Gästskribent: F.d. Rosenlundsparken

En bekant boende i närheten av Rosenlundsparken har här skrivit ett kort inlägg om den omfattande exploatering som nu sker där.

F.d. Rosenlundsparken

I skuggan slussengropen har även Rosenlundsparkens västra del blivit en grushög. Det var den mest dramatiska och vilda delen av Rosenlundsparken med stora höjdskillnader, klippor och mycket träd som nu exploateras. Det är också den del av parken som utsatts för ett medvetet förfall från staden sida och inte omfattades av den grönkompensation som genomfördes när det byggdes 750 lägenheter vid parkens andra ände.

Stockholm Stad har som mål att värna grönområden och att öka bostadsbeståndet för svagare grupper i samhället. Verkligheten ser dock annorlunda ut. I den här parken byggs svindyra lägenheter. Priset ligger på 4,7 -12,6 miljoner beroende på storlek.


Den västra delen av Rosenlundsparken omfattades aldrig av stadens grönkompensation.


Nu borde det även stå f.d. Rosenlundsparken.

Tidigare blogginlägg i ämnet:
Rosenlundsparken (April 2012)
Kv Linjalen - Konsten att förstöra en gård (April 2014)

Förslaget till ny översiktsplan

Ett försök att både äta kakan och ha den kvar

Förslaget till ny översiktsplan för Stockholm var nyligen ute på samråd. Den ska ge en vägledning och stöd för framtida detaljplaner och visar riktningen och de politiska önskemålen i stadsbyggnadspolitiken, tex var exploatering ska ske och vilka områden som ska lämnas orörda. Men förslaget har inte bara en tydlig innerstadsfixering utan är också så otydligt formulerat och fullt av motsägelser att det kan tillåta vad som helst.

Nyligen var förslaget till ny översiktsplan för Stockholm ute på samråd. Det ska ersätta den nuvarande översiktsplanen "Promenadstaden - översiktsplan för Stockholm" som antogs av kommunfullmäktige i mars 2010 och vann laga kraft i april 2012.

"Översiktsplanen ska ange inriktningen för den långsiktiga utvecklingen av den fysiska miljön. Planen ska ge vägledning för beslut om hur mark- och vattenområden ska användas och hur den byggda miljön ska användas, utvecklas och bevaras."


3 kap 2 § plan och bygglagen

Förslaget till ny översiktsplan har sin tydliga utgångspunkt i den innerstadsromantiska trend som råder just nu. Överallt där exploatering planeras antas det tillföra urbana värden och stadsmässiga kvaliteter. Det finns många fördelar med innerstadsmiljö men dess nackdelar med tex trängsel, buller, nedskräpning och smutsig luft nämns relativt lite.

Förtätning och exploatering antas i översiktsplanen bidra med positiva värden men nackdelarna tas som sagt inte upp och de lösningar som översiktsplanen presenterar kommer inte att ge önskad effekt som tex ökad integration mellan människor med olika bakgrund eller att transporter ska bli effektivare med begränsad resursförbrukning.

Ytterstaden och förorternas positiva värden verkar väga lätt i översiktsplanen. Alla längtar inte efter innerstad. Lugn och ro, grönska och trädgårdar är positiva värden att bevara. Många av förorterna planerades och byggdes med närhet till grönska som ett uttalat mål. Samma grönska som i den föreslagna översiktsplanen kallas barriärer och ska byggas bort.

Den sammanhängande stad som översiktsplanen har som mål kommer i verkligheten inte att förändra människors vanor. De kommer inte mötas för att det byggs hus på de gröna fält de trångbodda nu har som sina extra vardagsrum. Förorterna är ett samspel mellan landskap och bebyggelse där bebyggelsen hela tiden underordnas landskapet. Det här måste beaktas även i framtiden.


Översiktsplanen presenterar en övertro på sammanhängande stad och strategiska samband. Vidare finns också en övertro på att bygga ihop stadsdelar skulle minska sociala problem. Arbetslöshet, bristande utbildning och bristande språkkunskaper löses inte genom att bygga ihop stadsdelar. Motivet att bygga ihop stadsdelar är istället att få exploatera nya områden. När grönområden hyllas som populära rekreationsområden på ett ställe i översiktsplanen men på ett annat beskrivs som barriärer är det en friskrivning för att få bebygga dem. Grönområden brukar betraktas som inkluderande, inte som barriärer. Stockholm behöver inte vara en sammanhängande stad i det fysiska avseende som översiktsplanen menar. Det är idag lätt att ta sig mellan olika stadsdelar. De socioekonomiska skillnaderna måste minska men det sker inte genom exploatering med innerstaden som ideal.

Tex planeras stadsdelarna Rinkeby och Bromsten att byggas ihop. Den gröna remsa som skiljer dessa områden åt är väldigt smal. Om integration mellan stadsdelarna ska uppnås gör en fotbollsplan mer nytta är nya hus. Grönområden och gleshet är inte detsamma som tomrum. Dessa andningshål tillför istället ett mervärde för de som bor där.

Översiktsplanen vill motverka segregation genom att blanda hustyper och upplåtelseformer i alla stadsdelar. I grunden är det bra men översiktsplanen bör ta större hänsyn till de som redan bor på en plats så att inte villabebyggelse riskerar att trängas med höghus som granne. Översiktsplanen vill använda det kraftiga bostadsbyggandet för att bygga en tät och sammanhållen stad där nya värden tillförs. Men den säger inget om vilka värdet det är utan det opreciserade begreppet "nya värden" blir bara ett sätt att kunna motivera hög exploatering.

Översiktsplanen verkar se bostadsbyggandet som en lösning på alla problem utan att förklara hur. Det framstår mer som att exploatering är huvudmålet och sen används andra argument för att motivera det.

Kollektivtrafik och kommunikation
Översiktsplanen säger att många bor inom gång eller cykelavstånd från sina arbeten. Men vi måste komma ihåg att ännu fler inte gör det. Översiktsplanen måste utgå ifrån dessa människor som dagligen använder andra färdmedel, tex kollektivtrafiken.

Översiktsplanen har en ambition att placera kollektivtrafikens hållplatser och bytespunkter där det finns goda förutsättningar för stadsliv. Det förstår jag inte alls. De borde istället placeras för att optimera människors resande. Kollektivtrafiken ska i första hand vara till för att människor ska kunna ta sig till och från olika platser, inte ett medel för att få till ett stadsliv.

Att gatuutrymmet ska användas effektivt är en bra tanke i översitsplanen men den måste utgå från det faktum att biltrafiken i en växande stad kommer att öka. De begränsningar som görs för bilar kommer bara att skapa köer eftersom folk inte slutar åka bil bara för att det blir besvärligare, speciellt inte när kollektivtrafiken dessutom redan är överbelastad. De sitter hellre i kö.

Grönområden och miljö
Översiktsplanen har en ambition om livskraftig grönstruktur och rik biologisk mångfald i Stockholm. Det är i grunden bra, om det efterlevs. Men samtidigt är översiktsplanen väldigt otydlig i sina formuleringar kring grönområden. Den säger sig vilja utveckla parker och naturområden samt ta tillvara kvaliteterna i det gröna samtidigt som den är öppen för att grönområden bebyggs. De beskrivs dels som rekreationsområden som värderas högt av stockholmarna och som viktiga för naturliv och den biologiska mångfalden, men också som barriärer som ska byggas bort. Det är återigen en friskrivning så att vad som helst kan tillåtas. Översiktsplanen måste ta större hänsyn till grönområden och inte komma med oklara formuleringar om att de kommer "ibland att tas i anspråk för ny bebyggelse". Det är alltsammans så generellt skrivet att vad som helst kan rymmas inom översiktsplanen.

Texten i förslaget lägger stor vikt vid parker och vill att den "upplevda tillgången till bra parker och naturområden säkerställs". Men eftersom ambitionen också är att öka tätheten kommer trycket på parkerna att öka. För att lösa det "behövs nya parktyper som klarar ett högre besökstryck". Vad "nya parktyper" är beskrivs inte. Är det parker med konstgräs och hårdgjorda ytor? Det verkar mer vara ett sätt att kunna kalla vad som helst för en park.

Förslaget till ny översiktsplan säger sig vilja "prioritera barnens behov tidigt i planeringen" och att "mark för skolor reserveras och att möjligheten till kvalitativa utemiljöer för förskolor beaktas". Men samtidigt vill översiktsplanen att park-, skol- och idrottsytor ska kunna samutnyttjas och användas på olika sätt olika tider på dygnet och över året. Det riskerar att leda till att daghem och skolor får alltför små ytor till sitt förfogande eftersom de förväntas använda allmänna parker och då kan konflikter uppstå mellan skol- och idrottsaktiviteter och privata aktiviteter och rekreation. Översiktsplanen måste slå fast att park-, skol- och idrottsytor ska få tillräckligt utrymme. Det är redan idag ett problem med för små ytor och förslaget i översiktsplanen kommer att fortsätta på den vägen.

Översiktsplanen har också ambitionen att ta hänsyn till klimatförändringar men ingenstans står det att förtätning och därmed ökade hårdgjorda ytor blir ett problem vid ökad nederbörd.

Samhällsfunktioner och idrott
Att den stora efterfrågan på bostäder riskerar att medföra att andra samhällsfunktioner inte byggs ut presenteras som ett framtida problem i översiktsplanen. Det sker redan nu och översiktsplanen borde formuleras därefter. Översiktsplanen säger vidare att Stockholm de senaste åren satsat på flera nya idrottshallar, nya konstgräsplaner och upprustning av befintliga idrottsplatser. Vad som inte nämns är att samtidigt har idrottshallar rivits för att ge plats åt bostäder, tex badmintonhallarna i Spånga vilket lett till att flera ungdomar slutat spela badminton. Innan översiktsplanen antas måste den vara tydligare på att befintlig verksamhet ska få möjlighet att vara kvar när nya bostäder planeras.

Kulturhistorisk bebyggelse, stadens karaktär och gestaltning
Att översiktsplanen väljer att se kulturhistoriskt värdefull bebyggelse som en resurs är bra precis som ambitionen att fortlöpande identifiera och säkerställa kulturmiljöns värden. Men det behövs tydligare skrivningar om skydd av kulturhistoriska byggnader och platser. Likaså behövs formuleringar om att den kulturhistoriska kunskapen ska respekteras. Det räcker inte med att ha kunskapen, den måste användas också. Idag respekteras inte denna kunskap och mängder av kulturhistoriska byggnader har rivits. Det här måste den nya översiktsplanen tydlig sätta stopp för.

Texten om stadens karaktär och gestaltning är också för otydligt formulerad och med friskrivningar som gör att vad som helst kan tillåtas. Det står att "ny bebyggelse och tillägg i befintliga miljöer ska ges hög arkitektonisk kvalitet genom väl genomarbetade och konsekventa karaktärsdrag avseende skala, proportioner, fasadkomposition, form och volym samt materialval, färgsättning, detaljeringsnivå och konstnärliga värden". Där måste det tydligare framgå att ny bebyggelse ska anpassas till den befintliga genom form och skala. I den nuvarande texten står inget om vad konsekventa karaktärsdrag är. Det kan tolkas som att de nya byggnaderna bara behöver förhålla sig till varandra och inte till befintlig bebyggelse. Det finns också en friskrivning om att "enstaka nya byggnader och nya byggnadsdelar kan också ges ett självständigt uttryck". Eftersom det inte tydlig talas om vad "enstaka nya byggnader" betyder så kan varje byggherre bygga okänsliga tillägg och alltför höga hus med hänvisning till att de bygger ett enstaka hus. Med tanke på hur slappt stadsbyggnadspolitiken hanteras så kommer det också med all sannolikhet att tillåtas. När översiktsplanen senare antas måste den därför innehålla tydligare formuleringar om att ny bebyggelse ska anpassas och ta stor hänsyn till den befintliga.

Arbetsplatser i Söderort
Stockholms kontorsbaserade arbetsplatser är idag till stor del koncentrerade till centrala, Stockholm, Kista och grannkommunerna Solna och Sundbyberg, dvs i innerstaden eller norr om den. Översiktsplanen vill satsa på fler arbetsplatser i Söderort för att jämna ut arbetsplatsernas fördelning. Det är en bra ambition som staden haft länge men där det praktiska arbetet går i rakt motsatt riktning. Översiktsplanen får inte bara fokusera på att bygga nya arbetsplatser i Söderort utan måste också formuleras så att de befintliga blir kvar. Som ett led i att få fler arbetsplatser i Söderort tar översiktsplanen upp de stora infrastruktursatsningarna som tex Citybanan, Ostlänken och Förbifart Stockholm och säger att dessa kommer att ge Globen/Slakthusområdet, Söderstaden och Hammarby Sjöstad bättre förutsättningar. De är alla relativt centrala områden strax utanför Stockholms innerstad. Det är ett tydligt exempel på översiktsplanens innerstadsfixering att resten av Söderort glöms bort när arbetsplatsers placering diskuteras. Arbetsplatser måste också finnas ännu längre söderut i Stockholm annars är översiktsplanens ambition ingenting värd.

Bostadsbrist och marknadskrafter
Översiktsplanen säger att de som drabbas värst av bostadsbristen är de med små ekonomiska resurser. Det stämmer men staden verkar inte ta hänsyn till detta. I princip all nyproduktion, även av kommunala hyresrätter, är att betrakta som dyr och renovering av hyreslägenheter medför stora hyreshöjningar.

Översiktsplanen anser att marknadsläget ska användas som hävstång för stadsutvecklingen och att attraktiva områden kan ha en hög takt i bostadsbyggandet medan mindre attraktiva områden måste ha en lägre takt. Det är ett feltänk från stadens sida att låta ekonomiskt vinstintresse styra planeringen. Resonemanget kommer att skapa en än mer polariserad och segregerad stad om marknadens aktörer får fritt spelrum att bygga där de kan tjäna mest pengar. Det kommer innebära att de flesta nya bostäder blir dyra och att ekonomiskt svaga grupper trängs undan. Staden borde istället ha styrkan att själv styra planeringen istället för att kapitulera inför kommersiella vinstintressen.

Riskkällor i stadsmiljön
I Stockholm som i alla städer förekommer transporter av farligt gods, tex bensin och gas. Översiktsplanen tar upp det här och nämner att "stadens övergripande målsättning är att förebygga risker och minimera sannolikheten för oönskade händelser". Med "oönskade händelser" får antas allvarliga olyckor men det borde framgå tydligare i översiktsplanen vad som avses. Det kan också innebära utsläpp av olika slag. Att ambitionen finns att förebygga risker och olyckor och att utforma bebyggelse i riskområden på ett säkert sätt är naturligtvis bra men även här är översiktsplanen otydlig och öppnar för bostäder i farliga lägen.

Det är direkt obehagligt med formuleringar som att "det är nödvändigt med en avvägning av rimligt skydd mot olycksrisker med hänsyn till andra mål för en lämplig och hållbar samhällsutveckling" och "åtgärder vidtas så att konsekvenserna av en eventuell olycka blir acceptabla". Det öppnar upp för bebyggelse i olämpliga och farliga områden. När avvägningar ska göras brukar exploatering oftast väga tyngre. Översiktsplanen måste slå fast att bebyggelse i farliga områden inte ska tillåtas men om det inte sker måste den istället tydligt precisera vad "acceptabla konsekvenser" innebär. Det är rimligt att redan innan det sker en olycka veta vad staden anser är rimligt i antal döda och allvarligt skadade människor när bebyggelse skett på en riskfylld plats.

Medborgarinflytande
Översiktsplanen har ett mål om generella detaljplaner för att få snabbare planprocesser. När detaljplanerna blir flexiblare riskerar medborgarinflytandet att minska eftersom den enskilde medborgaren då får svårare att se vad ett enskilt projekt innebär. De eftersträvade snabbare processerna riskerar också att minska kvaliteten i projektens genomförande.

Otydliga formuleringar
Som också framgått tidigare är ett av de genomgående problem med förslaget till ny översiktsplan att den är så generellt skriven att allting ryms inom den. Den säger också ofta emot sig själv. Det gynnar marknadsintressen som vill exploatera områden och gör det lätt att åsidosätta de miljöambitioner som trots allt finns inskrivna i översitsplanen.

Formuleringarna om stadsutvecklingsområden och områden där komplettering kan göras är så skrivna  att de tillåter allting, överallt. Ingen plats i Stockholm lämnas orörd. Att öka tätheten i villastadsdelar motsäger också översitsplanens ambition att stadsdelars särart ska bibehållas.

Förslaget till ny översiktsplan är alltför otydligt formulerat när det står att det liv och de aktiviteter som redan finns på en plats ska respekteras när ny bebyggelse tillkommer. Eftersom texten även innehåller formuleringar om att hänsyn också ska tas till de behov nya inflyttade personer förväntas ha innebär det en friskrivning som gör att vad som helst kan göras utan hänsyn till de och det som redan finns på platsen.

Vidare är många formuleringar så vaga att de kan tolkas till vad som helst. Ett exempel är stycket om att grönområden ska bevaras men kan bebyggas. För att en vettig bedömning ska kunna göras måste förslaget till ny översitsplan för Stockholm konkretiseras väsentligt.


Gästskribent: Nya uppgången i Station City

Att nya byggprojekt presenteras med glittrande reklambilder som sällan visar den framtida verkligheten har vi lärt oss för länge sedan. Ett av de tydligaste exemplen på senare tid är nya Hotel Continental med sin entré till Stockholms Central. En gästskribent tar här en närmare till på byggnaden och dess tunnelbaneentré.

Nya uppgången i Station City

Under hösten öppnade åter utgången från Centralens södra biljetthall upp till Klarabergsgatan som en del av Citybanans nya Station City. Den södra biljetthallen är belägen i förbindelsen mellan tunnelbanestationen och Stockholms centralstation. Det är en efterlängtad utgång som varit saknad sen den försvann redan innan det gamla Hotell Continental, som stod på platsen, revs.

Men hur bra blev det?

Både det nya Hotell Continental och själva entrén till kollektivtrafiken under marknadsfördes med glittrande visionsbilder där modebutiker och arkitektur skulle sätta Stockholms nya nav på kartan.


Visionsbild över nya Hotel Continental.


... och verkligheten.

Nu vet vi hur det blev. Hotellet blev ganska fult och naturligtvis större än vad visionsbilderna gjorde gällande. Citybanan är ett av Stockholms största projekt någonsin men dess storhet syns inte ovan mark. Därför byggdes ett nytt högt hotell trots att nedgången till kollektivtrafiken kommer att vara i marknivå och inte på de översta våningarna.

Entrén ner till Centralen är förvisso funktionell men estetiken uteblev. Inget av världsklass här inte. Bara ett par vanliga rulltrappor. Nya Hotellet Continental har kallats för fyra sockerbitar på en schweizerost men trots det nominerats till Årets Bygge 2017.


Visionsbild över tunnelbaneentrén i Station City.


... och verkligheten.

I Solna, precis vid Nya Karolinska, byggs Hotell Hagaplan som är ritat av Reflex Arkitekter på uppdrag av Skanska. Solnas nya hotell är skrämmande likt vårt eget nya Continental och presenterades i lika skimrande bilder.

Det är lite lustigt att se, men i sin strävan efter att vara unika springer alla åt samma håll. Vilken tur att det finns en ny uppgång i stan som förbättrar löpningen.


Visionsbild av Hotel Hagaplan av Reflex Arkitekter


... och verkligheten.

Okänslig påbyggnad blir inte unik

Trygg Hansa-kvarteret på Kungsholmen står inför en omfattande påbyggnad som kommer att synas vida omkring. Den är brutal i sin utformning och kommer att trycka ner sin omgivning men beskrivs trots det som en fjäril. Precis som många andra påbyggnader ska också den här vara unik, sticka ut och skapa ett landmärke. Men med andra planerade ombyggnader riskerar det unika att bli lika som allting annat.

I kv. Brädstapeln på Fleminggatan, ligger Trygg Hansa-kvarteret som nu ska moderniseras och byggas om och ska få en futuristisk påbyggnad. Fastigheten består av en långsmal, åtta våningar hög tegelbyggnad i väster, en glasbyggnad formad som tre hexagoner i nordost och en två våningar hög paviljong i sydost. Mellan paviljongen och glashuset finns en park som är väl värd ett besök. Speciellt på hösten när gula och röda blad samspelar färgmässigt med byggnaderna.

Utformningen av anläggningen är gestaltad med hög ambition i både utförande och material. De tre byggnaderna är av olika storlek och karaktär och binds samman av parken. Arkitekter var Anders Tengbom och Stefan Salamon medan parkanläggningen skapades av stadsträdgårdsmästare Holger Blom.


Trygg Hansa-kvarteret idag med parken, paviljongen och omgivande bebyggelse.

Här har det tidigare funnits flera förslag till okänslig förändring. 2010 skulle den blåklassade paviljongen rivas och ersättas med ett sju våningar högt kontorshus. 2013 kom ett nytt förslag att riva paviljonen och den här gången var det en 13 våningar hög lamellbyggnad med glasfasad som planerades på platsen. Båda förslagen mötte stort motstånd och realiserades aldrig. Att riva paviljonen och ersätta med en hög byggnad hade varit synd eftersom den låga byggnaden med parken bakom fungerar som en ventil mot himlen där ljus och luft kommer ner.

Trots kvareters höga skydsvärde har nu byggherren Areim tillsammans med SEB Trygg Liv åter planer på en ombyggnad. Kvarterets paviljong ska bli krog och det undre planet blir galleria och matmarknad medan de stora byggnaderna i anläggningen byggs på med flera asymmetriska glaskonstruktioner i flera våningar.


I utställningen om projektet sägs påbyggnaden vara en fjäril som landar på den massiva brutalfunktionalistiska huskroppen.


Kvarterets framtida volym jämfört med omgivande byggnader.


Reklambild med vy från Sheelegatan.


Reklambild på den skira fjärilen sedd från Barnhusbron. Arkitekten har även tagit inspiration från pappersvikningskonsten origami för att skapa en lätthet i den nya konstruktionen. Lycka till med det.

Förslaget är medvetet valt för att sticka ut och skapa ett landmärke på Kungsholmen och presenteras med sedvanlig floskelbingo. Om landmärket kommer att fungera tillsammans med all annan skalförskjutning som sker i staden återstår att se. Särskilt som en ombyggnad av Tekniska nämndhuset precis bakom står för dörren.

Tekniska nämndhuset är ett kontorskomplex med adress Fleminggatan 4. Där arbetar ca 1200 personer i fem olika tekniska kommunala förvaltningar, bla trafikkontoret och stadsbyggnadskontoret. Huset byggdes 1963-65 och arkitekter var Nils Sterner och Carl-Olof Deurell. Vid invigningen var byggnaden en av Sveriges största kontorsbyggnader. För att minska det storskaliga intrycket delades byggnaden upp i tre huvudkroppar sammanlänkade av lägre byggnader. Huvudbyggnadernas höjd anpassades till omgivande bebyggelse för att smälta in i miljön och fasaden kläddes med tegel för att samspela med Stadshuset.

Längs Klara sjö lades ett parkstråk där grönskan fick gå in mellan huskropparna för att lätta upp de stora byggnadsvolymerna. Parkstråket är idag ett välanvänt rekreationsområde. Mellan huskropparna på Fleminggatan anlades en lite gård. Fönstren fick på flera av byggnadens sidor en oregelbunden placering för att ge liv och variation åt fasaderna.

Under mitten av 1980-talet byggdes Tekniska nämndhuset ut och en ny byggnad uppfördes vid Pipersgatan och byggdes ihop med den befintliga byggnaden som redan var anpassad och förberedd för en utbyggnad.

Tekniska nämndhuset har genomgått en del ombyggnationer genom åren, men trots det är byggnaden väl bevarad i sitt ursprungliga utseende och är grönklassad av Stockholms Stadsmuseum. (Tillbyggnaden från 1980-talet är gulklassad.)


Tekniska nämndhuset idag.

Att det måste hända något med byggnaden är givet bland stadens politiker eftersom den uppnått den ålder då huset inte längre är nytt men inte heller så gammalt att den anses vara värdefull. Något som i princip drabbar alla byggnader när de uppnått en ålder av ca 50 år, oavsett epok. Förslagen har varit många och handlat om allt från rivning, flytt av verksamhet och ombyggnad till lyxbostäder.

Ett alternativ är att huset bara renoveras och byggs om varsamt nu när de kommunala förvaltningarna ska sitta kvar i en del av byggnaden medan resten återigen föreslås bli bostäder. Men renovering brukar i liknande fall innebära en avsevärd ökning av byggnadsvolymen. Från politiskt håll är man positiv till påbyggnader. Målsättningen är att Stockholm ska få ytterligare en årsring av byggnader, men den här gången ska det ske ovanpå den redan existerande staden.

Vi får hoppas att den framtida renoveringen och ombyggnaden tar till vara den  ursprungliga tanken med huset, att minska det storskaliga intrycket , att smälta in i miljön och att samspela med Stadshuset. Sådant som man alltså inte bryr sig om det minsta när det gäller ombyggnaden av Trygg Hansa-kvarteret.

Trenden med märkliga påbyggnader på befintliga hus måste sägas vara typiskt för vår tid. Vill man se ett skrattretande exempel på hur det kan bli rekommenderas en titt på näringsdepartementets hus vid Tegelbacken.

På 1930-, 40- och 50-talen var det vanligt att fasader "hyvlades" på hus byggda under slutet av 1800-talet. Det innebar att all dekoration togs bort för att ge fasaden ett modernt utseende. Idag anses det som ett stort misstag och visar hur stilidealen förändras. I framtiden kommer man säkert att skaka på huvudet åt de illa anpassade lådor som placerats på taken som kraschade rymdskepp. De hus som får påbyggnader är nu ungefär lika gamla som 1800-talshusen var när de "hyvlades".

Det måste ändå sägas vara typiskt för Stockholm. I sin egen strävan att vara unik springer alla åt samma håll. I det här fallet kan det även bli på samma plats.


Den här texten skrevs tillsammans med min bror.


Är politiken styrd av ett åsiktsfilter?

Det politiska spelet handlar ofta om att identifiera ett "problem" som sedan ska lösas. Men när politiker baserar sina beslut och utspel på felaktigheter kan deras åtgärder istället få negativa konsekvenser. Överklaganden av byggplaner är en sådan fråga där politikerna lägger mycket kraft. Men eftersom överklaganden inte orsakar de stora förseningar av byggprojekt som politikerna gör gällande riskerar åtgärderna istället att skapa andra problem.

Gång på gång återkommer politikerna till vilket problem överklagande av byggprojekt är. De menar att överklaganden innebär att bostadsprojekt fördröjs och att bostadsbristen består. Senast var det Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård (S) och stadsbyggnads­borgarråd Roger Mogert (S) som i en debattartikel i Dagens Samhälle (2016-09-28) propagerade för att staten ska införa ett krav på avgörande för överklaganden inom tio veckor. Det följdes upp av att Roger Mogert även i SVT uttalade en önskan om samma sak. Detta trots att regeringen med syftet att få en effektivare plan- och byggprocess redan har tagit bort länsstyrelsen som första instans för överklagande av detaljplaner och områdesbestämmelser.


Nyproduktion av bostäder i Norra Djurgårdsstaden

Vi måste komma ihåg att det nu byggs mer i Stockholm än på flera decennier. Över en tredjedel av hela landets byggmarknad finns i Stockholms Län. Takten i bostadsbyggandet ligger på samma nivå som under 1970-talets miljonprogramsbyggande. I ett press­meddelande nyligen från Stockholms Byggmästareförening målas en ljus bild upp av byggindustrins förutsättningar i Stockholm. Det enda som Stockholms Byggmästareförening ser som ett hot är bristen på arbetskraft med rätt kompetens. Platschefer och produktions­ledande personal är det som saknas. Inte med ett ord nämner de att överklaganden av detaljplaner och bygglov skulle vara det problem som bromsar byggandet.

I själva verket är det ofta byggbolagen själva som bromsar byggandet medan överklagande påverkar byggtakten ytterst marginellt. Det visade en granskning som Dagens Nyheter gjorde i somras och som fick bostadsminister Peter Eriksson (MP) att konstatera att "överklaganden verkar ha fått för stort utrymme i den politiska debatten". Byggbolagen håller på byggrätter eller bygger i etapper så att inte för många bostäder ska komma ut på marknaden samtidigt. För då riskerar priserna, och därmed lönsamheten, att minska.

Varför fortsätter då politikerna med att skuldbelägga de som överklagar? Är det ett sätt att skylla sina egna misslyckanden på en anonym massa som har svårt att försvara sig? Kan det vara ett sätt att göra politiska utspel och visa handlingskraft utan att behöva uträtta något?

Eller kan det vara så att de inte vet bättre? Att de helt enkelt tror på sin egen retorik. Får de sin information genom ett filter? Väljer de bort information som inte stödjer deras världsbild eller matas de med tillrättalagda rapporter och åsikter från sina vänners Twitter-flöden? Missade Karin Wanngård och Roger Mogert helt Dagens Nyheters granskning för att den inte passade in bland deras etablerade åsikter?

Om politiker fattar beslut baserat på vinklad information och planterade åsikter kan det få mycket negativa konsekvenser. I frågan om begränsningar i överklagandeprocessen och påtvingad snabbare handläggning av överklaganden riskerar det att leda till minskat medborgarinflytande, minskad kontroll och minskad kvalitet av byggplaner och bristande avvägningar när olika intressen står mot varandra. Det är ett högt pris att betala med tanke på att åtgärden ändå inte kommer att leda till den politiska ambitionen om högre byggtakt.

Snart rivs Gasklocka 4

Under hösten 2016 ska rivningen av Gasklocka 4 i inledas. Därför tar vi en tur till Norra Djurgårdsstaden, eller Hjorthagen som området egentligen är en del av, för att titta på gasklockan innan det är för sent.


Klocka 4 är en torrgasklocka med en rörlig kolv i den cylindriska cisternen. Kolven har en slaglängd på 88 meter.

En gasklocka är ett magasin för att lagra gas när förbrukningen är lägre än produktionen. Gas som sedan kan levereras när förbrukningen överstiger produktionen. Av de fem gasklockorna som finns i Hjorthagen är Gasklocka 4 med sina 200 000 m³ den största. Den byggdes 1932 och användes fram till april 2010. Gasklockan är en 95 meter 20-kantig cylinder byggd i plåt och syns från stora delar av Stockholm.

Industri och näringsliv har de senaste 200 åren påverkat Sveriges och Stockholms utveckling mer än kungar och krig. Den här gasklockan är tillsammans med de andra en viktig del av Stockholms industrihistoria som borde bevaras på samma sätt som slott och herrgårdar. Industribebyggelse är märkligt förbisedd i de sammanhangen. Gasklockorna i tegel är mycket vackra och ritades av arkitekten Ferdinand Boberg. De ska vara kvar med ny verksamhet men eftersom Gasklocka 4 är i metall anses den uppenbarligen inte värd att bevara trots att det är områdets industrikaraktär som helhet som måste stå i centrum.


Gasklockorna 1 och 2 byggdes 1893 och 1900.

Som det monument för västerländsk industrialisering det är skulle området platsa på Unescos lista för världsarv, som det står i boken ”Gasverket i Värtan” från 2006. Om alla byggnader från olika tider får stå kvar vill säga. Hela området med samtliga gasverksbyggnader är också blåklassat av Stockholms stadsmuseum.

Gasklocka 4 är ett tydligt blickfång i Stockholm och utgör en intressant kontrast till de nybyggda husen intill. Men istället för att behålla kopplingen till Stockholms industrihistoria ska gasklockan rivas och ersättas med ett mycket högt hus. Gasklocka 4 är unik i sitt slag. En liknande fanns i Göteborg men den håller nu på att rivas. Den staden värnar inte heller om sin industrihistoria.


Gasklocka 4 utgör en intressant kontrast till de nybyggda husen intill.

Den här markplätten borde ha kunnat sparas när ett så stort område bebyggs. Det fanns planer på att skapa ett rymdmuseum inne klockan. Det hade passat bra. Trappan på utsidan skulle också kunnat bli en spektakulär turistattraktion för den våghalsige.

Det byggs fortfarande mycket i området. Det bankar och sågas nästan överallt och kranarna hissar ideligen upp nya husdelar. Norra Djurgårdsstaden blir en del av en milleniering i innerstadens ytterkant precis som Hammarby sjöstad och Hagastaden. Husen med mer återhållen arkitektur kommer förmodligen att ha ett längre bäst-före-datum än de mer experimentella som närmast kan jämföras med 70-talets utsvängda byxor. Väldigt trendigt när de kom men ack så passé när 80-talet knackade på dörren. Hade området bebyggts med mer klassisk arkitektur, likt St:Eriksområdet på Kungsholmen, hade nog stadsdelen uppfattats som mycket trevligare.


Husen med mer traditionell arkitektur kommer förmodligen att ha ett längre bäst-före-datum än de mer experimentella.


De gamla tegelbyggnaderna har en detaljrikedom och arkitektonisk finess som hel saknas i det ny tegelhusen mitt emot.


För den som söker täthet är Norra Djurgårdsstaden rätt.

Kommer den nya skyskrapan att lösa bostadsbristen bland de som behöver det mest, unga vuxna och de som inte har råd att ta sig in på bostadsmarknaden? Nej, det är dyra bostäder som byggs i Norra Djurgårdsstaden och att bygga på höjden är mycket dyrt. Priserna blir därefter.


En äldre visionsbild över området.

Om det nu absolut ska byggas en skrytbyggnad här hade den mycket väl kunnat placeras på en annan plats hundra meter åt sidan där nya bostadshus nu byggs. Då hade Gasklocka 4 kunnat få vara kvar och bevaras som det industriminne den förtjänar att vara.


Den här texten skrevs tillsammans med min bror.


Rivningsvåg i City

När dagens heta fastighetsmarknad kombineras med oansvariga politiker lämnas fältet fritt för fastighetsbolag som på ett okänsligt sätt vill maximera sin vinst. Det märks nu på allvar i Stockholms City när flera olika projekt förändrar stadsbilden till det sämre.

Stora saker är på gång i Stockholm City. Just nu rivs stora delar av Gallerian i Kv. Trollhättan. Ett omfattande arbete som beräknas pågå fram till årsskiftet. Det var kanske ingen vacker byggnad men det som kommer istället väcker inte det gamla Klara till liv utan förstärker istället med sin större volym citysaneringens misstag. Dessutom är huset som nu rivs bara 40 år gammalt och i gott skick. Huset ingick tidigare i samma detaljplaneförslag som resten av kvarteret och då var tanken att också det här huset skulle byggas på med fler våningar. Men under detaljplanearbetet lyftes huset ut till en egen detaljplan med syfte att riva det för att istället bygga ett helt nytt hus. Det har sagts förr, men tål att sägas igen. Det är inte miljömässigt försvarbart att riva fungerande hus.


Gallerian på Hamngatan rivs bit för bit i Oktober 2016

Andra hus i kvarteret byggs just nu på med flera våningar och mellanrummen mellan dem byggs igen. Det gör den redan storskaliga miljön runt kvarteret Hamngatan-Regeringsgatan-Brunkebergstorg än mer påträngande. Men rivningarna och ombyggnaderna i City slutar inte där. Hotell Continental revs och ett nytt byggdes, flera departementsbyggnader vid Drottninggatan har helt eller delvis rivits och det s.k. H-Huset på Hamngatan, mitt emot Gallerian där butiken Stadium ligger, hotas av rivning precis som SEB:s kontorsbyggnader bredvid. Det är bara några exempel på allt som skett, pågår eller planeras i Stockholm city.


Pågående påbyggnad vid Brunkebergstorg, Oktober 2016

Lägg därtill spår- och markarbeten på Hamngatan och Sergels torg som sker samtidigt så inser man lätt att mötesplatsen Stockholm City kommer att vara en byggplats i åtskilliga år med en både okänslig och oorganiserad skalförskjutning av byggnadersnas höjd som följd.

Rivning, ombyggnad och påbyggnad i Stockholms mest centrala kvarter har snabbt och utan större diskussioner närmat sig nivåer av mani. Det kan få en ände med förskräckelse, både arkitektonisk och ekonomiskt.

Tidigare inlägg i ämnet:

Dagens bild (om Östra Järnvägsgatan), Oktober 2013
Kv Trollhättan / Påbyggda Gallerian, Mars 2013
KPMG-huset, Juli 2013
Staten river och bygger nytt mitt i City, Augusti 2015
Den nya cityregleringen, Oktober 2015


Den här texten skrevs tillsammans med min bror.


Gästskribent: Statens normalskola rivs just nu

Här är ett gästinlägg med en personlig betraktelse om en del av den rivningsvåg som nu drar fram över Stockholm. En betraktelse som än en gång blottlägger det absurda i dagens stadsbyggnadspolitik. En politik som i skolbristens Stockholm tillåter att en fungerande skolbyggnad rivs för att istället ersättas av lyxbostäder.

Statens normalskola rivs just nu

I skuggan av Slussenrivningen pågår ytterligare en stor rivning i Stockholm som det är märkligt tyst om. Det är gamla musikhögskolan på Lidingövägen som nu blir grus. Den uppfördes på 1950-talet i olika etapper och ritades av arkitekt Paul Hedqvist och är grönklassad av Stockholms Stadsmuseum. Skolan var från början allmänt högre läroverk och kallades Statens normalskola.


Gamla Musikhögskolan under rivning, hösten 2016

Musikhögskolan flyttade in i skollokalerna 1977 när läroverkets verksamhet flyttade ut. Skolan var byggd i gult tegel och arkitekten lekte elegant med olika byggnadsvolymer. Med teglets hjälp murades mönster och fönsterfoder i fasaden och bröstning i trä under flera av skolans fönster bröt upp och gav ett varierat intryck. Det var en lågmäld men slitstark och välplanerad byggnad i material som skulle hållit länge än.

Jag har själv studerat ett par kurser i lokalerna men i Stockholms Universitets regi. Jag var också på besök ett antal gånger. Det var roligt att gå omkring i korridorerna och höra hur det spelades vitt skilda instrument i de olika klassrummen.

Det är dumt att riva en fullt fungerande skolbyggnad i tider när skolbristen börjar bli påtaglig. Även om lokalerna var för små för musikhögskolan hade annan skolverksamhet lätt kunnat bedrivas där. Nu blir det istället synnerligen exklusiva bostäder på platsen. Staden tog inte ens chansen att låta bygga studentbostäder. Ska pengar tjänas är det yppersta lyx som gäller.

Precis intill skolbyggnaden fanns tidigare Musikaliska akademin i en byggnad som var tänkt att efterlikna en g-klav när den byggdes 1956. Därför kallades den också för G-Klaven, men det blev bara en halv g-klav eftersom andra byggnader stod i vägen. Arkitekter var Erik Ragndal och Johan Tuvert. Även detta hus var grönklassat av Stockholms Stadsmuseum men trots det revs G-klaven 2013.


Nya Musikhögskolan, hösten 2016


Nya Musikhögskolan, hösten 2016

På platsen står nu musikhögskolans nya huvudbyggnad eftersom det numera inte anses vara något problem om andra byggnader står i vägen. Där den gula villan med sin fruktträdgård tidigare låg finns nu en stor, vit sidobyggnad.

Huvudbyggnadens ljusgård är spektakulär med böljande balkonger och mycket ljus. Rent arkitektoniskt är insidan betydligt intressantare än utsidan. Musikhögskolan har också fyra publika konsertsalar, så lite ger den tillbaka till allmänheten.


Ljusgården i nya Musikhögskolans huvudbyggnad

På området vid Valhallavägen och Lidingövägen fanns förr även Swartlings ridskola. Från början var stallanläggningen ämnad åt generalstaben men sedan 1956 fungerade den som ridskola. Arkitekter var bröderna Kumlien och anläggningen var sedan 1993 skyddad som statligt byggnadsminne.

Stallbyggnaderna var av både tegel och trä men det var inte bara byggnaderna som omfattades av byggnadsminnet utan hela miljön. Området var en av de äldsta och mest välbevarade stallmiljöerna i landet. Trästallen är rivna men tegelbyggnaderna har integrerats med den nya skolan och är idag bland annat bibliotek. De utgör en fin kontrast till nybyggets släta ytor och putsade glas, men den unika stallmiljön är ohjälpligt borta.

Det var viktigt för musikhögskolan att ligga kvar på adressen. Jag hoppas att de är stolta över sina nya spektakulära byggnader. Stolta var de uppenbarligen inte över den kulturklassade miljö de hade tillgång till förut.

Jag tycker det är konstigt att kulturklassade hus och byggnadsminnen så lätt kan rivas. Byggnadsminnesförklaring ska ju vara ett skydd för unika miljöer. Numera verkar det bara vara vägvisare till nästa hårdexploaterande projekt.

Nobel Center blir dyrt för skattebetalarna

Trots kritik från tunga remissinstanser mot det planerade Nobelcentret har projektet röstats igenom av Stockholms politiker. Kritiken gäller främst kulturvärden och den nya byggnadens påverkan på omgivningen. Men projektets ekonomi nämns inte lika ofta. Från politikerhåll sägs att Nobelcentret finansieras med donationer. Men det är inte hela sanningen och projektet kommer att bli kostsamt också för Stockholms skattebetalare.

Stockholms kommunfullmäktige har fattat beslut om att bygga Nobelcentret på Blasieholmen, trots att projektet brister på flera punkter. Kritiken gäller främst att de gamla tullhuset från 1876 och de båda hamnmagasinen från 1910 som redan står på platsen måste rivas. Som om det inte redan rivits tillräckligt med gamla hus i Stockholm. Kritiken gäller även den tänkta arkitekturen och att läget i allmänhet, som betraktas som en av stadens vackraste platser, skulle förstöras av det alldeles för stora huset. Trots kritik från tunga remissinstanser valde Stockholms kommunfullmäktige att godkänna planerna i april 2016. Kungen har motsatt sig det nya Nobelcentret och till och med Statens fastighetsverk har överklagat byggplanerna.


Vy från Nybroviken över det planerade Nobelcentret.
Bild: nobelcenter.se / David Chipperfield Architects (Bilden är beskuren)

Nobel är ett av Sveriges starkaste varumärken men risken är stor att det solkas av den nya fula byggnaden. "När en institution börjar planera enorma 'märkesbyggnader' har resan mot undergången börjat", som den brittiske historikern C. Northcote Parkinson säger i en av sina teser. Vi får se hur det går.

Nobelpriset delas som bekant ut i Konserthuset och middagen äts i Stockholms Stadshus. Nobelmuseet på Stortorget i gamla stan har idag bästa tänkbara läge om turister är den huvudsakliga målgruppen. Är de lokalerna för små kan museet med fördel flytta till tex gamla Riksarkivet på Riddarholmen.

Nobelstiftelsen har redan ett hus för sin verksamhet, byggt speciellt för dem. Det ligger på Sturegatan 14 och stod klart 1886. Arkitekt var Oskar Erikson. Huset har Alfred Nobels profil i relief över porten och symboler för de olika priserna på fasaden. Huset på Sturegatan räcker gott och väl till Nobelstiftelsens 11 anställda.


Nobelstiftelsens hus på Sturegatan 14

Så även om man bortser från att det föreslagna huset är för stort, för fult och på fel plats så återkommer ständigt frågan: Vad ska vi ha det nya centret till?
En förklaring kan läsas i ett tidigare inlägg här på bloggen.

Trafiken kring det nya Nobelcentret kommer naturligtvis att öka. Besökare av olika slag, skolklasser och turister kommer att strömma till Blasieholmen men ingen vill ta ansvar för frågan. Nobelstiftelsen tycker inte att det är deras sak att lösa trafiksituationen på Blasieholmen medan Stockholms stad inte tänker göra något eftersom det är Nobelstiftelsens verksamhet som drar dit trafiken. Ett framtida trafikkaos är alltså att vänta.

Men en fråga som ofta glöms bort i sammanhanget är frågan om projektets finansiering. På en fråga från SVT Nyheter Stockholm, om hur mycket skattebetalarna måste betala svarar Exploateringsnämndens ordförande Jan Valeskog (S) följande:

 – Det är det som är poängen, stockholmarna behöver inte betala någonting för själva huset, för det är insamlade medel.

Han slirar lite på sanningen, Jan Valeskog. Även om själva huset bekostas med insamlade pengar har staden fortfarande stora utgifter för att förbereda marken huset ska stå på.

Utgiftsposterna för staden är följande:
- Ersättning för Tullhuset till Stockholms Hamn
- Rivning av Tullhuset och rivning, alternativt flytt av de två hamnmagasinen
- Flytt av två nätstationer. Först till en provisorisk plats och slutligen en permanent i direkt anslutning till Nobel Centers källare.
- Flytt av en avloppsledning till en mycket trång passage där specialarrangemang kan krävas för att man inte ska skada den befintliga kajkonstruktion.
- Åtgärder på landstingets servicetunnel och flytt av en utrymningsväg/åtkomstväg till servicetunneln.  
- Eventuellt grundläggningsbidrag
- Arkeologiska undersökningar
- Återställande av allmän plats (gator och torg)

Dessa utgifter beräknas öka från de 125 miljoner kr som antogs i det ursprungliga inriktningsbeslutet till 227 miljoner kr i det nu antagna förslaget. Men för själva huset behöver inte stockholmarna betala något.


Den här texten skrevs tillsammans med min bror.


Liljeholmsbadet kan räddas om viljan finns

Att Liljeolmsbadet bara 15 år efter en totalrenovering är i så dåligt skick att det måste stängas omedelbart är inget annat än en skandal vad orsakerna än är. Om renoveringen var dåligt genomförd borde det ha uppmärksammats och åtgärdats redan då. I annat fall har stadens underhåll av det 86-åriga badet de senaste 15 åren varit så dåligt att det borde få rättsliga följder.

Liljeholmsbadet ligger i Liljeholmsviken vid Hornstulls strand på Södermalm. Det är en liten träpaviljongen med koppartak vars bassäng ingår i en pontonkonstruktion av armerad betong som är sammanfogad av ihåliga sektioner. Överbyggnaden av trä har takstolar av järn och mot vattnet finns en smal altan.

Arkitekt var Gunnar Leche och konstruktör var Gustaf Heijkenskjöld som bland mycket annat även var simhallskonstruktör. Liljeholmsbadet är hans mest kända badhuskonstruktion. Badhuset byggdes i Nyköping och bogserades till Liljeholmsviken i maj 1930. Badet är grönklassat av Stockholms stadsmuseum.



Liljeholmsbadet, September 2016

Den 17 Augusti meddelade kommunen att Liljeholmsbadet skulle stängas med omedelbar verkan eftersom byggnaden är i dåligt skick och utgör en säkerhetsrisk.

–Såväl renovering, om den ens är möjlig, som nybyggnad är mycket kostsamt. Det handlar om 100-tals miljoner kronor, bland annat för att det inte finns någon grund att bygga på, säger Åsa Öttenius, fastighetsdirektör i Stockholms stad i ett pressmeddelande.

Någon kalkyl har ännu inte gjorts vare sig för en totalrenovering eller nybyggnation så var siffran 100-tals miljoner kommer ifrån är oklart. Kommunens plan kan vara att summan ska bli en sanning som får opinionen att ifrågasatta om anläggningen är värd pengarna.


Liljeholmsbadet sjönk 1950. Foto: Stockholmskällan / SvD / John Kjellström

1950 sjönk anläggningen men bärgades. Då renoverades och moderniserades badet. Kunde man rädda badet då kan man rädda det nu om den politiska viljan finns.

Efter ungefär 40 år, i början av 1990-talet, reparerades badet ingen då man på nytt var orolig för att anläggningen skulle sjunka. En ytterligare och större renovering genomfördes 2001 då badet bogserades iväg till Beckholmen och lades i en torrdocka. Den renoveringen kostade 2,5 miljoner kronor och beräknades hålla i 30 år.

Att Liljeholmsbadet bara 15 år efter en totalrenovering är i så dåligt skick att det måste stängas omedelbart är inget annat än en skandal vad orsakerna än är. Om renoveringen var dåligt genomförd borde det ha uppmärksammats och åtgärdats redan då. I annat fall har stadens underhåll av det 86-åriga badet de senaste 15 åren varit så dåligt att det borde få rättsliga följder. Byggnaden är kommunal och därmed kommuninvånarnas egendom. Att så snabbt låta badet förfalla är inget annat än slöseri med befolkningens tillgångar.

Förmodligen vill staden bli av med badet för att spara pengar eftersom det är många dyra projekt som pågår eller planeras just nu. Politikerna brukar annars gärna tala om mötesplatser och målpunkter men då handlar det om kommersiella verksamheter som ger staden hyresintäkter. En mötesplats och målpunkt som kostar pengar är därför inte lika intressant även om det behövs i en alltmer kommersialiserad stad.

Många har dock engagerat sig i badets framtid. Föreningen Liljeholmsbadets vänner ifrågasätter inte att allvarliga skador, som kräver åtgärder, finns på badet. Men innan några drastiska beslut genomförs så måste en ny, genomgripande och öppen redovisning av renoveringsbehovet och vilka kostnader det faktiskt handlar om, göras.

– Vi har studerat underlaget med hjälp av ett antal mycket meriterade arkitekter och betongexperter och vi kan konstatera att det finns alternativa konstruktioner som är både mindre kostsamma och mer hållbara än den nuvarande, säger Liljeholmsbadets vänners ordförande Stefan Lundström i ett pressmeddelande från föreningen.

Deras ännu mycket ungefärliga kostnadsbedömning, är att renoveringen istället skulle kunna landa ner mot 30-50 miljoner kronor. Det är fortfarande mycket pengar, men det finns många anledningar till att bevara denna flytande klenod.


Liljeholmsbadet 1930 med originalfönster. Foto: SvD / TT

Det flytande varmbadhuset är numera unikt. När det byggdes fanns flera flytande badhus i Stockholm eftersom många enkla lägenheter saknade badrum men nu finns bara Liljeholmsbadet kvar. Anläggningen är alltså inte bara ett litet badhus utan även arbetarklasshistoria och hygienhistoria som visar hur livet i Stockholm en gång var. Renoveras badet ges också tillfälle att återställa de eleganta höga fönster som fanns från början. De finns troligen bevarade i de nuvarande väggarna.


Den här texten skrevs tillsammans med min bror.


Rivningsvågen

Det senaste tio åren har mängder med hus rivits i Stockholm, varav minst 50 haft ett högt eller mycket högt kulturhistoriskt värde. Andra har varit relativt nya och i bra skick. I fallet med Lindgården tilläts byggnaden förfalla trots att det fanns avtal som krävde att den skulle rustas upp. Rivningsvågen har också nått villakvarteren där det är ekonomiskt lönsamt för byggbolag att köpa och riva villor för att istället bygga flerbostadshus.

Oavsett det kulturhistoriska värdet innebär det alltid en stor miljöpåverkan i form av resursanvändning och avfall att riva funktionsdugliga hus för att istället bygga nya. Årligen uppstår ca 9,4 miljoner ton bygg- och rivningsavfall i Sverige och drygt 8 procent av det är farligt avfall. Det innebär (exklusive gruvavfall) att byggsektorn står för en tredjedel av allt avfall som uppkommer inom Sverige och för en fjärdedel av allt det farliga avfallet. Om Stockholm ska fortsätta att vara en av de ledande miljöstäderna i Europa måste rivningsvågen upphöra.

Nedan finns ett litet urval av alla de byggnader som rivits i Stockholm de senaste åren.

G-Klaven, Östermalm
Byggt: 1956
Högt kulturhistoriskt värde
Riven 2013
Hotell Kristineberg, Kungsholmen
Byggt: 1949
Rivet 2012
Lindgården, Djurgården
Byggt: 1929
Högt kulturhistoriskt värde
Riven 2011
Aspuddsbadet, Aspudden
Byggt: 1919
Högt kulturhistoriskt värde
Rivet 2009

Foto: Rädda Aspuddsbadet
Klockhuset, Norra Station
Byggt: 1924
Högt kulturhistoriskt värde
Rivet 2014
Hässelby Strands centrum, Hässelby
Byggt: 1957-58
Högt kulturhistoriskt värde
Till stora delar rivet 2012-2015
Kolingsborg, Slussen
Byggt: 1954
Högt kulturhistoriskt värde
Rivet 2015
Basaren, Kungsholmen
Byggd: 1931
Högt kulturhistoriskt värde
Riven 2015 - 2016
Hotell Continental, Norrmalm
Byggt: 1962
Kulturhistoriskt värdefull
Rivet 2013
GM:s monteringsfabrik, Hammarbyhamnen
Byggt: ca 1928
Rivet 2011
Kontorshuset Lustgården, Kungsholmen
Byggd: 1980-tal
Rivet 2010-2011

Foto: Google
Maria Sjukhus, Södermalm
Byggt: 1884 / 1915 / 1933
Högt kulturhistoriskt värde
Till stora delar rivet 2012

Sommarens vykort



Under tidigare decennier var det vanligt att skicka vykort från både kända och okända platser. Gamla vykort brukar ses som ett tidsdokument, något som beskriver den tid de gjordes i. Även om det numera skickas färre vykort än tidigare är det fortfarande vanligt att människor på semester gör det. Därför kommer här en sommarhälsning i form av ett Stockholmsvykort som beskriver staden så som den ser ut i vår tid. Mellan 2005 och 2015 revs 128 byggnader i Stockholm. Av dessa var ett 50-tal blå- eller grönklassade.

... och rivningarna fortsätter.

Bussterminalen i Katarinaberget

Trots att det saknas en färdig detaljplan för en ny bussterminal vid Slussen har arbetet men Nya Slussen redan startat. Det visar att politikerna redan bestämt sig för vad de tänker göra när det gäller bussterminalen utan att invänta synpunkter och kritik. Frågan är om de kommer att ta hänsyn till den kritik som riktats mot bussterminalens utformning. Kritik som är värd att ta på allvar då den pekar på många brister i brandsäkerheten.

Samrådet för den planerade nya bussterminalen i Katarinaberget vid Slussen avslutades nyligen. Den förra detaljplanen för samma bussterminal upphävdes av Mark- och Miljödomstolen 2013. Stockholms Stad överklagade domen men i april meddelade Mark- och Miljööverdomstolen att den inte beviljade prövningstillstånd.

I den nya planen är bussterminalen något mindre än tidigare med färre platser för bussarna eftersom det nu planeras för tunnelbanans utbyggnad till Nacka. Men den långa in- och utfartsrampen mellan Stadsgårdsleden och bussterminalen är kvar. För att komma in i terminalen måste bussarna korsa alla trafik på Stadsgårdsleden. Utfarten ser däremot ut att gå smidigare, förutsatt att ingen buss samtidigt är på väg in i terminalen eftersom deras vägar korsas.


Skiss över den planerade bussterminaeln. Bild: Link arkitektur


Illustration över infarten till bussterminalen från Stadsgårdsleden.
Bild: Foster+Partners och Berg Arkitektkontor

Terminalens huvudentré kommer att placeras mellan Thor Modéens Trappor och den nuvarande tunnelbaneentrén. Men det kommer också att byggas en gång mot tunnelbanan och dess entré på Götgatan och en förbindelsegång till innerstadsbussarna och Saltsjöbanan. Även i bussterminalens östra del kommer en entré att byggas.


Platsen för den planerade huvudentrén, Juli 2016


Rivning av Katarinavägen, Juli 2016


Förberedande arbeten där det tidigare var en bensinmack, Juli 2016

Mycket av den kritik som riktats mot bussterminalen i Katarinaberget är just att den är inne i ett bergrum med alla de risker det medför. Det händer ibland att bussar börjar brinna och om det sker inne i terminalen är utrymningsmöjligheterna stark underskattade. Till exempel anges in- och utfartsvägen för bussar som utrymningsväg men med tanke på den mängd bussar som kommer att trafikera terminalen är risken stor att den vägen blockeras av stillastående bussar. För att inte tala om alla människor som ska utrymma de bussarna och då är i vägen för människorna inne i terminalen som försöker ta sig ut. Vänthallen ska vara en egen brandcell separerad från trafikytan om en buss börjar brinna där. Men kritikerna påpekar att avsikten i planen är att en evakuering ska kunna ske mellan de båda delarna. Hur människor ska kunna röra sig mellan bussterminalens olika brandceller samtidigt som hetta och rök inte ska kunna spridas är oklart.

Det finns inget som tyder på att politiker och tjänstemän i Stockholms Stad i någon större grad tänker bry sig om inskickade synpunkter. Arbetet har nämligen redan påbörjats, även om det än så länge bara är förberedande arbeten inne i Katarinaberget. Annat är det med Katarinavägen som redan är avstängd och med Slussen där rivningen pågår för fullt. För att Nya Slussen ska fungera måste bussterminalen byggas i Katarinaberget. Planen för Nya Slussen och bussterminalen är så tätt sammanlänkade att det borde ha varit en och samma detaljplan Det är därför mycket tydligt vad politikerna i Stadshuset tänker ta för beslut, oavsett vilken kritik som förs fram mot planen.

Rapportbluffen i Almedalen

När byggföretaget NCC i Almedalen 2012 presenterade sin rapport om tiden för plan- och byggprocesser saknades all kritisk granskning. Trots att rapporten var vinklad och undermålig togs den för sanning av journalister och politiker. Det fick långtgående konsekvenser i den politiska retoriken och ledde till och med till ett lagförslag från Sveriges regering. Även i år är NCC på plats i Almedalen med en färsk undersökning i bagaget.

Snart drar Almedalsveckan på Gotland igång. Evenemanget har gått från att vara en politikervecka till ett jättearrangemang med över 2000 programpunkter. Här samlas nu inte bara företrädare för de politiska partierna utan också intresseorganisationer, näringsliv och lobbyister för att diskuterar politik och samhällsfrågor. Men framförallt är de i Almedalen för att påverka varandra och lansera sina egna idéer som sanning.

-Äg verklighetsbilden, säger lobbyisten. Den som får med sig människor på sin beskrivning av ett problem eller dess lösning kommer politiker att lyssna på. Lobbyister och PR-konsulter vet vad som krävs för att bilda opinion, bygga allianser och hur man drar i rätt informella trådar för att skapa rubriker och twitterflöden. Med genomtänkt strategi, kartläggning av nyckelpersoner och rätt informationsvägar kan de sätta strålkastarljuset på sina kunders problem, och framförallt på deras lösning.


Publik i Almedalen 2012. Foto: Region Gotland

Bluffen i Almedalen 2012

Under Almedalsveckan 2012 lanserade byggbolaget NCC rapporten ”Fånga tidstjuvarna och bygg bort bostadsbristen”. I den visar en undersökning att det tar två år att bygga hus i Tyskland medan det tar tio år i Sverige. Problemet i Sverige sades vara det krångliga regelverket och de långa planprocesserna. Lösningen skulle vara en begränsning i reglerna.

Det var PR-byrån Gullers som låga bakom kampanjen. Grunden för deras påverkansarbete var rapporten men även andra aktiviteter genomfördes under Almedalsveckan 2012. Det hela följdes också upp med en debattartikel i Dagens Industri (Di 17/9 2012) undertecknad av tre höga chefer på NCC, bl.a. Peter Wågström som är vd och koncernchef för NCC.

Politikerna svalde betet

Genomslaget blev stort och resultatet blev att alla betraktade det svenska regelverket som alldeles för omfattande. Det blev en sanning hos media, folket och framförallt hos politiker att reglerna måste ändras. Både regering och opposition infogade snabbt propagandan i den egna retoriken.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 2 september 2012 föreslog socialdemokraternas dåvarande bostadspolitiska talesperson Veronica Palm tillsammans med nuvarande finansministern Magdalena Andersson snabba förändringar i Plan- och bygglagen med hänvisning till Almedalsskriften.

Den 15 november 2012 gav dåvarande borgliga regeringen utredaren Lars Magnusson ett tilläggsdirektiv i hans utredning ”Plangenomförandeutredningen” (dir. 2011:104) att också utreda förutsättningarna för att förenkla och förkorta plan- och byggprocessen (dir. 2012:114). Viktigt i uppdraget var att se över kraven på detaljplan och bygglov i plan- och byggprocesserna för att i vissa fall göra det möjligt att bygga utan föregående detaljplanering.

Även dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt kommenterade senare ärendet: ”Processer som i andra länder kan ta ett eller två år kan i Sverige ta tio år. Det säger sig självt att det inte går att få ihop kalkylerna, och det säger byggarna till oss.” (SvD 26/3 2014)

NCC:s rapport togs för en sanning som ingen ifrågasatte

Vad stod det då egentligen i NCC:s rapport? Den jämförde byggtiden mellan Sverige, Finland och Tyskland. Men det var skillnaden mellan Tyskland och Sverige som slog igenom i debatten. Det statistiska underlaget för slutsatsen om skillnaden i projekttid mellan Tyskland och Sverige var endast två byggen, ett i respektive land. Det står inte i rapporten vilka de två projekten är men de beskrivs som likartade. Men de båda projekten är så olika som de någonsin kan bli. Det framkommer i en granskning som tidningen Stadsbyggnad gjort.

Det tyska projektet var 52 radhus i Berlin på mark planerad för och delvis redan bebyggd med bostadshus och med all infrastruktur på plats. Det svenska projektet det jämfördes med var den första etappen av ny bostadsbebyggelse på hela det gamla sjukhusområdet Beckomberga i Stockholm. Det hela är ett stort projekt som hanterar 44 hektar mark med många kulturhistoriskt värdefulla miljöer och byggnader samt fornlämningar. När det är klart ska här finnas 900 nya bostäder, handel, service, skolor och förskolor. Den första etappen omfattade nybyggen av parhus, punkthus och ombyggnad av befintliga bostadshus med sammanlagt 160 lägenheter. Dessutom behövdes ny infrastruktur, ledningar och gator anläggas.

Det går inte att dra generella slutsatser av ett byggprojekt i vardera land. Att också hävda att de båda projekten är likartade är direkt felaktigt. Men precis det gjorde NCC och skapade därmed sin egen verklighetsbild. En bluff som togs för en sanning.

Baserat på NCC:s egenhändigt skapade verklighet lade regeringen till och med fram ett lagförslag som innebar långtgående begränsningar i kravet på detaljplan. Men när regeringens förslag togs upp till behandling i civilutskottet föreslog utskottet i sitt betänkande våren 2014 att riksdagen skulle rösta nej till förslaget och så blev också fallet.

NCC i Almedalen 2016

NCC är givetvis på plats i Almedalen även 2016. Den här gången är mottot ”Bygg ihop Sverige”. Städerna ska växa samman, snarare än isär. NCC vill prata om hur man kan bygga in gemenskap i Sveriges städer framöver och hur ytterstaden ska utvecklas.

Problemformulering och lösning bygger den här gången på en nordisk undersökning som NCC kallar The Inclusive City. Den kommer de dela med sig av under Almedalsveckan.

Med rubrikerna Mind the Gap, Laws of Attraction, Access to the City och The Human Factor presenteras resultatet av undersökningen. Här serveras med vackra ord stadsbors önskemål och lösningen på dessa. Allt som sägs är visserligen sant men de problem som NCC tar upp har många fler orsaker än de låtsas om. T.ex. beror de ökade bostadspriserna inte bara på det låga utbudet. Den extremt låga räntan och avskaffad fastighetsskatt har också bidragit till prisutvecklingen. Men det tar inte NCC upp.

NCC:s undersökning visar också att tre av fem invånare i de nordiska huvudstäderna känner att det finns problem med att rika områden blir rikare medan fattiga områden blir sämre. Stockholm i synnerhet utmärker sig i detta avseende, enligt enkäten. Undersökningen visar också att många människor tror att mer prisvärda bostäder gör bostadsområden mer attraktiva. (Notera att NCC använder orden mer prisvärda, inte fler prisvärda bostäder. Det är en smart formulering som lätt kan få svaret att billigare hus efterfrågas att istället uppfattas som att fler hus efterfrågas.) NCC:s lösning är att blanda olika typer av bostäder för att undvika segregation. Det är visserligen sant men långt ifrån den enda sanningen. Att framför allt dåliga språkkunskaper, låg utbildningsnivå och arbetslöshet är något som måste lösas för att minska segregationen i utanförskapsområden nämns inte.

Räkna med debattartiklar, programförklaringar och politisk retorik som klär grönområden i negativa termer som barriärer och otrygghet samtidigt som exploatering och förtätning sägs vara inkluderande, integrerande och ge en mer tilltalande stad. Till exempel kan trängsel i den förtätade staden och bristen på avskildhet säljas så här:

“People are just getting used to living in cities and learning how to share space. It’s becoming more acceptable to spend time in public spaces and as you do, you also become more accustomed to interacting with other people.”

Som lobbyisten säger: Äg verklighetsbilden.

Almedalsveckan på Gotland pågår 3-10 Juli 2016.


Den här texten skrevs tillsammans med min bror.


Idrottshallar, politiker och demokrati

Trots den stora bristen på idrottshallar i Stockholm rivs nu Badmintonhallarna i Spånga. Det sker utan att stockholmarna haft möjlighet att vara med och påverka processen. När kungen uttalade sig om Nobelcentret fick han kritik av Stadsbyggnadsborgarrådet Roger Mogert (S) som inte tyckte om att kungen lade sig i demokratiskt fattade beslut. Men när Stockholms Stad nu själva frångår de demokratiska principerna är Roger Mogert tyst.

I Stockholm råder en skriande brist på idrottshallar. Bristen är så stor att det nyligen beslutades att skolornas idrottshallar ska bli tillgängliga för föreningslivet under kvällar och helger. Det är ett beslut som Stockholms idrottsborgarråd Emilia Bjuggren (S) i Sveriges Televisions rapportering säger är mycket efterlängtat då det ger föreningslivet bättre förutsättningar genom en ökad tillgång till idrottsytor.

Trots det rivs nu badminton- och squashhallarna i Spånga vilket gör att Spånga Badmintonklubb hotas av nedläggning. Vad gör idrottsborgarrådet åt det? Ingenting, vad det verkar. Det är lätt att uttala sig i media vid positiva nyheter som ökad tillgång till skolornas idrottshallar men när hallar samtidigt rivs och klubbar hotas av nedläggning syns inga politiker i media.


Badminton- och squashhallarna några veckor före rivning, Juni 2016

Men det finns fler problem med rivningen än bristen på idrottshallar. Det finns ingen detaljplan som vunnit laga kraft för den nya bostadsbebyggelse som planeras på platsen. Detaljplanen är ännu inte antagen. Den har faktiskt inte ens varit på utställning/granskning, dvs det andra steget där allmänheten kan lämna synpunkter på detaljplaneförslaget.

Samrådet genomfördes under våren och då lämnades synpunkter om att hallarna borde få vara kvar. Synpunkter som Stadsbyggnadskontoret och politikerna uppenbarligen inte bryr sig om. Om detaljplanen vunnit laga kraft hade det varit en annan sak. Då skulle detaljplanen innan dess ha antagits av kommunfullmäktige och eventuella överklaganden prövats juridiskt.

Men här frångås medborgarnas möjlighet att påverka stadsbyggnadsfrågorna genom att rivningen sker innan arbetet med detaljplanen är klart. Möjligheten att lämna synpunkter och få saken prövad när det gäller idrottshallarna är nu obefintlig. Den högst ansvarige politikern är stadsbyggnadsborgarrådet Roger Mogert (S).


Badmintonhallarna under rivning, Juni 2016

När kung Carl XVI Gustaf uttalade kritik mot det planerade Nobelcentret på Blasieholmen blev Roger Mogert arg och tyckte att det var odemokratiskt av kungen att uttala sig och på så sätt lägga sig i den politiska processen. Men när händelserna går Roger Mogerts väg är demokratin tydligen inte lika viktig längre. När de medborgerliga möjligheterna att påverka stadsbyggnadsfrågor i Stockholm ignoreras är Roger Mogert tyst.

Roger Mogert får gärna uttala sig om demokrati även i fortsättningen men innan han gör det igen tycker jag att han ska städa framför sin egen dörr.

Om

Min profilbild

Om du vill komma i kontakt med mig är du välkommen att skicka e-post till bevara.stockholm(a)outlook.com

RSS 2.0