga kostanden förklaras med att mycket av infrastrukturen och många av arenorna redan finns på plats. Om det är så kan det konstateras att vi har en betydande överkapacitet av sportarenor, med tanke på vilket jättearrangemang ett OS är.



OS i spelen i Rio de Janeiro kostade ca 4,6 miljarder dollar, knappt 40 miljarder kronor. Det var 51 procent över budget.

Sommar-OS i London 2012 som kostade drygt 128 miljarder kronor.

Uppgifterna om OS i Sotji 2014 går isär men beräknas ha kostat mellan 188 och 320 miljarder kronor. Oavsett pris är det de dyraste spelen någonsin.

Genomsnittet för att arrangera de olympiska spelen ligger på omkring 76 miljarder kronor, men då ska man också komma ihåg att sommar-OS är dyrare än vinter-OS.

Vinter-OS i Vancouver 2010 gick på runt 40 miljarder kronor.

Byggen där kostnaderna skenat
Det är många projekt i Stockholm av betydligt mindre karaktär än OS som spräckt sina budgetar rejält.

Ombyggnad av Östermalmshallen
Från början var det sagt att 585 miljoner kronor skulle räcka, men den prislappen har reviderats till 725 miljoner. Det finns risk bygget kan spräcka budgeten ytterligare en gång.

Hjorthagshallen
Budget: 60 miljoner. Slutpris: 115 miljoner.

Cykelbanan på Värtavägen
Budget: 31 miljoner. Slutpris: 58 miljoner.

Liljevalchs renovering
Budget: 174 miljoner. Senaste beräkning: 340 miljoner

Lingvägen 100, Gubbängen
Ombyggnad av 70 lägenheter och tillbyggnad av 34 nya lägenheter.
Budget: 102 miljoner. Utökad budget 285 miljoner. Slutpris: Ej klart.

Ombyggnationen av Hornstull
Budget: 26 miljoner. Slutpris: Drygt 40 miljoner.

Att då ett jättearrangemang som Vinter-OS i Stockholm skulle hålla sin budget på 13,6 miljarder kronor är inte realistiskt. Förslaget kan till och med betraktas som oseriöst.
 

[Uppdatering]

Den 26 april 2017 meddelade Socialdemokraterna i ett pressmeddelande att de avbryter arbetet med att söka vinter-OS 2026. Anledningen är att IOK inte kommer att kunna ge besked om hur stort det ekonomiska bidraget till värdorten blir. Det fanns inte heller en tillräckligt stor politisk enighet för att genomföra en ansökan.


Gästskribent: F.d. Rosenlundsparken

En bekant boende i närheten av Rosenlundsparken har här skrivit ett kort inlägg om den omfattande exploatering som nu sker där.

F.d. Rosenlundsparken

I skuggan slussengropen har även Rosenlundsparkens västra del blivit en grushög. Det var den mest dramatiska och vilda delen av Rosenlundsparken med stora höjdskillnader, klippor och mycket träd som nu exploateras. Det är också den del av parken som utsatts för ett medvetet förfall från staden sida och inte omfattades av den grönkompensation som genomfördes när det byggdes 750 lägenheter vid parkens andra ände.

Stockholm Stad har som mål att värna grönområden och att öka bostadsbeståndet för svagare grupper i samhället. Verkligheten ser dock annorlunda ut. I den här parken byggs svindyra lägenheter. Priset ligger på 4,7 -12,6 miljoner beroende på storlek.


Den västra delen av Rosenlundsparken omfattades aldrig av stadens grönkompensation.


Nu borde det även stå f.d. Rosenlundsparken.

Tidigare blogginlägg i ämnet:
Rosenlundsparken (April 2012)
Kv Linjalen - Konsten att förstöra en gård (April 2014)

Gästskribent: Nya uppgången i Station City

Att nya byggprojekt presenteras med glittrande reklambilder som sällan visar den framtida verkligheten har vi lärt oss för länge sedan. Ett av de tydligaste exemplen på senare tid är nya Hotel Continental med sin entré till Stockholms Central. En gästskribent tar här en närmare till på byggnaden och dess tunnelbaneentré.

Nya uppgången i Station City

Under hösten öppnade åter utgången från Centralens södra biljetthall upp till Klarabergsgatan som en del av Citybanans nya Station City. Den södra biljetthallen är belägen i förbindelsen mellan tunnelbanestationen och Stockholms centralstation. Det är en efterlängtad utgång som varit saknad sen den försvann redan innan det gamla Hotell Continental, som stod på platsen, revs.

Men hur bra blev det?

Både det nya Hotell Continental och själva entrén till kollektivtrafiken under marknadsfördes med glittrande visionsbilder där modebutiker och arkitektur skulle sätta Stockholms nya nav på kartan.


Visionsbild över nya Hotel Continental.


... och verkligheten.

Nu vet vi hur det blev. Hotellet blev ganska fult och naturligtvis större än vad visionsbilderna gjorde gällande. Citybanan är ett av Stockholms största projekt någonsin men dess storhet syns inte ovan mark. Därför byggdes ett nytt högt hotell trots att nedgången till kollektivtrafiken kommer att vara i marknivå och inte på de översta våningarna.

Entrén ner till Centralen är förvisso funktionell men estetiken uteblev. Inget av världsklass här inte. Bara ett par vanliga rulltrappor. Nya Hotellet Continental har kallats för fyra sockerbitar på en schweizerost men trots det nominerats till Årets Bygge 2017.


Visionsbild över tunnelbaneentrén i Station City.


... och verkligheten.

I Solna, precis vid Nya Karolinska, byggs Hotell Hagaplan som är ritat av Reflex Arkitekter på uppdrag av Skanska. Solnas nya hotell är skrämmande likt vårt eget nya Continental och presenterades i lika skimrande bilder.

Det är lite lustigt att se, men i sin strävan efter att vara unika springer alla åt samma håll. Vilken tur att det finns en ny uppgång i stan som förbättrar löpningen.


Visionsbild av Hotel Hagaplan av Reflex Arkitekter


... och verkligheten.

Gästskribent: Statens normalskola rivs just nu

Här är ett gästinlägg med en personlig betraktelse om en del av den rivningsvåg som nu drar fram över Stockholm. En betraktelse som än en gång blottlägger det absurda i dagens stadsbyggnadspolitik. En politik som i skolbristens Stockholm tillåter att en fungerande skolbyggnad rivs för att istället ersättas av lyxbostäder.

Statens normalskola rivs just nu

I skuggan av Slussenrivningen pågår ytterligare en stor rivning i Stockholm som det är märkligt tyst om. Det är gamla musikhögskolan på Lidingövägen som nu blir grus. Den uppfördes på 1950-talet i olika etapper och ritades av arkitekt Paul Hedqvist och är grönklassad av Stockholms Stadsmuseum. Skolan var från början allmänt högre läroverk och kallades Statens normalskola.


Gamla Musikhögskolan under rivning, hösten 2016

Musikhögskolan flyttade in i skollokalerna 1977 när läroverkets verksamhet flyttade ut. Skolan var byggd i gult tegel och arkitekten lekte elegant med olika byggnadsvolymer. Med teglets hjälp murades mönster och fönsterfoder i fasaden och bröstning i trä under flera av skolans fönster bröt upp och gav ett varierat intryck. Det var en lågmäld men slitstark och välplanerad byggnad i material som skulle hållit länge än.

Jag har själv studerat ett par kurser i lokalerna men i Stockholms Universitets regi. Jag var också på besök ett antal gånger. Det var roligt att gå omkring i korridorerna och höra hur det spelades vitt skilda instrument i de olika klassrummen.

Det är dumt att riva en fullt fungerande skolbyggnad i tider när skolbristen börjar bli påtaglig. Även om lokalerna var för små för musikhögskolan hade annan skolverksamhet lätt kunnat bedrivas där. Nu blir det istället synnerligen exklusiva bostäder på platsen. Staden tog inte ens chansen att låta bygga studentbostäder. Ska pengar tjänas är det yppersta lyx som gäller.

Precis intill skolbyggnaden fanns tidigare Musikaliska akademin i en byggnad som var tänkt att efterlikna en g-klav när den byggdes 1956. Därför kallades den också för G-Klaven, men det blev bara en halv g-klav eftersom andra byggnader stod i vägen. Arkitekter var Erik Ragndal och Johan Tuvert. Även detta hus var grönklassat av Stockholms Stadsmuseum men trots det revs G-klaven 2013.


Nya Musikhögskolan, hösten 2016


Nya Musikhögskolan, hösten 2016

På platsen står nu musikhögskolans nya huvudbyggnad eftersom det numera inte anses vara något problem om andra byggnader står i vägen. Där den gula villan med sin fruktträdgård tidigare låg finns nu en stor, vit sidobyggnad.

Huvudbyggnadens ljusgård är spektakulär med böljande balkonger och mycket ljus. Rent arkitektoniskt är insidan betydligt intressantare än utsidan. Musikhögskolan har också fyra publika konsertsalar, så lite ger den tillbaka till allmänheten.


Ljusgården i nya Musikhögskolans huvudbyggnad

På området vid Valhallavägen och Lidingövägen fanns förr även Swartlings ridskola. Från början var stallanläggningen ämnad åt generalstaben men sedan 1956 fungerade den som ridskola. Arkitekter var bröderna Kumlien och anläggningen var sedan 1993 skyddad som statligt byggnadsminne.

Stallbyggnaderna var av både tegel och trä men det var inte bara byggnaderna som omfattades av byggnadsminnet utan hela miljön. Området var en av de äldsta och mest välbevarade stallmiljöerna i landet. Trästallen är rivna men tegelbyggnaderna har integrerats med den nya skolan och är idag bland annat bibliotek. De utgör en fin kontrast till nybyggets släta ytor och putsade glas, men den unika stallmiljön är ohjälpligt borta.

Det var viktigt för musikhögskolan att ligga kvar på adressen. Jag hoppas att de är stolta över sina nya spektakulära byggnader. Stolta var de uppenbarligen inte över den kulturklassade miljö de hade tillgång till förut.

Jag tycker det är konstigt att kulturklassade hus och byggnadsminnen så lätt kan rivas. Byggnadsminnesförklaring ska ju vara ett skydd för unika miljöer. Numera verkar det bara vara vägvisare till nästa hårdexploaterande projekt.

Gästskribent: Det ballar ur

Här är ett inlägg av en gästskribent som funderar på vad som händer i Stockholms stadsbyggnadspolitik. Planer och spektakulära idéer presenteras i en allt snabbare takt och samhällsnyttan kan i många fall ifrågasättas. Det vi ser är politiker som handfallet ser på när fastighetsbolag vill tjäna pengar genom omfattande rivningar och en politik som helt gått över styr.

Det ballar ur.

För ungefär tio år sedan kom humorgruppen Grotesco med sketcher på temat: Det ballar ur. Det börjar glatt och frejdigt för att sen spåra ur fullständigt i totalt kaos. Det är roligt.

Inom Stockholms stadsbyggnad upplever vi nu liknande tendenser så till den grad att läget börjar bli akut men den här gången är det inte en studentmottagning eller en liten butik i ett humorprogram det handlar om, utan verkligheten.

Den tidigare borgliga majoritetens politik präglades av stora skrytbyggen lanserade med PR-ord som märkesbyggnad och mötesplats. Den nuvarande, vänsterorienterade majoriteten, har mest gjort sig kända för att driva igenom borgarnas förslag och lydigt göra som stora kommersiella företag säger åt dem att göra. I den mån vänstern har egna idéer i ämnet är de ofta obegripligt dåliga, men inlindade i snömos om tillgänglighet och levande stad.

Medborgarhuset
Ett sådant exempel är Medborgarhuset på Södermalm. Huset och badet i det måste renoveras men av någon anledning måste då Rockklubben Debaser och Nattklubben Göta Källare som är hyresgäster bort för att biblioteket ska in i deras lokaler. Att biblioteket redan har stora fina lokaler tillgängliga från markplan i andra änden av huset har politikerna visst glömt. Men det är inte nog där. Nu ballar det ur.

Fler restauranger ska det visst in i huset också, gärna i inglasade påbyggnader. Att det redan finns tre restauranger i huset har de visst också glömt. De nya matställena ska tydligen göra den här delen av Stockholm mera levande. Det är alltså Medborgarplatsen på Södermalm vi pratar om. Förmodligen Sveriges krogtätaste område.


Medborgarhuset med restauranger mot Götgatan, Mars 2016

Centralstationen
Medborgarhuset får ändå betraktas som ett litet projekt i jämförelse. Flera stora projekt har dragits igång men ännu inte slutförts. Citybanan, Nya Slussen och förbifarten är några exempel och vad prislappen hamnar på för dessa vet vi inte än.

Innan något av dessa projekt är klara och innan vi vet om det finns några pengar kvar kommer nästa idé. Stockholm central ska däckas över för att höghastighetståg och dubbla regionaltåg kräver längre plattformar. Man kan ju undra om det inte vore enklare att bara förlänga plattformarna. Stadbyggnadsrådet Robert Mogert (S) är positiv men han har sagt väldigt lite om att det är bra för tågtrafiken. Istället kommer PR-pratet att det blir mer stad åt folket.

Nobelcenter
Som om det inte räckte med kärnkraftverken Stockholm Waterfront och Nya Hotell Continental vid Centralstationen för att lära sig hur märkesbyggnader bli i verkligheten ska ytterligare en stor ful fyrkant byggas. Denna gång på Blasieholmen. Om Nobelcentret egentligen behövs och vad det ska användas till är oklart men klart är att flera gamla hus måste rivas på platsen som centret inte passar att byggas på. Två hamnmagasin från 1910 och ett tullhus från 1873 måste bort. Gamla misstag är ingenting som Stockholms politiker lär sig av. Att det redan rivits väldigt många gamla hus i huvudstaden tar de ingen hänsyn till. Som sagt, det ballar ur.


Det planerade Nobelcentret i en vy från Nybroviken.
Bild: nobelcenter.se / David Chipperfield Architects

Astoria och mera rivning av gamla hus
Ett annat gammalt hus som stadens politiker gått med på att riva är Astoriahusets flygel i kv. Riddaren på Östermalm. Rapporten som sa att huset var i dåligt skick visade sig vara felaktig och överdriven, men rivningsbeslutet gick igenom i alla fall. Ett vackert hus från 1873 ska ersättas av något som ser förfärligt ut till och med på reklambilderna.


Illustration på kontorsfasaden på byggnaden som ska ersätta Astoriahusets flygel.

Apple-store
Nästa knasiga idé är förslaget om Apple flagship store i Kungsträdgården. Bakom idén ligger komplicerade processer och långa samtal mellan politikerna i Stockholms Stad och några av Apples högsta chefer. Processen är långt gången innan den ens presenterades för allmänheten. Projektet blir också absurt när man tänker på att en restaurang med uteservering ska rivas för att Apple ska få plats med cafébord. Med tanke på hur absurt det är var det inte så konstigt att ärendet bordlades vid stadsbyggnadsnämndens möte nu i mars.

Stadsbyggnadsborgarrådet Roger Mogert var från start positiv till projektet. Till lokaltidningen Östermalmsnytt sa han att "Vi är glada att Apple vill göra en flagship store i Stockholm som dessutom ska bli större än de stora i New York och London".

Oj, större än i New York, minsann! Vill Roger Mogert besöka en stor elektronikbutik kan han besöka MediaMarkt i Gallerian. De säljer säkert iPhone. Ja, just det. Gallerian håller också på att byggas om. Citysaneringens misstag förstärks, stort blir större och fult blir fulare. Det ballar ur.

Passagenhuset, Hästen 21
Amerikanska fastighetsägaren Pembroke har presenterat sitt förslag för kvarteret Hästen 21. Bolaget vill riva den befintliga byggnaden och bygga ett nytt hus, 14 våningar högt. Naturligtvis är stadens politiker positiva och på stadsbyggnadsnämndens tidigare nämnda möte röstade politikerna igenom ett start-PM.

Den befintliga byggnaden består av ca 20 500 kontors- och butikslokaler fördelat på sju plan över mark, i hörnet Mäster Samuelsgatan/Regeringsgatan.

Huset byggdes 1973 och totalrenoverades så sent som 1996 – 1997. Det var då det putsades om och fick sin orangea fasadfärg och den eleganta Passagen kom till som skapade en direktförbindelse till NK och bl.a. ett populärt café. Byggnaden är grönklassad av Stockholms stad, vilket innebär att den är särskilt värdefull utifrån bland annat kulturhistorisk synvinkel.


Passagenhuset, Mars 2016

Det nya huset är ritat av Schmidt Hammer Lassen och om Pembroke får som de vill, kommer byggnaden att vara uppförd till år 2020.

Pembroke ägs av Fidelity Investments som erbjuder sina kunder långsiktiga fastighetsinvesteringar på ett antal utvalda marknader runt om i världen. Förutom Stockholm så är det London, Paris och München som valts ut som intressanta placeringsorter i Europa. Deras syfte är alltså inte att skapa mervärden för Stockholm och dess befolkning utan att ta tillvara de ekonomiska intressena hos sina investerare. Det är märkligt att Stockholms politiker inte inser vad som pågår utan låter det ske.

Grunden för bolagets verksamhet i Stockholm är det förvärv av fastigheter som genomfördes 2008. Det är de fastigheter och byggnader som Nordea tidigare ägde och där banken fortfarande är största hyresgäst.

Flera av husen är redan rivna och har snart ersatts med det s.k. Mästerhuset vars volym motsvarar ungefär tre hötorgsskrapor. Husen som rivits var helt uthyra och med långa hyresavtal, ända fram till 2029. Men det var inte nog. Pembroke rev de inte ens 30 år gamla byggnaderna för att satsa på en ny hypereffektiv ”kontorsmaskin”.

Att riva fullt fungerande hus är inte miljömässigt försvarbart utan ett stort slöseri med resurser. Ett hus som är byggt 1973 och helrenoverat drygt 20 år senare kan på inget sätt vara i så dåligt skick att det behöver rivas.

Att Miljöpartiet som också är en del av den styrande majoriteten går med på det är mycket märkligt. Sen de tillträdde i maktens korridorer har miljöpolitiken mest handlat om gågator i kvarteren där de själva bor och något övergångsställe vid stadshuset. Det kommer med all sannolikhet få konsekvenser för miljöpartiklarna i nästa val.

Rivning av bostadshus i Vasatan
På Torsgränd i Sabbatsbergsområdet vill Afa Fastigheter riva tre byggnader med 144 hyreslägenheter och två förskolor. I stället hoppas man få bygga nya hus med 400 lägenheter. Anledningen till rivningen är att de nuvarande husen är sjuka, enligt Afa. Det flytspackel som användes vid byggnationen 1979–1980 kan ge hyresgästerna hälsoproblem.

Det borde finnas två alternativ: totalsanering eller rivning, men Afa har bestämt sig för att riva. Det spelar säker roll att den aktuella tomten med dagens mått mätt är lågt exploaterad. Kan Afa öka exploateringsgraden till det tredubbla finns stora pengar att tjäna.

Hyresgästerna vill naturligtvis bo kvar i sina hus och menar att problemen med inomhusluften har varit väl känt i decennier utan att vare sig Afa eller tidigare fastighetsägare gjort något åt problemen.

– Nu plötslig ska man riva våra hem och erbjuder oss andra bostäder i nyproduktion med fördubblade hyror som följd, säger en av hyresgästerna till Dagens Nyheter i en intervju.

Flytspacklet med ämnet kasein är inte ohälsosamt i sig, men när det utsätts för fukt finns risk att det uppstår ammoniakgaser som i sin tur kan leda till problem med hälsan. Huvudproblemet i husen på Torsgränd är fukten, inte kaseinet. Flera hus byggda under perioden har drabbats av samma problem, men aldrig tidigare har något hus rivits på grund av det. Istället har problemet byggts bort genom ventilation av golven.

Politikerna är skeptiska till rivningen men säger inte blankt nej utan ska låta utreda frågan. Ska de verkligen tillåta rivning av bostadshus som bara är 35 år gamla? Samtidigt lockar fastighetsägaren med tre gånger fler lägenheter på samma yta. När bostäder reduceras till siffror och statistik glöms de boende bort av makthavare och fastighetsbolag. Det är människors hem det här handlar om. Det är deras liv och deras vardag som Afa vill riva. Det ballar ur.

Alla dessa exempel och fler därtill gör att man ställer sig frågan vem som egentligen styr utvecklingen av Stockholm, stadens befolkning och deras representanter politikerna, eller stora kommersiella intressen? En sak som är säker ar att stadsbyggnadspolitiken i Stockholm har ballat ur, och det är inte roligt.


Gästskribent: Vad kom istället?

För att ge mig själv lite sommarledigt kommer här ett gästinlägg som jag fick av Magnus Eriksson. Det handlar om att det är lätt att vilja få bort det som anses fult eller meningslöst men att det som kommer i dess ställe ofta är värre.

Vad kom istället?

Att önska bort något fult är lätt men man måste vara vaksam på vad som kommer i dess ställe. Det är svårt att backa när bollen är i rullning.

Vissa jublade när grävskoporna tuggade i sig Klara Postterminal. Den kanske inte var någon klenod men se vad som kom som ersättare. En svart koloss av stål och glas sväller ut på platsen och stjäl sitt utrymme utan att ge något tillbaka.
Stockholm Waterfront blev den negativa symbolen för The Capital of Scandinavia och lade sig snabbt i vägen utan några större protester. Men så syntes den inte heller från DN:s kulturredaktion som den omdiskuterade badringen skulle ha gjort.


Stockholm Waterfront, sommaren 2015.

En annan byggnad att bli grus var Hotell Continental. En modernistisk klump sa en del, människofientlig hävdade andra. Denna fullt fungerande byggnad med sin vita ekebergsmarmor och detaljer av eloxerad mässing passade inte längre tidens tillstånd utan förpassades till minnenas landskap när Citybanan skulle fram under jord. Det måste ha retat eliten till vansinne när stadens största projekt på hundra år inte syntes vida omkring. Ett nytt stationshus behövdes således på platsen men frågan var hur det skulle se ut.
Mer champagne i mellanmjölkens land skallade ropen. Efter en berusad lördagskväll reser sig nu söndagsmorgonens baksmälla mot skyn. Mellanmjölkens fördel är att den varken ger huvudvärk eller illamående. Efter förljugna reklambilder ser vi nu ett nytt hotell som för tankarna till ett kärnkraftverk armbåga sig fram bredvid Klara kyrka och välla ut mot Vasagatan utan att visa hänsyn till sin omgivning. Själva stationen ryms som en skärv i dess botten. De som önskade en återuppbyggnad av det ursprungliga Hotell Continental från 1878 blev besvikna. Längre från det Kirsteinska huset går knappast att komma när tidigare misstag upprepas i framtidstro.


Station City under uppbyggnad, sommaren 2015.

Att Cirkus på Djurgården går bra är positivt, alternativet hade kanske varit Lindgårdens öde. En utbyggnad ansågs nödvändig och månghundraåriga ekar kunde inte sparas. Vad är väl generationers träd mot nya visioner. Men se vad som kom i dess ställe, ett monster av korrumperad plåt.
Så fel, så ful, så vedervärdig. Hade den nye spelat med den äldre stod vi kanske ut med färre träd, men nu blev förlusten dubbel när smaklösheten vann. Kravet att Cirkus fyller insidan med skönhet kan inte ursäkta utbyggnaden.

Slussen, den till förbannelse debatterade, både hatad och älskad, ska också bort. Tänk efter i tid innan ytterligare ett monster av prestige lägger sig till rätta i Mälardrottningens knä. Värna vyerna och framkomligheten. Värna vattnet och luften.

Händelserna upprepar sig ständigt genom tiden. Alla ledare, politiska som ekonomiska, vill bygga sina egna pyramider. Gärna med naiva förespeglingar om framtida bostäder, arbetstillfällen och turistpengar i en aldrig sinande ström. Just deras monument ska ge framtid och driv som alla drömt om. Just deras namn sätter förvirringen på kartan.


Gästskribent: Löften bryts och skjuts på framtiden

En gästskribent resonerar här över de löften politiker ger och sedan bryter eller väntar så länge med att genomföra att man kan undra när de kan betraktas som brutna.

Löften bryts och skjuts på framtiden

Från politikerhåll lät det först som att Klockhuset vid Norra Station, eller åtminstone tornet, skulle bevaras. Samma sak med Sippans kiosk på Odenplan som försvann i och med ombyggnaden av stationen. Kiosken ritades av Erik Glemme i början av 1950-talet. Han ritade även vingen över nedgången till Odenplans tunnelbanestation. När arbetet med Citybanan och den nya stationen var klar skulle kiosken, med sitt klassiska tak åter pryda sin plats på Odenplan, var det sagt. Klockhuset från 1924 revs under uppmärksammade former i februari 2014 medan Sippans kiosk försvann mer diskret. Klockhuset hade lätt kunna bli en fin symbol för den nya Hagastaden och samtidigt påmint om platsens tidigare industrihistoria. Borta är de och löftena om att de skulle komma tillbaka har inte hållits.


Klocktornet vid Norra Station

Nu planeras för en renovering av den s.k. getingmidjan när citybanan är klar 2017. Det är järnvägen mellan Stockholm Central och Stockholm Södra som nu nått sin tekniska livslängd. Inget fel med det men det innebär byggplatser på många ställen längs järnvägen i flera år till.

Vid södra station innebär det att Fatbursparkens ökade yta får vänta trots löftet att den skulle vara klar 2015. Tanken var att järnvägsspåren vid parken skulle däckas över i samband med bygget av Citybanan och därmed öka parkens yta.

Löften från Stockholm stad låter fortfarande fina:
”Den nya parken beräknas stå klar 2015. Järnvägen kommer då att vara förlagd i tunnel under parken och Mariagårdstäppan har integrerats med resten av parken.

Den tillgängliga grönytan i Fatbursparken beräknas att öka med cirka 1000 kvm. Drygt 3000 kvm tillkommer genom överdäckningen av Mariagårdstäppan samtidigt som 2000 respektive 200 kvm avgår i och med exploateringen i Johan Helmich Romans Park och tillbyggnaden av Göta Ark.

Fatbursparken blir större, mer sammanhållen, fri från buller, tryggare och mer inbjudande att vistas i – En bättre park helt enkelt!”

Vi får väl se hur det blir med det. Om den planerade exploateringen fortskrider utan att parkytan ökas kommer Fatbursparken istället bli 2200 kvm mindre. Formuleringen ”parken beräknas stå klar 2015” är en friskrivning som heter duga. Nu kommer det enligt uppgift att dröja till 2021 innan parken är klar, men mycket kan hända fram till dess. Överdäckning är dyrt. Kommer pengarna att räcka?

Klocktorn, kiosk och park. Hur länge kan löften skjutas på framtiden innan de anses vara brutna?


Visionsbild av Fatbursparken. Notera att de planerade husen i Johan Helmich Romas park knappt syns på bilden.


Idag är stora delar av parken en byggarbetsplats och så kommer det förmodligen att vara i flera år till.


Gästskribent: Skrytbyggen

Dagens politiker vill gärna bygga profilbyggnader för att sätta Stockholm, och kanske sig själva, på kartan. Profilbyggnaderna börja nu bli så många att det snart behövs en större karta. Men är det någon utanför Stockholm som ens bryr sig om att titta på den där kartan? En gästskribent återkommer här med ett nytt inlägg där han beskriver profilbyggnader som inte imponerar utan snarare förskräcker.

Skrytbyggen

Spännande och nyskapande arkitektur är en sak, spektakulära byggnader vars främsta syfte är att manifestera sina upphovsmän är något annat. Står de dessutom på fel plats blir skadan än värre. Profilbyggnader kan inte trängas in i miljön hur som helst utan måste skapas i relation till omgivningen. Storslagenhet kräver sitt utrymme.

De senaste åren har förslagen på märkesbyggnader duggat tätt i Stockholm, och än är det inte slut. Många av dem är skyskrapor med tveksamma arkitektoniska kvaliteter. Dessa har det skrivits om tidigare. Men det finns även andra projekt som kan betraktas med skepsis.

I en tid då nybyggen ofta likriktas och den estetiska gestaltningen enbart ses som en kostnad som lätt kan sparas in är det lite märkligt att pendeln ibland slår helt åt andra hållet. Då byggnadens utseende går före funktionen och själva byggnaden verkar viktigare än dess användningsområde kan man inte kalla det för något annat än skrytbygge.

Samverkanscentral på Kungsholmen
Stockholms stad planerar för en ny märklig byggnad på Kungsholmen som ska ligga på Lindhagensgatan, intill Essingeleden. Byggnaden ska rymma en ny brandstation, en samverkanscentral för polis, ambulans, brandkår, SOS Alarm och trafikledning, samt kontorslokaler och en park på taket 86 meter över marken. Den tänkta målgruppen för parken är Kungsholmens barnfamiljer och de som vill träna lite i det fria.



Syftet med den nya samverkanscentralen är en närmare samordning av polis, ambulans, brandkår och trafikledning. Huset ska bli ett centrum vid allt från olyckor till kriser och katastrofer.

Men att samla all typ av räddningsverksamhet på samma ställe har också stora nackdelar. Säkerheten är avgörande, speciellt i kritiska lägen. Idag har till exempel SOS Alarm sin larmcentral i ett bergrum.

Brandmännens riksförbund är kritiska till att flytta in ledningen av alla räddningsinsatser till en så utsatt plats, intill Essingeleden. Centralen kommer att vara en samhällsviktig funktion och den är placerad på ett ställe där de ser svårigheter att skydda byggnaden mot allt från trafikolyckor till terrorister. Från statens sida förväntar man sig att det ska finnas alternativa sätt att sköta verksamheten. Reservplatser måste därför förberedas.

Det spektakulära utseendet och placeringen där byggnaden är väl synlig verkar vara huvudsyftet snarare än dess funktion. Huset kan därför inte betraktas som något annat än ett s.k. skrytbygge.

Station City
I korsningen Vasagatan Klarabergsgatan där gamla Hotell Continental låg växer nu Citybanans huvudbyggnad upp. Citybanan är ett av de största projekten i Stockholm någonsin och att det mesta av den finns under marken och därmed inte syns måste ha retat stadens makthavare till vansinne. Därför tar man i rejält med ytterligare en märkesbyggnad.



Flera förslag presenterades och i det slutgiltiga har huskroppen delats upp i fyra delar. Byggvolymen blir dubbelt så stor som Hotell Continental och den högsta delen blir högre Hötorgsskraporna. Men det är bara tre av husets våningar som kommer att användas av stationen. Resten blir hotell och ett fåtal bostäder. Byggnaden kommer att få gatorna omkring att kännas trängre och den samspelar inte alls med omgivningen. T.ex. kommer Klara Kyrka, platsens naturliga blickfång, att skymmas mer än tidigare.

Nobelcentret
Ett Nobelcenter på Blasieholmen debatteras flitigt och flera förslag har presenterats. Lustigt nog är det vinnande förslaget ganska likt ett av de skrotade förslagen till Station City, en fyrkantig låda. Dessutom är platsen otroligt illa vald. Att huset inte samspelar det minska med den klassiska miljön räcker visst inte, tre gamla hus från 1879 och tidigt 1900-tal ska rivas för att den nya märkesbyggnaden ska få plats.



Att bygga ett Nobelpalats var föreslaget redan i början av 1900-talet. Då lades projektet ner, bl.a. eftersom det inte behövdes. Priset delades ut i konserthuset och festen var i Stadshuset. Så är det fortfarande. Den faktiska nyttan med centret annat än som symbol blir begränsad.

Att Stockholm har ett center för det världsberömda Nobelpriset är inte fel, men placera det hellre i den nya stadsdelen Hagastaden som ska ha vetenskaplig anknytning. Där skulle en monumental byggnad kunna skapas så att den passar med omgivningen.

Om tanken med Station City är att bli ett monument över den underjordiska citybanan blir ett nobelcenter på Blasieholmen istället ett monument över vår ovarsamhet med det vi redan har.

Tele2 Arena
Den ovala idrottsanläggningen ligger strax söder om Globen i Johanneshov. På platsen fanns tidigare några låga industribyggnader och Sandstuparken med en anlagd damm och fontän. Den aktuella tomten är så smal att Nyboda-Enskede Järnväg och Arenavägen delvis placerades under byggnaden. Arenan är ca 240 meter lång och mellan 140 - 180 meter bred. Takhöjden ligger på ca 35 meter över marken vilket motsvarar halva Globens höjd.

Stockholms stadsbyggnadskontors samrådsredogörelse den 15 juli 2009 var positiv till den nya arenan, men kritik mot projektet fanns. Skönhetsrådet ansåg att arenan kunde bli ett positivt tillägg för staden men att platsen var för liten för ett så stort projekt. De tyckte också att Sandstuparkens norra del borde bevaras. Så blev det inte utan parken försvann helt och hållet.

Länsstyrelsen kritiserade placeringen av arenan på den mycket begränsade tomten. Vidare ansåg Länsstyrelsen att planen skulle ge stor påverkan på trafik, luftkvalitet, risker och störningar.

Mest kritik framfördes av boende i Enskede och Enskede gård. Man ansåg att den nya arenan skulle bli alldeles för stor för tomten och oro fanns för parkeringskaos och ökat buller, både från trafik, från själva arenan och av arenabesökare före och efter evenemang. Enligt boende har det mesta arbetet lagts på hur arenabesökarnas hälsa och säkerhet skall garanteras medan situationen för de boende knappt berörts alls.

Många har också ifrågasatt om tre stora arenor i Stockholmsområdet (Globen, Friends Arena och Tele2 Arena) verkligen behövs. Historiskt sett har arenaverksamheten i Stockholm varit en förlustaffär, men att jätteanläggningen Friends Arena ligger i Solna kommun och inte i Stockholm var väl mer än vad stadshuspolitikerna kunde tåla.


Gästskribent: Legoland

När varje förslag presenteras för sig kan stilen verka unik, men vid närmare granskning framstäder i själva veket är ett tydligt mönster. Efter de svarta skyskraporna kommer här samma gästskribent tillbaka med en ny trendspaning om en aktuell ariktekturstil.

Legoland

Att stilar inom arkitektur kommer och går är inget nytt och det skapar på sikt en mångfasseterad stadsbild. Men är stilen alltför spektakulär och används för mycket kan det bli fel. De svarta höghusen har snabbt vuxit upp i Stockholm som sorgliga utropstecken och arkitektbyråernas New York-referenser har blivit så många att det är pinsamt. Ska alla byggnader sticka ut, och dessutom på samma sätt kommer de istället att skymma varandra. En tydlig trend just nu är hus som liknar klossar, eller kanske legobitar.

Kommer inspirationen från Legoland?

Gärdet
Vid Frihamnen rivs nu Stims kontorshus för att ersättas av en ny byggnad av det mer spektakulära slaget. Huset kommer garanterat att ändra Gärdets stadsbild med sina böljande former och terrassboxar.

Det är den danska arkitektbyrån BIG som skapat huset, som för att harmonisera med nationalstadsparken öppnar sig mot Gärdet och Djurgården. Husets terrasser ska enligt presentationen ”kläs i grönska för att sudda ut gränserna mellan park och bostadskvarter”.

Den högsta punkten blir tio våningar, medan de lägsta punkterna i hörnet av Sandhamnsgatan och Lindarängsvägen blir fem våningar höga. I huset blir det 140 bostäder i varierande storlek, ett centrum (notera att det inte kallas galleria), en restaurang i entréplan samt förskola.

Det kanske är dags för nyskapande arkitektur i Stockholm och platsen lämpar sig väl för en profilbyggnad. Vi får hoppas att verkligheten lever upp till visionerna, för en gång skull. Frågan är hur unik klossarkitekturen kommer vara i framtiden. Projektet har redan kallats för legohus, och det är ett epitet som passar för många planerade byggnader i Stockholm.



Skraporna i Hjorthagen
Hjorthagen i närheten av BIGs legobygge på Gärdet har blivit lite av en lekstuga för arkitekter. Här finns det många höghusplaner och alla ska bli unika med sin speciella arkitektur.

Stockholmsfyren ska ersätta Gasklocka 4 från 1932 och skulle först bli 170 meter hög, 50 meter i diameter och rymma drygt 500 lägenheter.

Synpunkterna var många och verkligheten kom ikapp visionerna. Röken från Värtaverket skulle bli ett problem om huset var 170 meter högt. När huset kapades med 30 meter till 45 våningar och 140 meter godkände länsstyrelsen skrapan eftersom ”byggnaden inte ska orsaka någon påtaglig skada för Nationalstadsparken”. Dock orsaka skada alltså, får man förmoda.



Arkitekturen blir naturligtvis ett legoliknande torn med slitsar för ljusinsläppets skull som också ger utsikt in i den egna lägenheten.


Nästa spektakulär skyskrapa i området föreslås bli 43 våningar hög. Det är fastighetsbolaget Humlegården som vill bygga ikonbyggnaden Bremen Tower, fyra stora klossar staplade på varandra på Tegeluddsvägen. Kanske är det Duplo, stora legobitar för små barn, som inspirerat till bygget.

I bottendelen ska det vara tio våningar kontor. I resten av huset ska det finnas restauranger, skybar, gym och bostadsrätter. Bostadsrätter måste det vara, annars går det inte att förvekliga ett projekt av den här typen, enligt Humlegården. Det blir alltså ett dyrt bygge.

Att huset är så pass spektakulärt tror Humlegården kommer att locka turister till Stockholm. Avsikten är enligt egen utsago att skapa en turistattraktion av rang. Man kan ju fundera på vilka ikonbyggnaden egentligen är till för, stockholmare eller turister på tillfälligt besök.

Hittills har en förstudie gjorts. Om och när projektet blir verklighet är långt ifrån klart.

Hårda bullerregler och restriktioner har tidigare hindrat bygge av bostäder i närheten av industriområden som Värtahamnen. Men det hoppas man kunna lösa, men inte genom att minska bullret utan genom att ta bort reglerna. Regler som skapades för att skydda människor från en skadlig miljö.



Norra Tornen
Först kallades de Tors Torn, sen Helix och Innovationen. Nu kallas de båda höghusen vid Torsplan för Norra Tornen. Utseendet har precis som namnet varierat men nu är det den klossliknande arkitekturen som gäller. Fasadmaterialet ska vara räfflad betong.

Det är den nederländska arkitektbyrån OMA som tillsammans med Oscar properties bygger husen som ska ha öppna offentliga ytor på de lägre våningsplanen och ett spektakulärt boende i form av 195 lägenheter högre upp i husen.

Norra Tornen ska enligt visionen bli ”två byggnader, vars funktion till stor del blir att fylla stockholmarnas liv med variation och nya intryck”. Arkitektur och materiel kommer nog att ge intryck av både lego och diktatur där de från söder kommer att sticka upp bakom slottet som två kaninöron.

Byggstarten beräknas till 2015.





Skruvad skrapa på Kungsholmen (som aldrig blev av)
På ett befintligt parkeringshus på Kungsholmen föreslogs omkring 2007 ett drygt 100 meter högt bostadshus. Byggnaden skulle komplettera DN-skrapan, Svenska Dagbladets hus och det kluster av höga byggnader som finns i området. Av bilderna att döma skulle det skruvade tornet få en arkitektur liknande ett legotorn. Det kanske var där trenden med lego tog sin början.

Projektet drevs tillsammans med den förra fastighetsägaren Niam AB men har inte levt vidare.



Rudinskrapan
Socialdemokraten Tomas Rudin (S) ville också vara med och bygga lego och drev frågan om ett spektakulärt torn för studenter. Först var tanken att tornet skulle stå vid KTH på Östermalm men exploateringsnämnden sa nej till den föreslagna byggnaden till förmån för ett mer konventionellt hus.

Rudin drev tillsammans med byggherren förslaget vidare och ville placera det 25 våningar höga tornet på Södermalm i stället. Valet föll på området mellan Södersjukhuset och de bågformade husen i Tanto. En detalj som inte undersöktes tillräckligt var vem som ägde marken. Tomten visade sig tillhöra Bostadsrättföreningen Tanto, inte kommunen, och projektet avstannade igen.

Tomas Rudin har nu lämnat politiken och arbetar som konsult på PR-byrån Prime.


Gästskribent: Svarta höga hus - Så lika men beskrivs som unika

Här kommer ett gästinlägg (kompletterat med några av mina egna foton) som handlar om hur många av Stockholms nya höghus beskrivs som helt unika projekt trots att de ser nästan likadana ut.

Svarta höga hus - Så lika men beskrivs som unika

En del hävdar att Stockholm lider av höjdskräck men tittar man på alla höghusplaner är det snarare höjdsjuka staden lider av. Många är de projekt som planeras och är det inte Norra Djurgårdsstaden så är det delar av Kungsholmen som ska bli skyskrapekluster. Områden precis utanför den gamla tullgränsen är också populära att fylla med höga hus. Och så förorterna naturligtvis.

Alla har vid det här laget förstått att dyra, höga hus inte är någon lösning på bostadsbristen. Det är istället ett sätt för några få i maktposition att manifestera sig själva och visa handlingskraft och framtidstro. Betongskogen i förorterna kommer snabbt att kännas som symboler för forna tiders ideal.

Nya höga hus benämns ofta som landmärken och profilbyggnader men många blir påfallande lika och verkar mest vara inspirerade av svarta industriskorstenar. För det är svart som gäller.

Liljeholmskajen
Det beskrivs som Liljeholmens nya profilbyggnad, unik men trendkänslig. Kajen 4, som projektet heter, domineras av ett 21 våningar högt hus med 170 lägenheter i den (citat) "trendiga husfärgen svart".

Fasadmaterialet plåt beskrivs som ett robust byggmaterial. Det stämmer säkert men en varm sommardag kan nog ett hus av svart plåt ha sina nackdelar.


Framtidsillustration av Kajen 4.


Kajen 4, Augusti 2014

Kista
Kista torn blir ännu ett av stadsdelens höga hus. Det som en gång började som en småskalig stadsdel likt en by med gränder, håller faktiskt på att förvandlas till något av ett skyskrapekluster. Science Tower och Victoria Tower finns sedan tidigare och nu håller det svarta Kista torn på att växa upp. Det ska bli Stockholms högsta bostadshus med 30 våningar och får också sällskap av ett lägre bostadshus på 17 våningar. Beställaren JM kallar huset "high end living". Allt blir häftigare på engelska.


Framtidsillustration av Kista Torn som nu håller på att byggas.

Telefonplan
Huset som ska byggas vid Telefonplan kallas Tellus Tower och väntas ha 75 våningar och bli 225 meter högt. Det ska innehålla 350 lägenheter samt cirka 35 i en lägre lamellbyggnad. Känns konceptet igen?

Projektet marknadsförs med parollen ”Tellus Tower – En del av Stockholm Creative District”. Som sagt, allt blir häftigare på engelska.


I folkmun kallas huset redan för Telefonstolpen.

Kungsholmsporten
Vid Hornsbergs strand på Kungsholmen reser sig sedan 2011 Kungsholmsporten som består av två 20-våningshus; Förtjusningen 1 och Glädjen 14. Fasaderna är av svart terrazzo och husen beskrivs som ett nytt landmärke i Stockholm. Jo, tack. Man skulle ju kunna tro att det två svarta fyrkanterna borde avskräcka arkitekter att fortsätta i samma anda. Istället blev det tvärt om.


Passar namnen Förtjusningen 1 och Glädjen 14?


Gästskribent: Tur att Katarina kyrka brann 1990 och inte idag

Numera är det inte ovanligt att riva historiska byggnader i Stockholm. Det är inte första gången i historien det varit så. Men synen på gamla byggnader har varierat genom årtiondena och det är inte så länge sedan även skadade byggnadsverk ansågs ha stort värde. En gästskribent skriver här om två brandskadade byggnader i Stockholm och hur olika de behandlats efter respektive brand.

Tur att Katarina kyrka brann 1990 och inte idag

Natten till den 17 Maj 1990 brann Katarina kyrka för andra gången. Första gången kyrkan från 1600-talet brann var 1723. Då förstördes nästan hela byggnaden och en stor del av området runt omkring. Kyrkan byggdes upp och fick sitt karaktäristiska, åttkantiga torn.


Katarina kyrka brinner natten till den 17 Maj 1990.
Foto från Katarina kyrka– en epokgörande återuppbyggnad

Vid branden 1990 krossade klockorna kupolskalet fullständigt och kyrktornet störtade samman genom kyrkvalvet. Efter branden fanns i stort sett bara sidoskeppens ytterväggar kvar. Det bestämdes att kyrkan skulle rekonstrueras och att inga moderna byggmaterial skulle användas. Istället gick det bland annat åt 52 000 handsmidda spikar, 120 000 stortegel av gammalt format från Bältarbo tegelbruk, 5½ ton björknäver, 1 600 rutor med munblåst färgat antikglas och 5 000 m² kopparplåt.


Den brandskadade kyrkan 1990. Foto: Wikipedia (vänster bild), Lena Simonsson (höger bild)

Stor kunskap om äldre byggnadsteknik låg till grund för arbetet och som underlag för rekonstruktionen användes bl.a. uppmätningsritningar från 1920-talet och mängder av fotografier. Uppmätningar av de rester som fanns av hopfogningar, urtag i murkrön och avtryck i puts gjordes också. Flera modeller och mer än 500 ritningar producerades under arbetets gång.


Katarina kyrka, Juni 2014

Kyrkans läge gör att den är ett viktigt inslag i Stockholms stadsbild. Den syns från både Djurgården och längs hela Drottninggatan.

Så här i efterhand kan vi konstatera att det var tur att Katarina kyrka brann 1990 och inte idag eftersom synen på Stockholms äldre byggnader markant har förändrats. En återuppbyggnad för hundratals miljoner hade knappast varit aktuell. Istället skulle vi fått se ruinen jämnas med marken och ge plats åt en märkesbyggnad i världsklass.

2003 förstördes Katarina Västra vårdgymnasiums idrottshall från 1881 i en brand. Arkitekten Per Emanuel Werming hade gett hallen två kraftfulla frontongavlar och innertak av pärlspånt. Huset hade en så kallad fullvärdesförsäkring i Stockholms stads eget försäkringsbolag, S:t Erik som skulle täcka en eventuell återuppbyggnad.


Idrottshallen från 1881 hade en försäkring som skulle täcka en eventuell återuppbyggnad. Trots det är huset fortfarande en ruin.

Efter många turer om att bygga ett turkiskt bad och höja hela huset med en ny bostadsdel står ruinen fortfarande kvar ett drygt decennium senare trots byggnadens stora kulturhistoriska värde och bristen på idrottshallar. En återuppbyggnad av gymnastiksalen med gamla metoder verkar aldrig ha varit aktuell.


Ett turkiskt bad hade i och för sig varit välkommet men den fula påbyggnaden är vi helst utan.

Detsamma gäller den nedbrända folkparken Tantogården från 1940-talet, även den på Södermalm. Platsen som tidigare hade musikverksamhet för ungdomar, utomhusscen och dansbana används nu som bilparkering.

Numera behöver hus inte ens vara brandhärjade för att ge plats åt framåtskridandet. Lindgården, Norra station och Tullhuset och hamnmagasinen på Blasieholmen är tydliga exempel på historielösheten hos dagens beslutsfattare. Dessa byggnader var och är visserligen inte från 1600-talet men lika fullt en del av Stockholms historia.

Det är bara att hoppas att 1990-talets historieintresse och engagemang snart kommer tillbaka och att politiker, beslutsfattare och byggherrar återigen börjar se värdet i det som redan finns.


Gästskribent: Stockholm ska se ut som Stockholm

Att kopiera en byggnadsstil från en annan epok kallas för att bygga en pastisch. Det är ofta ett utskällt sätt att bygga eftersom det anses otidsenligt att kopiera äldre byggnadsstilar. En av mina läsare skickade ett inlägg som handlar om hur hus byggs i Stockholm och hur de har byggts tidigare. Som skribenten här visar är det inget nytt med pastischer i Stockholm.

Stockholm ska se ut som Stockholm

Vi tar oss till några av de centralaste delarna av Stockholm och tittar på några relativt nya fastigheter och jämför dem med varandra.

I mitten av 1990-talet byggdes två fastigheter på Oxtorgsgatan, en röd och en blå. Bostadshusen ritades av Sune Malmquist i en stil av 1920-talsklassicism med klassiska detaljer och formspråk. Byggnaderna blev uppskattade av allmänheten, men fackfolk muttrade föraktfullt om pastischer på klassicismen, som för övrigt redan från början var en pastisch på antikens arkitektur.

Ett stenkast bort i korsningen Regeringsgatan / Lästmakargatan ligger investmentbanken Carnegies nyrenoverade kontor. Fastigheten ägs av Fabege och totalrenoverades 2009. Huset höjdes med tre våningar och fick en svart fasad mot Regeringsgatan och en i ljus marmor mot Lästmakargatan. "Som en blank, svart granitdröm reser sig numera Carnegies fasad mot Regeringsgatan", skriver fastighetsägaren.


Pastischerna passar väl in bland den äldre bebyggelsen i området.


Den svarta klumpen är så tråkig att den inte ens blivit utskälld.

Vilket är trevligast, den svarta fyrkanten eller de färgglada husen med klassiska detaljer? Bank-huset var före ombyggnaden en relativt trist 70-talskåk men det blev inte roligare så här. Inte ens den mest framtidsinriktade individ kan väl tycka att den svarta fyrkanten lyfter området.

S:t Eriksområdet på Kungsholmen som byggdes på det gamla sjukhusområdet blev också utskällt för att vara en otidsenlig pastisch när det uppfördes på 90-talet. Nu känns det som ett av de trevligaste områdena i stan. Även här var förebilden 1920-talsklassicismen med en tydlig anknytning till S:t Eriksbrons båda portaltorn.


Grubbens trappor från Kungsholms strandstig upp till S:t Erikssområdet.


Grubbensringen, två hästskoformade hus i S:t Eriksområdet. Många olika artiktektkontor ritade husen, vilket gav området en större mångfald.

St:Eriksområdet kan jämföras med de nyaste områdena på Kungsholmen som känns betydligt sterilare och anonymare i sin form och storskalighet. Lustigt nog pratas det inte om pastischer när husen byggs högt och förebilderna hämtas från andra städer än vår egen.


De nya höghusen på Kungsholmen har aldrig kallats pastischer trots att de ser ut som många andra fyrkanter.


Alla kan inte bo högst upp i en skyskrapa. Då måste man tänka på insyn istället för utsikt.


Säkert typiskt för sin tid, men nutidens arkitektur är ganska tråkig. Det blir inte alltid bra bara för att det är stort.


Entrén till Bröstcentrum på Kungsholmen är ett tydligt exempel på att äldre byggstilar i Stockholm är pastischer på antikens arkitektur.

Så varför sträva efter att nya hus ska se ut som mini-skrapor, mid-town Mannhattan eller vad det nu kan vara? Det blir ju bättre om det som byggs ser ut som Stockholm, fastigheter i mänsklig skala med färgglada fasader, utsmyckningar och detaljer. Det finns tillräckligt många stilar för att få variation. Försök inte efterlikna någon annan. Stockholm är Stockholm och det är bra så.


Gästskribent: Pengatvätt på Folkungagatan 54

Ofta nämns rena fakta om olika byggnader, tex vilket år den byggdes eller vem som var arkitekt. Men det kan vara både roligt och intressant att höra berättelser om vad som hänt i husen. Personliga berättelser som kan göra att man tänker på huset på ett annat sätt. Den typ av händelser som gör att den som upplevt dem får en personlig känsla för huset. En känsla andra kan ha svårt att förstå.

En god vän till mig fick höra en sådan historia av en bekant och återberättar den här för oss. Det är ingen märkvärdig berättelse och det behöver det heller inte vara. Det kan vara något så banalt som en enkel... öh... pengatvätt.

Pengatvätt på Folkungagatan 54

En bekant växte upp på Folkungagatan 54, en trappa upp över gatan. Det måste ha varit på 1950- eller 1960-talet. På den tiden låg Systembolaget i bottenvåningen istället för på nummer 56 som idag. En dag fick de en kraftig vattenläcka i lägenheten. Vattnet flödade och det kom så mycket att det rann ner till våningen under. Rakt ner i Systembolagets kassaapparat. Det var säkert vita pengar i kassan redan från början men nu blev de i alla fall ordentligt tvättade.


Folkungagatan 54


Gästskribent: Inte världsklass, men Makalös

Ordet världsklass används numera i var och varannan mening och jag har själv tagit upp det i ett tidigare inlägg. Här resonerar en gästskribent lite mer om ordet världsklass och samtidigt får vi lära oss lite om Stockholms historia.

Inte världsklass, men Makalös

Stockholms stad har sedan 2007 en långsiktig och samlad vision för Stockholms utveckling: "Vision 2030 – ett Stockholm i världsklass". Där ska varje enskild satsning vara ett steg mot visionen om ett Stockholm  i världsklass.

Det låter ju bra men när allt från avloppsvatten, sophämtning och kyrkogårdar till multiarenor och nya hotell ska vara världsklass ger det snarare känslan av politikerhybris istället för omsorg om Stockholmarna. Kanske är det brister i verksamheten som ska döljas bakom fina ord. Hur som helst har begreppet blivit urvattnat.
 
Det finns också en oskriven regel världen över som säger att om något är i världsklass behöver man inta tala om det, för det märks i alla fall.

Ett tydligt exempel på detta är det De la Gardieska palatset som låg vid Norrström, söder om Kungsträdgården vid nuvarande Karl XII:s torg. Palatset uppfördes av Jakob De la Gardie 1635–1643 och revs efter en brand 1825.

Palatset var unikt i sitt slag och hade inga arkitektoniska eller storleksmässiga motsvarigheter i Sverige. För att hitta något liknande får man söka i den samtida högreståndsbebyggelsen i Polen eller Italien. Därför började byggnaden i folkmun att kallas för "Makalös", just för att den var det. I familjens De la Gardies egna handlingar kallas byggnaden bara för "Stora huset".


Modell av palatset Makalös på Stockholms Stadsmuseum.

Palatset vilade på 18 000 träpålar, var fem våningar högt och hade ett lusthus högst upp. Makalös var byggt i tegel och sten och hade ett koppartak med fyra torn och en trappa ned mot vattnet. Portalerna pryddes av kanoner huggna i sten och byggnaden var rikt dekorerad med stenhuggarkonst, skulpturer, fönsterinramningar, ornament och uthuggna stenansikten, s.k. maskaroner. På insidan fanns stuckarbeten, takmålningar, gobelänger, öppna spisar och andra stenarbeten. De många burspråken, och flera pelargångar bidrog också till byggnadens makalösa framtoning.

När Jakob De la Gardie dog 1652 ärvdes Makalös av sonen Magnus Gabriel De la Gardie. 1684 drabbades han av reduktionen och de flesta av hans slott och gods, inklusive Makalös, drogs in till Kronan, alltså staten.

Med Kronan som ägare blev Makalös först sädesmagasin, sen arsenal och livrustkammare i mer än hundra år tills Gustav III bestämde att byggnaden skulle göras om till teater. 1793 bytte Makalös namn till Nya Dramatiska Teatern. Byggnaden fungerade som teater fram till 1825 då det började brinna under en föreställning. Skadorna efter den dramatiska branden var så omfattande att resterna av byggnaden jämnades med marken.


Här låg palatset Makalös. Karl XII:s torg, 1 maj 2013

Några stenskulpturer togs till vara efter branden. Vissa murades in i privathus men de flesta hamnade på museer. En portal användes på Artillerigatan 31 (nuvarande nr 49) i ett nu rivet hus och en liten del av palatsets exteriör finns inmurad i en bro i Lund.


Vänster bild: Artillerigatan 31,nuvarande nr 49, i ett nu rivet hus.
Höger bild: Samma adress idag.


Avgjutningar av skulpturer från Makalös pryder nu Kungsträdgårdens tunnelbanestation, bl.a. lejonmaskaronerna från Artillerigatan, men maskaronen på den här bilden satt inte på den adressen.

Jämfört med arkitekturen och alla detaljer och utsmyckningar som gav De la Gardies palats namnet Makalös kan man fråga sig hur dagens sterila byggnader någonsin ska leva upp till begreppet världsklass. Men avloppet fungerar säkert bättre än på De la Gardies tid.


Gästskribent: Styr beställda trender politiska beslut?

Medan jag ofta granskar byggprojekt och besöker olika platser i Stockholm kommer här en gästskribent som resonerar över vad som styr olika trender och hur lättpåverkade vi är utan att veta om det. Väljer vi själva vad vi konsumerar och vem styr egentligen vad vi tycker? När avsändaren är okänd tror man lätt att det är en spontan ändring av människors intresse som styr uppkomna trender. Men ofta är det en medveten strategi som ligger bakom.

Styr beställda trender politiska beslut?

Kaffe Latte blev en trend när de svenska mejeriföretagens branschorganisation, med hjälp av smarta marknadsförare och konsulter ville öka konsumtionen av mjölk. De trendkänsliga svenskarna svalde betet och började hälla mjölk i kaffet som aldrig förr.

TV-programmet RoomService på Kanal 5 är ett typexempel på en medveten satsning för att ändra människors uppfattning. Måleribranchen hade låg status och för att höja den kom man inte bara med idén till tv-programmet utan det finansierades också delvis av branschorganisationen Målaremästarna. Programmet har haft en stor inverkan i att skapa en trend kring inredning och måleri. Det ökade intresset har inte bara höjt måleriyrkets anseende utan gör också att människor är beredda att betala mer för hantverkstjänster.

Nu är begreppet stad på modet. Ordet används i mängder av sammanhang som Hagastaden, parkstad och stadsradhus. Stockholms kommun har bytt namn till Stockholms Stad och Solna kallar sig Solna stad för att hävda sig mot grannkommunen. Snart är det Nackas tur att "bygga stad".

Det sägs att alla vill leva det urbana stadslivet men vem ligger bakom stadstrenden? Är det byggbolagen som marknadsför stad för att kunna exploatera och bygga trångt i grönområden och kulturmiljöer?  Precis som med Kaffe Latte finns det ofta en strategi bakom trender.

Faran är när dessa beställda trender, som sägs vara folkviljan, börjar påverka politiska beslut.

Så här beskrivs situationen med påtryckningsgrupper och politiska beslut i boken "Med andan i halsen" utgiven 2011. (Citaten är inte ordagrant återgivna.)


Politikerna i de beslutande församlingarna väljs med korta mellanrum, fyra år, och eftersom deras främsta uppgift är att bli omvalda präglas vi av ett politiskt klimat där starka påtryckningsgruppers önskemål så gott som aldrig åsidosätts.


Politikerna och de politiskt tillsatta tjänstemännen ägnar stor tid åt att identifiera ständigt nya "problem" som måste åtgärdas eftersom det är den verksamheten som motiverar deras existens, och där plötsliga opinioner får omedelbart politiskt gehör, oftast med ny lagstiftning och nya regleringar som följd. Konsekvensen blir att långsiktighet, förutsägbarhet och fasta regler försvinner nästan fullständigt.


Om dessa plötsliga opinioner och påtryckargrupper är skapade av företag med hjälp av PR-byråer, och det vet vi nu att det kan vara, är det inte alls folkviljan som styr de politiska besluten.

Stockholms län har en kraftigt ökande befolkning men överbelastad sjukvård, bristande resurser i kommunal service och överfull kollektivtrafik är problem som politiker sällan pratar om. Som exempel anses problemen inom sjukvården vara sjukhusens eget bekymmer som ska lösas internt. Bland politiker är det uteslutande bostadsbristen som är det enda identifierade problemet.

De kommer genast med förslag om att reglerna måste ändras så att det blir lättare att påbörja nybyggen medan närboendes rätt att överklaga ska begränsas. Strandskydd som tidigare skapades för att skydda djur och natur upphävs snabbt. Regler om högsta tillåtna buller som skapades för att skydda människor från ohälsosamma miljöer föreslås att ändras så att mer buller blir lagligt i nya bostadsområden. För det är sånt man måste räkna med i en stad.

Detta tillsammans med en tilltagande stadsromantisk trend där Stockholms innerstad är det absoluta idealet gör att byggbolagen gnuggar händerna. Visst kan stadsmiljö vara trevligt, men det behöver ju inte vara så överallt och man måste förstå att alla inte vill ha det på det sättet. Och om det verkligen var viljan att lösa bostadsbristen som ligger bakom, varför är då nyproducerade bostäder så dyra?


Gästskribent: Bromsten, en stadsdel med tre berg

Samma gästskribent som tidigare gjort stadsvandringar i Stockholms innerstad har nu besökt en av Stockholms förorter. Många förorter har en mycket längre historia än vad många människor tror och har också dem ett kulturarv värt att bevara.

Bromsten, en stadsdel med tre berg.

Stadsdelen Bromsten har på senare tid mest uppmärksammats för graffitimålningen Faschinate. Gör man en vandring i resten av området finns det saker att se där också, både stort och smått. Stadsdelen är en del av Spånga församling så vi gör en tågresa på strax under 20 minuter från centrala Stockholm till Spånga station.

I Bromsten har det bott människor sedan vikingatiden, flera hundra år innan Stockholm grundades. Det var ett municipalsamhälle fram till 1949 när flera orter i området inkorporerades i Stockholm. Som en del av huvudstaden ska samhället nu förtätas enligt rådande ideal. Det finns fortfarande boende här som var med före inkorporeringen och många av Bromstensborna längtade varken då eller nu efter storstadens puls, trafik eller trängsel.

Spånga Kyrka ligger egentligen i Tensta men är ändå värd ett besök när vi tagit oss till den här delen av Stockholm. Kyrkan är en av Stockholm äldsta med torn och långhus från slutet av 1100-talet. Vartefter modet för kyrkor varierade genom seklerna har bl.a. kalkmålningar målats, målats över och tagits fram igen. Tillbyggnaden är det Bondeska gravkoret som tillkom på 1600-talet.


Spånga kyrka


Kristendomen var inte först i trakten. På kyrkogården finns ett flertal runstenar.

Ett grönområde sparades runt kyrkogården och bebyggelsen närmast kyrkan byggdes bara några våningar högt. Det gör att bebyggelsen i Tensta inte påverkar kyrkans närmiljö speciellt mycket. Miljonprogrammets stadsplan anpassades efter Spånga kyrka och den äldre bebyggelse som låg i dess närhet. Idag tas inte längre sådan hänsyn till kyrkor.


Kyrkans prästgård byggdes under andra hälften av 1800-talet och är idag församlingslokal.

Vi vandrar över Järvafältet bort mot Bromsten. Det gamla Båtsmanstorpet är rivet. Det skedde i sådan hast att inte ens hembygdsföreningen han fotografera det.


Vid ålderdomshemmet Fristad hittar vi en av Bromstens få statyer. Det är en bronshäst vars konstnär och ursprung är okänd för de flesta Bromstensbor. Men trevlig är den.

Vi fortsätter upp på berget och ser en fantastisk byggnad från 1902. Från början var det ett hem för fallna kvinnor, som det hette. Huset har också inrymt kommunalkontor, läkarmottagning och ålderdomshem. Sen 1984 finns här en waldorfskola, Ellen Keyskolan.


Ellen Keyskolan, en gång i tiden ett hem för fallna kvinnor.

Ellen Keyskolan ligger uppe på ett av Bromstens berg som bär spår efter istiden och utgör en fantastisk skolgård med mycket natur.


En bergsskärning som heter duga.

Bromstens andra skola, Bromstensskolan, ligger också den på ett berg. Egentligen är det Bromstens första skola eftersom den har fungerat som det hela tiden. Huvudbyggnaden är från 1904 och tillbyggnaderna från 1990-talet. Även här är skolgården till stora delar naturtomt. Stadsdelens barn har verkligen nära till grönskan.


Bromstenskolan

Bromstens bostadsbebyggelse är av blandad karaktär. Här finns både hyreshus, radhus och villor. Alla årtionden från 1900 och framåt finns representerade.


En del av villorna från det tidiga 1900-talet är som hämtade ur en sagobok med sina trädgårdar och snickarglädje.


Hyreshus vid Bromstens plan.


Det gamla K-märkta spruthuset från 1906 vid Duvbovägen är idag bostad. I tornet hängdes brandslagar upp på tork efter användning. Åkare Engströms hus på samma tomt är numera rivet.


På Bromstens tredje berg låg en gång i tiden en borg. För 13000-15000 år sedan var havsnivån högre och borgen låg då på en udde. Numera finns inte mycket kvar av de borgar som legat på platsen men de vittnar om ortens långa historia.


Bromstens badmintontält har ett typiskt utseende och har senare även kompletterats med squashhall. Alla som åkt den här sträckan med pendeltåget känner igen dem.


Precis vid Spånga kyrkväg ligger en gammal fabriksbyggnad med sitt karaktäristiska taggiga tak och stora fönster. Förut var det mekanisk verkstad här. Numera finns här ett åkeri. Huset påminner oss om den småskaliga industri som under 1900-talet dominerade området men idag raskt förpassas till andra platser. Jag hoppas att just detta hus får stå kvar oavsett verksamhet.

Det var lite av Bromsten det, mer finns att se och berätta men allt kan inte komma med här. Vi får se vart färden tar oss nästa gång.

Väl mött.


Gästskribent: Telefonen på Hornsgatan 47

Den här gången är det min bror som skrivit ett gästinlägg. Min bror har pratat med vår morfar om hans ungdom och berättar här en anekdot om hur livet kunde vara för en ung man i Stockholm på 1940-talet.

Telefonen på Hornsgatan 47

Min morfar bodde i sin ungdom på Hornsgatan 47. Det var 1945 och han hade precis varit uppe i Sälen och bevakat gränsen mellan Sverige och Norge. Trots att kriget var i sitt slutskede var man rädd för att tyskarna skulle korsa gränsen från det ockuperade grannlandet.

Efter kriget kom så min morfar till Stockholm och Hornsgatan. Där var han inneboende hos en tant som hade satt lås på sin telefons nummerskiva så att det inte gick att ringa från den, bara till den. Dyra telefonräkningar på grund av hyresgästers pladder var ingenting för henne. Själv hade hon nyckel så att hon kunde låsa upp och slå ett nummer vid behov.

Min morfar arbetade på ett stort telefonbolag och visste därför hur man slog telefonnummer med hjälp av klykan. Tryckte man ner den snabbt en gång blev det noll, två tryck gav en etta osv. Han kunde därför ringa trots den låsta nummerskivan. Tanten var alltid så förundrad över att hon aldrig hade hört telefonen ringa när hon såg min morfar prata i den.

Tanten och telefonen är förmodligen borta men Hornsgatan 47 finns kvar. Min morfar likaså.


Hornsgatan 47 som huset ser ut idag.


Gästskribent: Höga hus

Debatten om det ska byggas på höjden i Stockholm eller inte pågår ständigt. De som vill att det ska byggas på höjden glömmer gärna bort att det redan finns höga hus i Stockholm, dessutom ganska många. En gästskribent gör här en genomgång av några av alla de höga hus som finns i Stockholm.

Höga hus

Höghusen växer i Stockholm och en del tycker att det är på tiden men höjer de blicken kan de se att det redan finns höga hus i Stockholm. Mantrat att bygga på höjden för att spara grönområden ekar alltmer tomt mellan de sterila fasaderna. Det byggs både på höjden och i grönområden.

Att lösa bostadsbristen genom att bygga på höjden är inte heller realistiskt. 1960-talets miljonprogram löste inte problemet då och höga hus kommer inte att lösa problemet nu. I de städer där det byggs flest skyskrapor just nu är ytterst få bostadhus.

Anledningen till de höga husen är i stället tron på att det är så det ska se ut i en stad men det finns många städer utan höga hus. Att bygga en modern skyskrapa mitt i Venedig skulle inte göra någon glad.

New York är nu precis som för hundra år sedan drömstaden för många. Men områdena med skyskrapor där är på inget sätt dominerande. De är få isolerade områden. New York består till absolut största delen av små kvarter med äldre låg bebyggelse. Den bild vi har av New York kommer från amerikanska filmer. Det är fiktion, inte verklighet.

Att sträva efter något man inte är på det sätt som Stockholm gör visar i stället på en stad med dåligt självförtroende.

Värt att tänka på i sammanhanget är att begreppet NIMBY myntades av myndigheter och politiker i New York som försökte köra över folkopinion när det gällde olika byggprojekt. Höga hus skapar ju luft för dem som bor där men slagskuggor över andra.

Men som sagt. Det finns redan höga hus i Stockholm. Här är en redogörelse för några av dem.

Stadshuset 1923, 106 meter
Stadshuset är förmodligen Sveriges mest kända byggnad. Arkitekten Ragnar Östbergs inspirerades av italienska palats i Venedig och Stockholm är som bekant Nordens Venedig så det passar ju bra. Östberg tänkte på allt när han ritade Stadshuset. Tornets slankhet och det fria läget ute på en udde var viktigt. Och nu byggs det schabrak runtomkring som inte alls passar in i stadsbilden. Så mycket var den genomtänkta arkitekturen värd.



Kungstornen, 1924-1925, 60 m, 17 våningar
Kungstornen är tvillingtornen på var sin sida om Kungsgatan. Båda tornen är 60 meter höga och har 17 våningar. Det norra tornet invigdes 1924 och det södra 1925. De var på sin tid Sveriges högsta byggnader.

Norra tornet fick tydliga inslag av tidens höghusarkitektur på Lower Manhattan med uppdelning i sockel, mellanparti och krön. När det stod klart hade inget liknande byggts i Europa tidigare. Det Södra Kungstornet byggdes året efter och smyckades med fyra tornfigurer ur den romerska mytologin.

De båda tornen är arkitektoniskt samordnade men inte likadana. Arkitekturen är genomtänkt med sina entréer både mot Kungsgatan och Malmskillnadsgatan och skulpturer och utsmyckningar skapar en livfullhet och elegans i de putsade fasaderna.

Kritik mot höga hus fanns redan på 1920-talet. "Måtte det inte bli fler skyskrapare i Stockholm där solen alltid står så lågt." Något att tänka på kanske när byggnaderna längs Sveavägen skjutit i höjden så pass att de vackra tornen egentligen bara syns ordentligt från Kungsgatan. Men det är så det går till i Stockholm. Allt som är vacker byggs för.



Wennergren center, 1962, 74 m, 25 våningar

Wenner-Gren Center är skyskrapan intill Sveaplan vid norra delen av Sveavägen.

Anläggningen byggdes år 1959-1961 och invigdes i januari 1962. Tornet är 74 meter över marken och har 25 våningar.

Egentligen är centret tre huskroppar. Tornbyggnaden kallas Pylon och dess plats i brännpunkten av den halvcirkelformade lågdelen liknar ett solur med formen av den lilla sjön Ormträsket som fanns här tidigare.

Byggnaden var det första höghus i landet som genomförts i stålkonstruktion och på sin tid Europas högsta byggnad med en stomme i stål. För att ytterligare förstärka intrycket av ett mycket högt hus smalnar det av med tilltagande höjd. Kortsidorna är täckta av grovkorrugerad plåt och trapphuset är markerat genom ett högt, vertikalt fönsterband. Långsidorna är klädda med färgat fasadglas. Wennergren Center hade en för sin tid mycket modernt utformad fasad.


Hötorgsskraporna 1955 - 1966, 72 meter, 19 våningar
Husen byggdes mellan 1955 till 1966 under den stora cityomvandlingen när de gamla klarakvarteren skulle förvandlas till storstad. Återigen var New York förebilden men det blev inte på långa vägar så bra som Kungstornen. 16- och 1700-talen fick ge vika för glas och betong. Fasaderna är av curtain wall-konstruktion, där en lätt fasad av glas och aluminium har hängts som en gardin (curtain) framför den bärande fasadstommen. Genom att utforma varje huskropp som två mot varandra förskjutna skivor, försökte man att få ett slankt yttre intryck. Trots byggnadernas likheter är fasaderna på de fem husen olika varandra. Har man inte noterat det kanske det är dags att titta på de höga hus som finns innan man skriker efter nya.



Skatteskrapan 1959, 86 meter, 26 våningar
Skatteskrapan på Södermalm är byggd med samma curtain-wall teknik i fasaden som hötorgsskraporna. Tidigare satt här skatteverket men numera är huset galleria och studentbostäder. Inbitna söderbor märkte tydligt förändringen på Götgatan när huset bytte funktion. Knuffande människor i trendiga mössor fyllde kvarteren och söderandan försvann. Folkligheten byttes mot trendig stöddighet.

Söder torn 1997, 86 meter, 24 våningar
Huset är beläget vid Medborgarplatsen på Söder och var färdig 1997. Huset är ett bostadshus och var från början tänkt att bli 40 våningar hög men projektet bantades till 24 våningar och huset harmoniserar nu höjdmässigt med Skatteskarapan i närheten. Huskroppen är mutterformad och har en festlokal högst upp. Kronan på toppen är en kopia av den medeltida galge som stod på galgbacken vid nuvarande Mossebacke. Ett aningen makabert sätt att anknyta till Södermalms historia.


Exempel på andra höga hus i Stockholm är Bonnierhuset från 1949, Folksamhuset från 1959 och DN-skrapan från 1964.

Man har byggt på höjden i Stockholm sedan 1924. Vad är det de vill, de som ropar efter höga hus? De finns ju redan där. Är husen inte tillräckligt höga? Nähä, hur högt ska det byggas då? Tills atmosfären tar slut eller månen tar emot?

Det byggs höga hus nu också men förr var genomtänkt arkitektur, detaljer och konstnärlig utformning viktig. Nu reser sig svarta fyrkanter mot skyn likt deprimerande skorstenar. Arkitekter som Ivar Callmander och Ragnar Östberg vrider sig förmodligen i sina gravar när Gert Wingård drar spikraka streck med sin linjal.

Det har sagts att Stockholm kommer bli en stad av rang om det byggs höga hus här men om de höga hus som finns inte gjort så att Stockholm blivit det vad kommer då de nya att göra för skillnad?

Den som vill veta mer om hur höga hus påverkar Stockholm bör läsa Olle Westbergs inlägg i debatten. http://www.wastberg.se/viewtext.php?tid=274

Vissa citat och fakta i detta inlägg är hämtade därifrån samt från http://slussen.me/2011/04/30/nimby-yimby-tva-halmdockor/


Gästskribent: Från Klara till Atlas

Samma gästskribent som tidigare gjorde en stadsvandring från söder till norr genom centrala Stockholm återkommer här med en ny vandring. Han följer de stora stråken men gör avstickare till sidogatorna och visar oss där detaljer i staden som få av oss känner till. Den här vandringen och bilderna är från hösten 2011 men kan göras när som helst.

Från Klara till Atlas


Flyttar man blicken från galleriornas skyltfönster ser man sånt man inte sett tidigare, eller kanske visst sett förut men som är värt att titta på igen. Vi går ett varv i Stockholm och ser vad vi hittar, både fint och fult.


Vi börjar vid Klara Kyrka mitt i staden. Kyrkan uppfördes av Kung Johan III och har byggts om och renoverats i omgångar efter brand och tidens tand. Kyrkan är byggd av rött tegel och är försedd med koppartak. Dess torn är 116 meter högt och kyrkan är därmed Skandinaviens näst högsta.

Att en höstdag se de färgglada löven mot kyrkans röda tegel är en upplevelse. Ta vara på de sevärdheter årstiderna bjuder på.


Kyrkogården har ungefär samma sträckning som på 1600-talet men är nu nästan helt kringbyggd av modern bebyggelse.


I andra städer hade man varit stolt över en byggnad som Klara Kyrka och låtit den vara en paradbyggnad väl synlig t.ex. från stadens centrala torg. Men inte i Stockholm där strävan efter att bli en riktig stad bara slutar i exploatering. Den nya glasvåningen framför kyrkan har ju inte heller gjort saken bättre.


Vandringen går vidare till Vasagatan och vi tar en titt på Vasahuset som numera innehåller Nordic Light Hotel. Byggnadens höga del är 13 våningar och den låga mot Vasagatan hade ursprungligen två våningar med en indragen bottenvåning. Detta för att skapa en intimare känsla i gatuplanet medan det höga huset fanns en bit bort. Tomrummet ovanför den låga terrassdelen fyllde alltså ett syfte. I Stockholm ses luft och öppenhet bara som slöseri, så 1999 ändrades detaljplanen och huset byggdes på med fyra våningar.


Efter en kort sväng på Drottninggatan vrider vi på huvudet och får syn på en prickig fasad. Det är ett kontorshus på Klara Norra Kyrkogata som ser lite roligt ut.


Vrid på huvudet igen så ser du ett vackert gammalt hus beläget i kvarteret Bryggaren. Sånt missat man lätt om man bara följer sina invanda spår längs shoppingstråken.

På väg tillbaka mot Drottninggatan får vi syn på ett gulligt litet hus i korsningen Målargatan / Apelbergsgatan, även det i kvarteret Bryggaren. Ett Villa Villerkulla mitt i Stockholm som ger oss en aning om livet i Klara innan politikerna stormade in med sina visioner.


Ute på Drottningagatan igen höjer vi blicken lite och ser skulpturen på fastigheten Vinkelhaken 9 som är en kontors- och affärsfastighet i hörnet av Drottninggatan 78 och Kungsgatan 52. En detalj man lätt springer förbi.


Vid Drottninggatan 88 svänger vi in i Centralbadsparken. Det är en liten oas mitt i folkvimlet där med fontänskulpturen Triton på delfin från 1923. En deckare av Stig Trenter har visst utspelat sig här också.


Vi promenerar norrut och svänger in på Wallingatan. Här ser vi det pampiga Westmanska palatset från år 1800. Från början bostad åt byggherren och bryggarmästaren Abraham Westman med familj. Numera är det kontor åt en mängd företag. När en bekant från Malmö fick se palatset utbrast hon:

"Ni har så många vackra byggnader i Stockholm men det är alldeles för trångt. Det här huset borde ligga vid ett stort torg."

Så sant, så sant. Storskalighet och prakt kräver öppna ytor för att komma till sin rätt. I förtätningen försvinner allt.




Vi kan inte passera stadsbibliotekets huvudbyggnad i korsningen Sveavägen/Odengatan utan att titta på Gunnar Asplund arkitektoniska mästerverk. En stilig byggnad med alla sina former både på in- och utsidan.


Färden går vidare mot Karlberg där vi blickar bort mot Kungsholmen och det som en gång var en vacker vy över Karlbergs slott. Likt ondskefulla skorstenar sträcker sig nu höghusen Kungsholmsporten upp i skyn. Hur kunde det bli så fel? Är det så här det går när Stockholm bygger på höjden är det bäst att låta bli.


Kontrasten till andra tvillingtorn och brovakter i staden är slående. Sportpalatset och St:Erikspalatset ger ett helt annat intryck på S:t Eriksbrons södra landfäste.


Jämför också med tornen Kungen och Drottningen nedanför Grubbensringen. Typiskt för Stockholm är dock att den bästa utsikten mot "Kungaparet" är begränsad till öppettiderna för Bonniers konsthall.


Nu struntar vi i höga hus och promenerar längs Atlasmuren. De olikfärgade fasaderna är trevliga och när solen tittar fram ser vi ett naturens konstverk på väggen som snabbt försvinner igen. Staden är mörk stora delar av året. Ta tillvara det ljus och den rymd som faktiskt finns.


Uppe vid St:Eriksplan ser vi valven genom fastigheterna ner mot Atlasområdet. Vackert utformade som de är blir de en sevärdhet i det lilla. Tycker i alla fall jag.

Nu är det slut för den här gången. Vi kanske ses igen på ytterligare en vandring i vår jakt på sånt man kan upptäcka när man faktiskt ser sig omkring.


Tidigare inlägg
RSS 2.0