Är politiken styrd av ett åsiktsfilter?

Det politiska spelet handlar ofta om att identifiera ett "problem" som sedan ska lösas. Men när politiker baserar sina beslut och utspel på felaktigheter kan deras åtgärder istället få negativa konsekvenser. Överklaganden av byggplaner är en sådan fråga där politikerna lägger mycket kraft. Men eftersom överklaganden inte orsakar de stora förseningar av byggprojekt som politikerna gör gällande riskerar åtgärderna istället att skapa andra problem.

Gång på gång återkommer politikerna till vilket problem överklagande av byggprojekt är. De menar att överklaganden innebär att bostadsprojekt fördröjs och att bostadsbristen består. Senast var det Stockholms finansborgarråd Karin Wanngård (S) och stadsbyggnads­borgarråd Roger Mogert (S) som i en debattartikel i Dagens Samhälle (2016-09-28) propagerade för att staten ska införa ett krav på avgörande för överklaganden inom tio veckor. Det följdes upp av att Roger Mogert även i SVT uttalade en önskan om samma sak. Detta trots att regeringen med syftet att få en effektivare plan- och byggprocess redan har tagit bort länsstyrelsen som första instans för överklagande av detaljplaner och områdesbestämmelser.


Nyproduktion av bostäder i Norra Djurgårdsstaden

Vi måste komma ihåg att det nu byggs mer i Stockholm än på flera decennier. Över en tredjedel av hela landets byggmarknad finns i Stockholms Län. Takten i bostadsbyggandet ligger på samma nivå som under 1970-talets miljonprogramsbyggande. I ett press­meddelande nyligen från Stockholms Byggmästareförening målas en ljus bild upp av byggindustrins förutsättningar i Stockholm. Det enda som Stockholms Byggmästareförening ser som ett hot är bristen på arbetskraft med rätt kompetens. Platschefer och produktions­ledande personal är det som saknas. Inte med ett ord nämner de att överklaganden av detaljplaner och bygglov skulle vara det problem som bromsar byggandet.

I själva verket är det ofta byggbolagen själva som bromsar byggandet medan överklagande påverkar byggtakten ytterst marginellt. Det visade en granskning som Dagens Nyheter gjorde i somras och som fick bostadsminister Peter Eriksson (MP) att konstatera att "överklaganden verkar ha fått för stort utrymme i den politiska debatten". Byggbolagen håller på byggrätter eller bygger i etapper så att inte för många bostäder ska komma ut på marknaden samtidigt. För då riskerar priserna, och därmed lönsamheten, att minska.

Varför fortsätter då politikerna med att skuldbelägga de som överklagar? Är det ett sätt att skylla sina egna misslyckanden på en anonym massa som har svårt att försvara sig? Kan det vara ett sätt att göra politiska utspel och visa handlingskraft utan att behöva uträtta något?

Eller kan det vara så att de inte vet bättre? Att de helt enkelt tror på sin egen retorik. Får de sin information genom ett filter? Väljer de bort information som inte stödjer deras världsbild eller matas de med tillrättalagda rapporter och åsikter från sina vänners Twitter-flöden? Missade Karin Wanngård och Roger Mogert helt Dagens Nyheters granskning för att den inte passade in bland deras etablerade åsikter?

Om politiker fattar beslut baserat på vinklad information och planterade åsikter kan det få mycket negativa konsekvenser. I frågan om begränsningar i överklagandeprocessen och påtvingad snabbare handläggning av överklaganden riskerar det att leda till minskat medborgarinflytande, minskad kontroll och minskad kvalitet av byggplaner och bristande avvägningar när olika intressen står mot varandra. Det är ett högt pris att betala med tanke på att åtgärden ändå inte kommer att leda till den politiska ambitionen om högre byggtakt.

Snart rivs Gasklocka 4

Under hösten 2016 ska rivningen av Gasklocka 4 i inledas. Därför tar vi en tur till Norra Djurgårdsstaden, eller Hjorthagen som området egentligen är en del av, för att titta på gasklockan innan det är för sent.


Klocka 4 är en torrgasklocka med en rörlig kolv i den cylindriska cisternen. Kolven har en slaglängd på 88 meter.

En gasklocka är ett magasin för att lagra gas när förbrukningen är lägre än produktionen. Gas som sedan kan levereras när förbrukningen överstiger produktionen. Av de fem gasklockorna som finns i Hjorthagen är Gasklocka 4 med sina 200 000 m³ den största. Den byggdes 1932 och användes fram till april 2010. Gasklockan är en 95 meter 20-kantig cylinder byggd i plåt och syns från stora delar av Stockholm.

Industri och näringsliv har de senaste 200 åren påverkat Sveriges och Stockholms utveckling mer än kungar och krig. Den här gasklockan är tillsammans med de andra en viktig del av Stockholms industrihistoria som borde bevaras på samma sätt som slott och herrgårdar. Industribebyggelse är märkligt förbisedd i de sammanhangen. Gasklockorna i tegel är mycket vackra och ritades av arkitekten Ferdinand Boberg. De ska vara kvar med ny verksamhet men eftersom Gasklocka 4 är i metall anses den uppenbarligen inte värd att bevara trots att det är områdets industrikaraktär som helhet som måste stå i centrum.


Gasklockorna 1 och 2 byggdes 1893 och 1900.

Som det monument för västerländsk industrialisering det är skulle området platsa på Unescos lista för världsarv, som det står i boken ”Gasverket i Värtan” från 2006. Om alla byggnader från olika tider får stå kvar vill säga. Hela området med samtliga gasverksbyggnader är också blåklassat av Stockholms stadsmuseum.

Gasklocka 4 är ett tydligt blickfång i Stockholm och utgör en intressant kontrast till de nybyggda husen intill. Men istället för att behålla kopplingen till Stockholms industrihistoria ska gasklockan rivas och ersättas med ett mycket högt hus. Gasklocka 4 är unik i sitt slag. En liknande fanns i Göteborg men den håller nu på att rivas. Den staden värnar inte heller om sin industrihistoria.


Gasklocka 4 utgör en intressant kontrast till de nybyggda husen intill.

Den här markplätten borde ha kunnat sparas när ett så stort område bebyggs. Det fanns planer på att skapa ett rymdmuseum inne klockan. Det hade passat bra. Trappan på utsidan skulle också kunnat bli en spektakulär turistattraktion för den våghalsige.

Det byggs fortfarande mycket i området. Det bankar och sågas nästan överallt och kranarna hissar ideligen upp nya husdelar. Norra Djurgårdsstaden blir en del av en milleniering i innerstadens ytterkant precis som Hammarby sjöstad och Hagastaden. Husen med mer återhållen arkitektur kommer förmodligen att ha ett längre bäst-före-datum än de mer experimentella som närmast kan jämföras med 70-talets utsvängda byxor. Väldigt trendigt när de kom men ack så passé när 80-talet knackade på dörren. Hade området bebyggts med mer klassisk arkitektur, likt St:Eriksområdet på Kungsholmen, hade nog stadsdelen uppfattats som mycket trevligare.


Husen med mer traditionell arkitektur kommer förmodligen att ha ett längre bäst-före-datum än de mer experimentella.


De gamla tegelbyggnaderna har en detaljrikedom och arkitektonisk finess som hel saknas i det ny tegelhusen mitt emot.


För den som söker täthet är Norra Djurgårdsstaden rätt.

Kommer den nya skyskrapan att lösa bostadsbristen bland de som behöver det mest, unga vuxna och de som inte har råd att ta sig in på bostadsmarknaden? Nej, det är dyra bostäder som byggs i Norra Djurgårdsstaden och att bygga på höjden är mycket dyrt. Priserna blir därefter.


En äldre visionsbild över området.

Om det nu absolut ska byggas en skrytbyggnad här hade den mycket väl kunnat placeras på en annan plats hundra meter åt sidan där nya bostadshus nu byggs. Då hade Gasklocka 4 kunnat få vara kvar och bevaras som det industriminne den förtjänar att vara.


Den här texten skrevs tillsammans med min bror.


Rivningsvåg i City

När dagens heta fastighetsmarknad kombineras med oansvariga politiker lämnas fältet fritt för fastighetsbolag som på ett okänsligt sätt vill maximera sin vinst. Det märks nu på allvar i Stockholms City när flera olika projekt förändrar stadsbilden till det sämre.

Stora saker är på gång i Stockholm City. Just nu rivs stora delar av Gallerian i Kv. Trollhättan. Ett omfattande arbete som beräknas pågå fram till årsskiftet. Det var kanske ingen vacker byggnad men det som kommer istället väcker inte det gamla Klara till liv utan förstärker istället med sin större volym citysaneringens misstag. Dessutom är huset som nu rivs bara 40 år gammalt och i gott skick. Huset ingick tidigare i samma detaljplaneförslag som resten av kvarteret och då var tanken att också det här huset skulle byggas på med fler våningar. Men under detaljplanearbetet lyftes huset ut till en egen detaljplan med syfte att riva det för att istället bygga ett helt nytt hus. Det har sagts förr, men tål att sägas igen. Det är inte miljömässigt försvarbart att riva fungerande hus.


Gallerian på Hamngatan rivs bit för bit i Oktober 2016

Andra hus i kvarteret byggs just nu på med flera våningar och mellanrummen mellan dem byggs igen. Det gör den redan storskaliga miljön runt kvarteret Hamngatan-Regeringsgatan-Brunkebergstorg än mer påträngande. Men rivningarna och ombyggnaderna i City slutar inte där. Hotell Continental revs och ett nytt byggdes, flera departementsbyggnader vid Drottninggatan har helt eller delvis rivits och det s.k. H-Huset på Hamngatan, mitt emot Gallerian där butiken Stadium ligger, hotas av rivning precis som SEB:s kontorsbyggnader bredvid. Det är bara några exempel på allt som skett, pågår eller planeras i Stockholm city.


Pågående påbyggnad vid Brunkebergstorg, Oktober 2016

Lägg därtill spår- och markarbeten på Hamngatan och Sergels torg som sker samtidigt så inser man lätt att mötesplatsen Stockholm City kommer att vara en byggplats i åtskilliga år med en både okänslig och oorganiserad skalförskjutning av byggnadersnas höjd som följd.

Rivning, ombyggnad och påbyggnad i Stockholms mest centrala kvarter har snabbt och utan större diskussioner närmat sig nivåer av mani. Det kan få en ände med förskräckelse, både arkitektonisk och ekonomiskt.

Tidigare inlägg i ämnet:

Dagens bild (om Östra Järnvägsgatan), Oktober 2013
Kv Trollhättan / Påbyggda Gallerian, Mars 2013
KPMG-huset, Juli 2013
Staten river och bygger nytt mitt i City, Augusti 2015
Den nya cityregleringen, Oktober 2015


Den här texten skrevs tillsammans med min bror.


Gästskribent: Statens normalskola rivs just nu

Här är ett gästinlägg med en personlig betraktelse om en del av den rivningsvåg som nu drar fram över Stockholm. En betraktelse som än en gång blottlägger det absurda i dagens stadsbyggnadspolitik. En politik som i skolbristens Stockholm tillåter att en fungerande skolbyggnad rivs för att istället ersättas av lyxbostäder.

Statens normalskola rivs just nu

I skuggan av Slussenrivningen pågår ytterligare en stor rivning i Stockholm som det är märkligt tyst om. Det är gamla musikhögskolan på Lidingövägen som nu blir grus. Den uppfördes på 1950-talet i olika etapper och ritades av arkitekt Paul Hedqvist och är grönklassad av Stockholms Stadsmuseum. Skolan var från början allmänt högre läroverk och kallades Statens normalskola.


Gamla Musikhögskolan under rivning, hösten 2016

Musikhögskolan flyttade in i skollokalerna 1977 när läroverkets verksamhet flyttade ut. Skolan var byggd i gult tegel och arkitekten lekte elegant med olika byggnadsvolymer. Med teglets hjälp murades mönster och fönsterfoder i fasaden och bröstning i trä under flera av skolans fönster bröt upp och gav ett varierat intryck. Det var en lågmäld men slitstark och välplanerad byggnad i material som skulle hållit länge än.

Jag har själv studerat ett par kurser i lokalerna men i Stockholms Universitets regi. Jag var också på besök ett antal gånger. Det var roligt att gå omkring i korridorerna och höra hur det spelades vitt skilda instrument i de olika klassrummen.

Det är dumt att riva en fullt fungerande skolbyggnad i tider när skolbristen börjar bli påtaglig. Även om lokalerna var för små för musikhögskolan hade annan skolverksamhet lätt kunnat bedrivas där. Nu blir det istället synnerligen exklusiva bostäder på platsen. Staden tog inte ens chansen att låta bygga studentbostäder. Ska pengar tjänas är det yppersta lyx som gäller.

Precis intill skolbyggnaden fanns tidigare Musikaliska akademin i en byggnad som var tänkt att efterlikna en g-klav när den byggdes 1956. Därför kallades den också för G-Klaven, men det blev bara en halv g-klav eftersom andra byggnader stod i vägen. Arkitekter var Erik Ragndal och Johan Tuvert. Även detta hus var grönklassat av Stockholms Stadsmuseum men trots det revs G-klaven 2013.


Nya Musikhögskolan, hösten 2016


Nya Musikhögskolan, hösten 2016

På platsen står nu musikhögskolans nya huvudbyggnad eftersom det numera inte anses vara något problem om andra byggnader står i vägen. Där den gula villan med sin fruktträdgård tidigare låg finns nu en stor, vit sidobyggnad.

Huvudbyggnadens ljusgård är spektakulär med böljande balkonger och mycket ljus. Rent arkitektoniskt är insidan betydligt intressantare än utsidan. Musikhögskolan har också fyra publika konsertsalar, så lite ger den tillbaka till allmänheten.


Ljusgården i nya Musikhögskolans huvudbyggnad

På området vid Valhallavägen och Lidingövägen fanns förr även Swartlings ridskola. Från början var stallanläggningen ämnad åt generalstaben men sedan 1956 fungerade den som ridskola. Arkitekter var bröderna Kumlien och anläggningen var sedan 1993 skyddad som statligt byggnadsminne.

Stallbyggnaderna var av både tegel och trä men det var inte bara byggnaderna som omfattades av byggnadsminnet utan hela miljön. Området var en av de äldsta och mest välbevarade stallmiljöerna i landet. Trästallen är rivna men tegelbyggnaderna har integrerats med den nya skolan och är idag bland annat bibliotek. De utgör en fin kontrast till nybyggets släta ytor och putsade glas, men den unika stallmiljön är ohjälpligt borta.

Det var viktigt för musikhögskolan att ligga kvar på adressen. Jag hoppas att de är stolta över sina nya spektakulära byggnader. Stolta var de uppenbarligen inte över den kulturklassade miljö de hade tillgång till förut.

Jag tycker det är konstigt att kulturklassade hus och byggnadsminnen så lätt kan rivas. Byggnadsminnesförklaring ska ju vara ett skydd för unika miljöer. Numera verkar det bara vara vägvisare till nästa hårdexploaterande projekt.

Nobel Center blir dyrt för skattebetalarna

Trots kritik från tunga remissinstanser mot det planerade Nobelcentret har projektet röstats igenom av Stockholms politiker. Kritiken gäller främst kulturvärden och den nya byggnadens påverkan på omgivningen. Men projektets ekonomi nämns inte lika ofta. Från politikerhåll sägs att Nobelcentret finansieras med donationer. Men det är inte hela sanningen och projektet kommer att bli kostsamt också för Stockholms skattebetalare.

Stockholms kommunfullmäktige har fattat beslut om att bygga Nobelcentret på Blasieholmen, trots att projektet brister på flera punkter. Kritiken gäller främst att de gamla tullhuset från 1876 och de båda hamnmagasinen från 1910 som redan står på platsen måste rivas. Som om det inte redan rivits tillräckligt med gamla hus i Stockholm. Kritiken gäller även den tänkta arkitekturen och att läget i allmänhet, som betraktas som en av stadens vackraste platser, skulle förstöras av det alldeles för stora huset. Trots kritik från tunga remissinstanser valde Stockholms kommunfullmäktige att godkänna planerna i april 2016. Kungen har motsatt sig det nya Nobelcentret och till och med Statens fastighetsverk har överklagat byggplanerna.


Vy från Nybroviken över det planerade Nobelcentret.
Bild: nobelcenter.se / David Chipperfield Architects (Bilden är beskuren)

Nobel är ett av Sveriges starkaste varumärken men risken är stor att det solkas av den nya fula byggnaden. "När en institution börjar planera enorma 'märkesbyggnader' har resan mot undergången börjat", som den brittiske historikern C. Northcote Parkinson säger i en av sina teser. Vi får se hur det går.

Nobelpriset delas som bekant ut i Konserthuset och middagen äts i Stockholms Stadshus. Nobelmuseet på Stortorget i gamla stan har idag bästa tänkbara läge om turister är den huvudsakliga målgruppen. Är de lokalerna för små kan museet med fördel flytta till tex gamla Riksarkivet på Riddarholmen.

Nobelstiftelsen har redan ett hus för sin verksamhet, byggt speciellt för dem. Det ligger på Sturegatan 14 och stod klart 1886. Arkitekt var Oskar Erikson. Huset har Alfred Nobels profil i relief över porten och symboler för de olika priserna på fasaden. Huset på Sturegatan räcker gott och väl till Nobelstiftelsens 11 anställda.


Nobelstiftelsens hus på Sturegatan 14

Så även om man bortser från att det föreslagna huset är för stort, för fult och på fel plats så återkommer ständigt frågan: Vad ska vi ha det nya centret till?
En förklaring kan läsas i ett tidigare inlägg här på bloggen.

Trafiken kring det nya Nobelcentret kommer naturligtvis att öka. Besökare av olika slag, skolklasser och turister kommer att strömma till Blasieholmen men ingen vill ta ansvar för frågan. Nobelstiftelsen tycker inte att det är deras sak att lösa trafiksituationen på Blasieholmen medan Stockholms stad inte tänker göra något eftersom det är Nobelstiftelsens verksamhet som drar dit trafiken. Ett framtida trafikkaos är alltså att vänta.

Men en fråga som ofta glöms bort i sammanhanget är frågan om projektets finansiering. På en fråga från SVT Nyheter Stockholm, om hur mycket skattebetalarna måste betala svarar Exploateringsnämndens ordförande Jan Valeskog (S) följande:

 – Det är det som är poängen, stockholmarna behöver inte betala någonting för själva huset, för det är insamlade medel.

Han slirar lite på sanningen, Jan Valeskog. Även om själva huset bekostas med insamlade pengar har staden fortfarande stora utgifter för att förbereda marken huset ska stå på.

Utgiftsposterna för staden är följande:
- Ersättning för Tullhuset till Stockholms Hamn
- Rivning av Tullhuset och rivning, alternativt flytt av de två hamnmagasinen
- Flytt av två nätstationer. Först till en provisorisk plats och slutligen en permanent i direkt anslutning till Nobel Centers källare.
- Flytt av en avloppsledning till en mycket trång passage där specialarrangemang kan krävas för att man inte ska skada den befintliga kajkonstruktion.
- Åtgärder på landstingets servicetunnel och flytt av en utrymningsväg/åtkomstväg till servicetunneln.  
- Eventuellt grundläggningsbidrag
- Arkeologiska undersökningar
- Återställande av allmän plats (gator och torg)

Dessa utgifter beräknas öka från de 125 miljoner kr som antogs i det ursprungliga inriktningsbeslutet till 227 miljoner kr i det nu antagna förslaget. Men för själva huset behöver inte stockholmarna betala något.


Den här texten skrevs tillsammans med min bror.


Liljeholmsbadet kan räddas om viljan finns

Att Liljeolmsbadet bara 15 år efter en totalrenovering är i så dåligt skick att det måste stängas omedelbart är inget annat än en skandal vad orsakerna än är. Om renoveringen var dåligt genomförd borde det ha uppmärksammats och åtgärdats redan då. I annat fall har stadens underhåll av det 86-åriga badet de senaste 15 åren varit så dåligt att det borde få rättsliga följder.

Liljeholmsbadet ligger i Liljeholmsviken vid Hornstulls strand på Södermalm. Det är en liten träpaviljongen med koppartak vars bassäng ingår i en pontonkonstruktion av armerad betong som är sammanfogad av ihåliga sektioner. Överbyggnaden av trä har takstolar av järn och mot vattnet finns en smal altan.

Arkitekt var Gunnar Leche och konstruktör var Gustaf Heijkenskjöld som bland mycket annat även var simhallskonstruktör. Liljeholmsbadet är hans mest kända badhuskonstruktion. Badhuset byggdes i Nyköping och bogserades till Liljeholmsviken i maj 1930. Badet är grönklassat av Stockholms stadsmuseum.



Liljeholmsbadet, September 2016

Den 17 Augusti meddelade kommunen att Liljeholmsbadet skulle stängas med omedelbar verkan eftersom byggnaden är i dåligt skick och utgör en säkerhetsrisk.

–Såväl renovering, om den ens är möjlig, som nybyggnad är mycket kostsamt. Det handlar om 100-tals miljoner kronor, bland annat för att det inte finns någon grund att bygga på, säger Åsa Öttenius, fastighetsdirektör i Stockholms stad i ett pressmeddelande.

Någon kalkyl har ännu inte gjorts vare sig för en totalrenovering eller nybyggnation så var siffran 100-tals miljoner kommer ifrån är oklart. Kommunens plan kan vara att summan ska bli en sanning som får opinionen att ifrågasatta om anläggningen är värd pengarna.


Liljeholmsbadet sjönk 1950. Foto: Stockholmskällan / SvD / John Kjellström

1950 sjönk anläggningen men bärgades. Då renoverades och moderniserades badet. Kunde man rädda badet då kan man rädda det nu om den politiska viljan finns.

Efter ungefär 40 år, i början av 1990-talet, reparerades badet ingen då man på nytt var orolig för att anläggningen skulle sjunka. En ytterligare och större renovering genomfördes 2001 då badet bogserades iväg till Beckholmen och lades i en torrdocka. Den renoveringen kostade 2,5 miljoner kronor och beräknades hålla i 30 år.

Att Liljeholmsbadet bara 15 år efter en totalrenovering är i så dåligt skick att det måste stängas omedelbart är inget annat än en skandal vad orsakerna än är. Om renoveringen var dåligt genomförd borde det ha uppmärksammats och åtgärdats redan då. I annat fall har stadens underhåll av det 86-åriga badet de senaste 15 åren varit så dåligt att det borde få rättsliga följder. Byggnaden är kommunal och därmed kommuninvånarnas egendom. Att så snabbt låta badet förfalla är inget annat än slöseri med befolkningens tillgångar.

Förmodligen vill staden bli av med badet för att spara pengar eftersom det är många dyra projekt som pågår eller planeras just nu. Politikerna brukar annars gärna tala om mötesplatser och målpunkter men då handlar det om kommersiella verksamheter som ger staden hyresintäkter. En mötesplats och målpunkt som kostar pengar är därför inte lika intressant även om det behövs i en alltmer kommersialiserad stad.

Många har dock engagerat sig i badets framtid. Föreningen Liljeholmsbadets vänner ifrågasätter inte att allvarliga skador, som kräver åtgärder, finns på badet. Men innan några drastiska beslut genomförs så måste en ny, genomgripande och öppen redovisning av renoveringsbehovet och vilka kostnader det faktiskt handlar om, göras.

– Vi har studerat underlaget med hjälp av ett antal mycket meriterade arkitekter och betongexperter och vi kan konstatera att det finns alternativa konstruktioner som är både mindre kostsamma och mer hållbara än den nuvarande, säger Liljeholmsbadets vänners ordförande Stefan Lundström i ett pressmeddelande från föreningen.

Deras ännu mycket ungefärliga kostnadsbedömning, är att renoveringen istället skulle kunna landa ner mot 30-50 miljoner kronor. Det är fortfarande mycket pengar, men det finns många anledningar till att bevara denna flytande klenod.


Liljeholmsbadet 1930 med originalfönster. Foto: SvD / TT

Det flytande varmbadhuset är numera unikt. När det byggdes fanns flera flytande badhus i Stockholm eftersom många enkla lägenheter saknade badrum men nu finns bara Liljeholmsbadet kvar. Anläggningen är alltså inte bara ett litet badhus utan även arbetarklasshistoria och hygienhistoria som visar hur livet i Stockholm en gång var. Renoveras badet ges också tillfälle att återställa de eleganta höga fönster som fanns från början. De finns troligen bevarade i de nuvarande väggarna.


Den här texten skrevs tillsammans med min bror.


Rivningsvågen

Det senaste tio åren har mängder med hus rivits i Stockholm, varav minst 50 haft ett högt eller mycket högt kulturhistoriskt värde. Andra har varit relativt nya och i bra skick. I fallet med Lindgården tilläts byggnaden förfalla trots att det fanns avtal som krävde att den skulle rustas upp. Rivningsvågen har också nått villakvarteren där det är ekonomiskt lönsamt för byggbolag att köpa och riva villor för att istället bygga flerbostadshus.

Oavsett det kulturhistoriska värdet innebär det alltid en stor miljöpåverkan i form av resursanvändning och avfall att riva funktionsdugliga hus för att istället bygga nya. Årligen uppstår ca 9,4 miljoner ton bygg- och rivningsavfall i Sverige och drygt 8 procent av det är farligt avfall. Det innebär (exklusive gruvavfall) att byggsektorn står för en tredjedel av allt avfall som uppkommer inom Sverige och för en fjärdedel av allt det farliga avfallet. Om Stockholm ska fortsätta att vara en av de ledande miljöstäderna i Europa måste rivningsvågen upphöra.

Nedan finns ett litet urval av alla de byggnader som rivits i Stockholm de senaste åren.

G-Klaven, Östermalm
Byggt: 1956
Högt kulturhistoriskt värde
Riven 2013
Hotell Kristineberg, Kungsholmen
Byggt: 1949
Rivet 2012
Lindgården, Djurgården
Byggt: 1929
Högt kulturhistoriskt värde
Riven 2011
Aspuddsbadet, Aspudden
Byggt: 1919
Högt kulturhistoriskt värde
Rivet 2009

Foto: Rädda Aspuddsbadet
Klockhuset, Norra Station
Byggt: 1924
Högt kulturhistoriskt värde
Rivet 2014
Hässelby Strands centrum, Hässelby
Byggt: 1957-58
Högt kulturhistoriskt värde
Till stora delar rivet 2012-2015
Kolingsborg, Slussen
Byggt: 1954
Högt kulturhistoriskt värde
Rivet 2015
Basaren, Kungsholmen
Byggd: 1931
Högt kulturhistoriskt värde
Riven 2015 - 2016
Hotell Continental, Norrmalm
Byggt: 1962
Kulturhistoriskt värdefull
Rivet 2013
GM:s monteringsfabrik, Hammarbyhamnen
Byggt: ca 1928
Rivet 2011
Kontorshuset Lustgården, Kungsholmen
Byggd: 1980-tal
Rivet 2010-2011

Foto: Google
Maria Sjukhus, Södermalm
Byggt: 1884 / 1915 / 1933
Högt kulturhistoriskt värde
Till stora delar rivet 2012

Sommarens vykort



Under tidigare decennier var det vanligt att skicka vykort från både kända och okända platser. Gamla vykort brukar ses som ett tidsdokument, något som beskriver den tid de gjordes i. Även om det numera skickas färre vykort än tidigare är det fortfarande vanligt att människor på semester gör det. Därför kommer här en sommarhälsning i form av ett Stockholmsvykort som beskriver staden så som den ser ut i vår tid. Mellan 2005 och 2015 revs 128 byggnader i Stockholm. Av dessa var ett 50-tal blå- eller grönklassade.

... och rivningarna fortsätter.

Bussterminalen i Katarinaberget

Trots att det saknas en färdig detaljplan för en ny bussterminal vid Slussen har arbetet men Nya Slussen redan startat. Det visar att politikerna redan bestämt sig för vad de tänker göra när det gäller bussterminalen utan att invänta synpunkter och kritik. Frågan är om de kommer att ta hänsyn till den kritik som riktats mot bussterminalens utformning. Kritik som är värd att ta på allvar då den pekar på många brister i brandsäkerheten.

Samrådet för den planerade nya bussterminalen i Katarinaberget vid Slussen avslutades nyligen. Den förra detaljplanen för samma bussterminal upphävdes av Mark- och Miljödomstolen 2013. Stockholms Stad överklagade domen men i april meddelade Mark- och Miljööverdomstolen att den inte beviljade prövningstillstånd.

I den nya planen är bussterminalen något mindre än tidigare med färre platser för bussarna eftersom det nu planeras för tunnelbanans utbyggnad till Nacka. Men den långa in- och utfartsrampen mellan Stadsgårdsleden och bussterminalen är kvar. För att komma in i terminalen måste bussarna korsa alla trafik på Stadsgårdsleden. Utfarten ser däremot ut att gå smidigare, förutsatt att ingen buss samtidigt är på väg in i terminalen eftersom deras vägar korsas.


Skiss över den planerade bussterminaeln. Bild: Link arkitektur


Illustration över infarten till bussterminalen från Stadsgårdsleden.
Bild: Foster+Partners och Berg Arkitektkontor

Terminalens huvudentré kommer att placeras mellan Thor Modéens Trappor och den nuvarande tunnelbaneentrén. Men det kommer också att byggas en gång mot tunnelbanan och dess entré på Götgatan och en förbindelsegång till innerstadsbussarna och Saltsjöbanan. Även i bussterminalens östra del kommer en entré att byggas.


Platsen för den planerade huvudentrén, Juli 2016


Rivning av Katarinavägen, Juli 2016


Förberedande arbeten där det tidigare var en bensinmack, Juli 2016

Mycket av den kritik som riktats mot bussterminalen i Katarinaberget är just att den är inne i ett bergrum med alla de risker det medför. Det händer ibland att bussar börjar brinna och om det sker inne i terminalen är utrymningsmöjligheterna stark underskattade. Till exempel anges in- och utfartsvägen för bussar som utrymningsväg men med tanke på den mängd bussar som kommer att trafikera terminalen är risken stor att den vägen blockeras av stillastående bussar. För att inte tala om alla människor som ska utrymma de bussarna och då är i vägen för människorna inne i terminalen som försöker ta sig ut. Vänthallen ska vara en egen brandcell separerad från trafikytan om en buss börjar brinna där. Men kritikerna påpekar att avsikten i planen är att en evakuering ska kunna ske mellan de båda delarna. Hur människor ska kunna röra sig mellan bussterminalens olika brandceller samtidigt som hetta och rök inte ska kunna spridas är oklart.

Det finns inget som tyder på att politiker och tjänstemän i Stockholms Stad i någon större grad tänker bry sig om inskickade synpunkter. Arbetet har nämligen redan påbörjats, även om det än så länge bara är förberedande arbeten inne i Katarinaberget. Annat är det med Katarinavägen som redan är avstängd och med Slussen där rivningen pågår för fullt. För att Nya Slussen ska fungera måste bussterminalen byggas i Katarinaberget. Planen för Nya Slussen och bussterminalen är så tätt sammanlänkade att det borde ha varit en och samma detaljplan Det är därför mycket tydligt vad politikerna i Stadshuset tänker ta för beslut, oavsett vilken kritik som förs fram mot planen.

Rapportbluffen i Almedalen

När byggföretaget NCC i Almedalen 2012 presenterade sin rapport om tiden för plan- och byggprocesser saknades all kritisk granskning. Trots att rapporten var vinklad och undermålig togs den för sanning av journalister och politiker. Det fick långtgående konsekvenser i den politiska retoriken och ledde till och med till ett lagförslag från Sveriges regering. Även i år är NCC på plats i Almedalen med en färsk undersökning i bagaget.

Snart drar Almedalsveckan på Gotland igång. Evenemanget har gått från att vara en politikervecka till ett jättearrangemang med över 2000 programpunkter. Här samlas nu inte bara företrädare för de politiska partierna utan också intresseorganisationer, näringsliv och lobbyister för att diskuterar politik och samhällsfrågor. Men framförallt är de i Almedalen för att påverka varandra och lansera sina egna idéer som sanning.

-Äg verklighetsbilden, säger lobbyisten. Den som får med sig människor på sin beskrivning av ett problem eller dess lösning kommer politiker att lyssna på. Lobbyister och PR-konsulter vet vad som krävs för att bilda opinion, bygga allianser och hur man drar i rätt informella trådar för att skapa rubriker och twitterflöden. Med genomtänkt strategi, kartläggning av nyckelpersoner och rätt informationsvägar kan de sätta strålkastarljuset på sina kunders problem, och framförallt på deras lösning.


Publik i Almedalen 2012. Foto: Region Gotland

Bluffen i Almedalen 2012

Under Almedalsveckan 2012 lanserade byggbolaget NCC rapporten ”Fånga tidstjuvarna och bygg bort bostadsbristen”. I den visar en undersökning att det tar två år att bygga hus i Tyskland medan det tar tio år i Sverige. Problemet i Sverige sades vara det krångliga regelverket och de långa planprocesserna. Lösningen skulle vara en begränsning i reglerna.

Det var PR-byrån Gullers som låga bakom kampanjen. Grunden för deras påverkansarbete var rapporten men även andra aktiviteter genomfördes under Almedalsveckan 2012. Det hela följdes också upp med en debattartikel i Dagens Industri (Di 17/9 2012) undertecknad av tre höga chefer på NCC, bl.a. Peter Wågström som är vd och koncernchef för NCC.

Politikerna svalde betet

Genomslaget blev stort och resultatet blev att alla betraktade det svenska regelverket som alldeles för omfattande. Det blev en sanning hos media, folket och framförallt hos politiker att reglerna måste ändras. Både regering och opposition infogade snabbt propagandan i den egna retoriken.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet den 2 september 2012 föreslog socialdemokraternas dåvarande bostadspolitiska talesperson Veronica Palm tillsammans med nuvarande finansministern Magdalena Andersson snabba förändringar i Plan- och bygglagen med hänvisning till Almedalsskriften.

Den 15 november 2012 gav dåvarande borgliga regeringen utredaren Lars Magnusson ett tilläggsdirektiv i hans utredning ”Plangenomförandeutredningen” (dir. 2011:104) att också utreda förutsättningarna för att förenkla och förkorta plan- och byggprocessen (dir. 2012:114). Viktigt i uppdraget var att se över kraven på detaljplan och bygglov i plan- och byggprocesserna för att i vissa fall göra det möjligt att bygga utan föregående detaljplanering.

Även dåvarande statsministern Fredrik Reinfeldt kommenterade senare ärendet: ”Processer som i andra länder kan ta ett eller två år kan i Sverige ta tio år. Det säger sig självt att det inte går att få ihop kalkylerna, och det säger byggarna till oss.” (SvD 26/3 2014)

NCC:s rapport togs för en sanning som ingen ifrågasatte

Vad stod det då egentligen i NCC:s rapport? Den jämförde byggtiden mellan Sverige, Finland och Tyskland. Men det var skillnaden mellan Tyskland och Sverige som slog igenom i debatten. Det statistiska underlaget för slutsatsen om skillnaden i projekttid mellan Tyskland och Sverige var endast två byggen, ett i respektive land. Det står inte i rapporten vilka de två projekten är men de beskrivs som likartade. Men de båda projekten är så olika som de någonsin kan bli. Det framkommer i en granskning som tidningen Stadsbyggnad gjort.

Det tyska projektet var 52 radhus i Berlin på mark planerad för och delvis redan bebyggd med bostadshus och med all infrastruktur på plats. Det svenska projektet det jämfördes med var den första etappen av ny bostadsbebyggelse på hela det gamla sjukhusområdet Beckomberga i Stockholm. Det hela är ett stort projekt som hanterar 44 hektar mark med många kulturhistoriskt värdefulla miljöer och byggnader samt fornlämningar. När det är klart ska här finnas 900 nya bostäder, handel, service, skolor och förskolor. Den första etappen omfattade nybyggen av parhus, punkthus och ombyggnad av befintliga bostadshus med sammanlagt 160 lägenheter. Dessutom behövdes ny infrastruktur, ledningar och gator anläggas.

Det går inte att dra generella slutsatser av ett byggprojekt i vardera land. Att också hävda att de båda projekten är likartade är direkt felaktigt. Men precis det gjorde NCC och skapade därmed sin egen verklighetsbild. En bluff som togs för en sanning.

Baserat på NCC:s egenhändigt skapade verklighet lade regeringen till och med fram ett lagförslag som innebar långtgående begränsningar i kravet på detaljplan. Men när regeringens förslag togs upp till behandling i civilutskottet föreslog utskottet i sitt betänkande våren 2014 att riksdagen skulle rösta nej till förslaget och så blev också fallet.

NCC i Almedalen 2016

NCC är givetvis på plats i Almedalen även 2016. Den här gången är mottot ”Bygg ihop Sverige”. Städerna ska växa samman, snarare än isär. NCC vill prata om hur man kan bygga in gemenskap i Sveriges städer framöver och hur ytterstaden ska utvecklas.

Problemformulering och lösning bygger den här gången på en nordisk undersökning som NCC kallar The Inclusive City. Den kommer de dela med sig av under Almedalsveckan.

Med rubrikerna Mind the Gap, Laws of Attraction, Access to the City och The Human Factor presenteras resultatet av undersökningen. Här serveras med vackra ord stadsbors önskemål och lösningen på dessa. Allt som sägs är visserligen sant men de problem som NCC tar upp har många fler orsaker än de låtsas om. T.ex. beror de ökade bostadspriserna inte bara på det låga utbudet. Den extremt låga räntan och avskaffad fastighetsskatt har också bidragit till prisutvecklingen. Men det tar inte NCC upp.

NCC:s undersökning visar också att tre av fem invånare i de nordiska huvudstäderna känner att det finns problem med att rika områden blir rikare medan fattiga områden blir sämre. Stockholm i synnerhet utmärker sig i detta avseende, enligt enkäten. Undersökningen visar också att många människor tror att mer prisvärda bostäder gör bostadsområden mer attraktiva. (Notera att NCC använder orden mer prisvärda, inte fler prisvärda bostäder. Det är en smart formulering som lätt kan få svaret att billigare hus efterfrågas att istället uppfattas som att fler hus efterfrågas.) NCC:s lösning är att blanda olika typer av bostäder för att undvika segregation. Det är visserligen sant men långt ifrån den enda sanningen. Att framför allt dåliga språkkunskaper, låg utbildningsnivå och arbetslöshet är något som måste lösas för att minska segregationen i utanförskapsområden nämns inte.

Räkna med debattartiklar, programförklaringar och politisk retorik som klär grönområden i negativa termer som barriärer och otrygghet samtidigt som exploatering och förtätning sägs vara inkluderande, integrerande och ge en mer tilltalande stad. Till exempel kan trängsel i den förtätade staden och bristen på avskildhet säljas så här:

“People are just getting used to living in cities and learning how to share space. It’s becoming more acceptable to spend time in public spaces and as you do, you also become more accustomed to interacting with other people.”

Som lobbyisten säger: Äg verklighetsbilden.

Almedalsveckan på Gotland pågår 3-10 Juli 2016.


Den här texten skrevs tillsammans med min bror.


Idrottshallar, politiker och demokrati

Trots den stora bristen på idrottshallar i Stockholm rivs nu Badmintonhallarna i Spånga. Det sker utan att stockholmarna haft möjlighet att vara med och påverka processen. När kungen uttalade sig om Nobelcentret fick han kritik av Stadsbyggnadsborgarrådet Roger Mogert (S) som inte tyckte om att kungen lade sig i demokratiskt fattade beslut. Men när Stockholms Stad nu själva frångår de demokratiska principerna är Roger Mogert tyst.

I Stockholm råder en skriande brist på idrottshallar. Bristen är så stor att det nyligen beslutades att skolornas idrottshallar ska bli tillgängliga för föreningslivet under kvällar och helger. Det är ett beslut som Stockholms idrottsborgarråd Emilia Bjuggren (S) i Sveriges Televisions rapportering säger är mycket efterlängtat då det ger föreningslivet bättre förutsättningar genom en ökad tillgång till idrottsytor.

Trots det rivs nu badminton- och squashhallarna i Spånga vilket gör att Spånga Badmintonklubb hotas av nedläggning. Vad gör idrottsborgarrådet åt det? Ingenting, vad det verkar. Det är lätt att uttala sig i media vid positiva nyheter som ökad tillgång till skolornas idrottshallar men när hallar samtidigt rivs och klubbar hotas av nedläggning syns inga politiker i media.


Badminton- och squashhallarna några veckor före rivning, Juni 2016

Men det finns fler problem med rivningen än bristen på idrottshallar. Det finns ingen detaljplan som vunnit laga kraft för den nya bostadsbebyggelse som planeras på platsen. Detaljplanen är ännu inte antagen. Den har faktiskt inte ens varit på utställning/granskning, dvs det andra steget där allmänheten kan lämna synpunkter på detaljplaneförslaget.

Samrådet genomfördes under våren och då lämnades synpunkter om att hallarna borde få vara kvar. Synpunkter som Stadsbyggnadskontoret och politikerna uppenbarligen inte bryr sig om. Om detaljplanen vunnit laga kraft hade det varit en annan sak. Då skulle detaljplanen innan dess ha antagits av kommunfullmäktige och eventuella överklaganden prövats juridiskt.

Men här frångås medborgarnas möjlighet att påverka stadsbyggnadsfrågorna genom att rivningen sker innan arbetet med detaljplanen är klart. Möjligheten att lämna synpunkter och få saken prövad när det gäller idrottshallarna är nu obefintlig. Den högst ansvarige politikern är stadsbyggnadsborgarrådet Roger Mogert (S).


Badmintonhallarna under rivning, Juni 2016

När kung Carl XVI Gustaf uttalade kritik mot det planerade Nobelcentret på Blasieholmen blev Roger Mogert arg och tyckte att det var odemokratiskt av kungen att uttala sig och på så sätt lägga sig i den politiska processen. Men när händelserna går Roger Mogerts väg är demokratin tydligen inte lika viktig längre. När de medborgerliga möjligheterna att påverka stadsbyggnadsfrågor i Stockholm ignoreras är Roger Mogert tyst.

Roger Mogert får gärna uttala sig om demokrati även i fortsättningen men innan han gör det igen tycker jag att han ska städa framför sin egen dörr.

Men de gamla då?

När röststarka grupper och ekonomiska intressen styr politiken bli den svaga gruppen av äldre människor många gånger lidande. Deras problem hamnar ofta i medial skugga. Men att lösa deras problem skulle också hjälpa andra.

Det talas ofta om bostadsbristen och då speciellt bland unga och studenter. Det är en röststark grupp som politikerna gärna talar om och till. Vad som inte nämns lika ofta, mer än någon gång ibland, är bristen på äldreboenden. Det gäller inte bara i Stockholm utan i många av landets kommuner. Gamla och sjuka människor är inte lika bra på att föra sin talan. När äldre inte får plats på ett äldreboende tvingas de bo kvar hemma trots att de i många fall är för skröpliga för att klara det. Det leder inte bara till onödigt lidande utan också till att många bostäder inte passar den som bor där.

Bostadsbristen beror inte bara på antalet bostäder utan på att befintliga bostäder används fel. Om fler äldre fick flytta till ett boende som passar dem skulle bostäder som inte passar dem kunna användas av andra. Flyttkedjors effekt är begränsad men det skulle utan tvekan öka rörligheten på bostadsmarknaden. Nyligen presenterade politikerna i Stockholms Stad en plan om att bygga 40 000 bostäder fram till år 2020. Stadsbyggnadsborgarrådet Roger Mogert (S) tänker sig att det ska öka rörligheten, men rörligheten ökar inte om man bygger mer av samma sak. Om han tänker efter lite kan rörligheten delvis uppnås genom att bygga äldreboenden. Den äldre befolkningen blir nämligen allt större.

Varför satsas det då inte mer på att bygga äldreboenden? Svaret är nog lika enkelt som självklart. Det är mer lönsamt för byggbolagen att bygga bostäder som kan säljas eller hyras ut dyrt. Det är mer lönsamt för kommunen att sälja mark till byggbolag än att bygga äldreboenden som sedan ska drivas. Äldreboenden är en kostnad.

Misslyckat torg ska sälja in exploatering

Vid första anblick kan ett planförslag se bra ut när det handlar om att skapa en öppen plats och att låta en kyrka framträda mer i gatubilden. Men vid närmare granskning visar det sig att planerna handlar om ökad exploatering och att resultatet riskerar att bli det motsatta jämfört med hur det presenteras.

Folkungagatans västra del mellan Götgatan och Folkungatrappan anses felaktigt vara en öde och bortglömd plats trots att den ligger mitt i ett av Stockholms mest intensiva och folkrika områden. Medborgarplatsen ligger ett stenkast bort och i korsningen mot Götgatan rör sig mängder av människor. Även på den här delen av Folkungagatan rör sig många människor, fler än på många andra platser i Stockholms innerstad, bl.a ner till biografen Filmstaden Söder med sina tio salonger. Platsen är inte en av Stockholms charmigaste platser och är bullerutsatt då en av Söderledens utfarter finns här. Gatubilden domineras här av Medborgarhusets baksida där turnébussar brukar stå parkerade vid konserter. På andra sidan gatan domineras blickfånget av Sant Eriks katolska domkyrka, också känd som Katolska domkyrkan.


Snedbild från norr över kvarteret Nattugglan där Katolska Domkyrkan ligger hämtad från Stadsbyggnadskontorets samrådshandling.

Katolska Domkyrkan byggdes i början av 1890-talet efter ritningar av arkitekt Axel Gillberg och hör till Domkyrkoförsamlingen, Sveriges största katolska församling.  I början av 1980-talet byggdes kyrkan till med bl.a. ett nytt kyrkorum och en klockstapel. Då byggdes också det annex i två våningar som finns bredvid kyrkan. Det är det s.k. Ceciliahuset, ett bostadshus som hör till församlingen. Utseendemässigt är det anpassat till kyrkan genom sin röda tegelfasad och i skala underordnar det sig tydligt kyrkan och låter den fortsatt vara den framträdande byggnaden. Precis väster om kyrkan och vägg i vägg med Ceciliahuset ligger en kontorsbyggnad i betong och grått tegel med fem våningar byggd 1986. Kyrkobyggnaden med dess tillbyggnader inklusive Ceciliahuset är blåklassat av Stockholms Stadsmuseum medan kontorsbyggnaden ännu inte fått någon klassificering.


Katolska domkyrkan på en arkivbild från mars 2016 med Ceciliahuseet och kontorshuset till höger. (I maj 2016 pågår renovering av kyrkan och Ceciliahuset är dolt bakom byggbodar.)


Kontorshuset som enligt planen ska rivas. Ceciliahuset är dolt bakom de blå byggbodarna.

Ett planförslag som nu är ute på samråd går ut på att riva både kontorsbyggnaden och det lilla bostadshuset "Ceciliahuset". På platsen bredvid kyrkan ska det skapas ett litet torg, eller "platsbildning" som det kallas i planförslaget. Det gamla kontorshuset ska ersättas av ett nytt och flera våningar högre kontorshus. Förlusten av de rivna bostäderna ska ersättas med en påbyggnad med upp till tre nya våningar på en av kyrkans övriga tillbyggnader. Torget är tänkt att skapa mer rymd runt kyrkan och låta den framträda i gatubilden men ska också tillgodose "behovet av en mötesplats i anslutning till kyrkan och den nya kontorsbyggnaden". Vid det lilla torget planeras också, som alltid, för publika lokaler och en uteservering.


Illustration över planförslaget i en vy från Medborgarplatsen hämtad från Stadsbyggnadskontorets samrådshandling. Notera att trappan ner till Södermalmsallén saknas på bilden.

Jag ifrågasätter inte Domkyrkoförsamlingens behov av en öppen yta, det är trångt framför kyrkan, men det finns nackdelar med planerna.

Miljömässigt finns det inget som försvarar en rivning. Den mängd utsläpp och avfall det medför kan inte vägas upp hur miljövänlig den nya byggnaden än blir. En byggnad som inte är äldre än 30 år kan inte heller vara i så dåligt skick att det motiverar en rivning. Inomhusmiljön uppges vara dålig men om det går att ha fungerande kontor i byggnader från och 1700-talet som i Gamla Stan och i byggnader från 1920-talet som Stockholms Stadshus så borde det inte vara omöjligt att få till en fungerande inomhusmiljö i en kontorsbyggnad från 1986.

Den nya kontorsbyggnaden kommer att bli mycket större än den befintliga, både på bredden och höjden. Den nuvarande byggnaden går inte ända fram till Folkungagatan men det kommer den nya att göra. Den nya byggnaden blir också flera våningar högre än den gamla vilket gör att den, även om det blir en öppen plats emellan, kommer att tränga in kyrkan såväl som bostadshusen bakom. Det nyligen renoverade kontorshuset på Västgötagatan höjdes och försågs med glasvåningar för utsikt på taket. Samma planer finns nu för det här projektet men med ytterligare höjd. Det kommer effektivt att skymma Västgötagatans nybygge.


Illustration över fasaderna mot Folkungagatan enligt planförslaget. Bild från från Stadsbyggnadskontorets samrådshandling.

Planförslaget kan vid en första anblick se positivt ut. Att skapa ett litet torg, ser trevligt ut på de glättiga bilderna. Men sådana bilder visar sällan hur verkligheten kommer att se ut.  Den lilla öppna platsen kommer att ligga i norrläge och många tider på året skuggas av omgivande bebyggelse, speciellt när byggnaden bakom byggs på och det nya kontorshuset blir högre än idag. Det är lätt att se att torget enbart är till för att sälja in projektet med vackra reklambilder som inte visar den framtida verkligheten. I grunden handlar förslaget inte om att skapa ett torg, en öppen plats eller att få en bra inomhusmiljö. Det handlar om att exploatera en attraktiv del av Stockholm och öka kontorsytan för att få ökad ekonomisk vinst.


Snedbild på förslaget hämtad från Stadsbyggnadskontorets samrådshandling. (Bilden är beskuren.)

Istället för att riva borde de befintliga byggnaderna få vara kvar. Ur miljösynpunkt är det mycket bättre att renovera hus som redan finns än att riva och bygga nytt. För att tillgodose kyrkans behov av en samlingsplast skulle den del av kontorsbyggnaden som är närmast Folkungagatan kunna rivas. Det skulle skapa en större öppen plats som inte är så undangömd som i planförslaget. Anledningen till att kontorsbyggnaden anses vara så ful är den grå färgen. Tegel brukar annars anses vara ett vackert material. Efter en renovering och med en ny färg på fasaden skulle upplevelsen av huset bli helt annorlunda.

Skolbrist redan vid planeringen

När en överdriven önskan att pressa in så många bostäder som möjligt kombineras med dålig planering kan offentlig service bli en brist redan på planeringsstadiet.

När planerna för att bebygga Bromstens industriområde med bostäder var i sin linda fanns en skola med i planeringen. Den skulle ligga på Bromstens IP. Men det stadsplanerarna missat var att idrottsplatsen är välanvänd. Både idrottsföreningar, skolor och allmänhet använder anläggningen flitigt. Nu har idrottsplatsen istället fått en ny konstgräsplan. Gott så. När planeringen fortskred ansågs någon ny skola inte heller behövas.

Men samtidigt har också det planerade antalet bostäder som planeras i industriområdet utökats till 2000, närmast en dubblering jämfört med de ursprungliga planerna. Nu har också stadens politiker insett att det trots allt behövs en skola.

Men istället för att backa och göra om planerna, minska antalet bostäder och istället göra plats för en skola i området, så börjar arbetet med att leta efter en helt ny plats att bygga en skola på. Marken i planområdena är nämligen redan bortlovad till byggbolagen som ska bygga bostäder.

Det här är ett tydligt exempel på när det saknas ett helhetsperspektiv och det bara är antalet bostäder som räknas i planeringen. Det är inte lätt att hitta en plats för en skola för 900 elever utanför industriområdet, där bor det redan mängder med människor. Skolbristen är alltså ett faktum redan innan spaden för de nya bostäderna satts i jorden.

Men den dåliga planeringen för exploateringen av Bromstens industriområde är ingen enstaka händelse utan en del av en trend. Exakt samma sak händer i Mariehäll där ett detaljplaneförslag med 1000 nya bostäder nyligen var ute på samråd. Också i de planerna saknas en skola. Utbildningsförvaltningen avstyrker planen eftersom det "om detaljplanen antas finns risk att staden inte kan säkerställa det lagstadgade kravet att kunna erbjuda områdets barn en skola nära hemmet". Området har redan idag stor skolbrist. Många föräldrar måste åka långt för att lämna och hämta sina barn på förskolor i andra stadsdelar eftersom platserna inte räcker till alla. Att då planera in ytterligare 1000 bostäder utan att ha med skola och förskola i planerna får en att fundera på hur stadens planering egentligen går till.

Det vore önskvärt om stadsplanerare och politiker någon gång kunde tänka efter före.

Midsommarkransens Brandstation

När nya bostäder prioriteras i planeringen släpar andra nödvändiga funktioner efter. Därför är bristen på skolor i söderort nu stor. För att lösa det ska den tidigare brand-stationen i Midsommarkransen byggas om till skola. Problemet med planen är inte bara att den innebär rivning av stora delar av den kulturhistoriskt värdefulla brandstationen och strider mot ett riksintresse för kulturmiljövården, utan också att en del av en park tas i anspråk och att skolgården trots det blir alldeles för liten.

Midsommarkransens brandstation ligger i korsningen mellan Tellusborsgvägen och Bäckvägen. Den byggdes i mitten av 1940-talet efter ritningar av arkitekt Gunnar Lené. Brandstationen består av flera oregelbundet placerade byggnader där den mest synliga är vagnhallen med portar för brandbilarna. Sammanlänkad med vagnhallen finns en expeditionsbyggnad och på baksidan finns en övningsbyggnad och ett sex våningar högt övningstorn, ursprungligen byggt som slangtorn. Övningsbyggnaden har ett tillbyggt garage som uppfördes kring millennieskiftet. Invid brandstationen finns också en byggnad uppförd som personalbostäder. Stockholms Brandförsvar lämnade Brandstationen 2010 och den används numera av räddningskoncernen Falck. Bakom brandstationen ligger en förskola i två paviljonger med tillfälligt bygglov.


Vagnhallen med expeditionsbyggnaden till vänster.


Övningsbyggnaden med tornet och det tillbyggda garaget.

Brandstationen är grönklassad av Stockholms Stadsmuseum och ligger dessutom inom den gamla LM-staden, Ericssons industrianläggning med tillhörande bostäder, vilket enligt museets klassificering är ett "område där särskild uppmärksamhet bör ägnas åt kulturhistoriska värden". LM-staden är också ett riksintresset för kulturmiljövården, dvs så värdefull i kulturhistoriskt hänseende att området är av betydelse för hela landet.


Stockholms stadsmuseums klassificeringskarta över området med Stadsbyggnadskontorets röda cirklar som markerar de platser som är aktuella för ny bebyggelse enligt planförslaget. Lila linje markerar gränsen för riksintresset.

Efter att brandkåren flyttade ut har diskussionerna pågått om vad som ska hända med brandstationen. Riva och bygga bostäder eller att göra om byggnaderna till ett kulturhus har varit några av förslagen.

Under juli till september 2015 var ett detaljplaneförslag ute på samråd. Det innefattade inte bara brandstationen och vad som ska hända med den utan också två nya bostadshus på andra sidan Tellusborgsvägen och en del av parken Enbacken bakom brandstationen.


Parken Enbacken och förskolan bakom brandstationen.

Planförslaget innebär att en skola för 900 elever ska byggas på platsen där brandstationen står. I samrådsförslaget som presenterades innebar det att alla delar av brandstationen utom vagnhallen skulle rivas och att en ny stor skolbyggnad i tre våningar skulle byggas sammanlänkad med vagnhallen. Planen innebär också att förskolan bakom brandstationen rivs och ersätts av en förskola någon annanstans, oklart var.


Illustration över den nya skolan och bostadsbebyggelsen enligt samrådsförslaget.
Bild: Stadsbyggnadskontoret / Nivå Landskapsarkitektur AB

Skolgårdens storlek skulle i samrådsförslaget bli ca 5,7 m² / elev vilket är väldigt lite, speciellt med tanke på att skolgården ska ta en del av parken Enbacken i anspråk. För att komma runt problemet med den lilla skolgården föreslår samrådshandlingarna att planen ska "skapa förutsättningar för samnyttjande mellan skolgård och park genom dels att de upplevs och gestaltas som en helhet, dels att det är enkelt att röra sig mellan dem" och att "skolan i sin verksamhet även kan nyttja parken och att parkbesökare kan nyttja skolgården när skolan är stängd".

Det är en trend att nya skolor numera utnyttjar offentliga parker för att politiker och tjänstemän ska kunna komma undan med att planera in alldeles för små skolgårdar.

Bostadshusen som var med i samrådsplanen var ett femvåningshus längs Tellusborgsvägen och bredvid ett tvärställt högre hus med sju våningar och gaveln mot vägen. Det högre huset skulle nå högre än de bostadshus som ligger uppe på åsen alldeles bredvid. Byggnaderna placeras nedanför åsen i ett område med cykelväg, träd och buskar. Det innebär att ytterligare naturmark tas i anspråk och hårdgörs.

Modellbild sedd från söder över den nya bostadsbebyggelsen enligt samrådsförslaget.
Bild: Stadsbyggnadskontoret / AIX Arkitekter

De flesta synpunkter som kom in under samrådet berörde den planerade skolan, dess placering, storlek och att parken bakom skulle tas i anspråk. Flera ville att skolans storlek skulle minskas och att brandstationens byggnader inte ska rivas.

Stadsmuseet avstyrker planförslaget och hade också synpunkter på de planerade bostadshusen. Stadsmuseet anser att platsen eventuellt kan bebyggas med ett bostadshus men att ett sjuvåningshus är särskilt olämpligt på platsen.

I Stadsbyggnadskontorets tjänsteutlåtande efter plansamrådet föreslås en del ändringar i planen inför det fortsatta arbetet men skolan ska fortfarande byggas för 900 elever och en del av parken ska fortfarande användas till skolgården.

"Behovet av en skola bedöms väga tyngre än kulturhistoriskt värde, påverkan på stadsbild samt behovet av allmän parkmark i orörd utsträckning."

I valet mellan att ta hänsyn till natur- och kulturvärden och att exploatera är det oftast exploateringen som anses vara viktigast, speciellt när bedömningen görs av dem som föreslagit exploateringen.

Skolans utformning föreslås ändras. Byggnaden ska ta mindre markyta för att möjliggöra en större skolgård motsvarande 7 m² / elev och också för att kunna spara brandstationens administrationsbyggnad samt länkbyggnaden mellan den och vagnhallen. I gengäld blir den nya skolbyggnaden högre och utformas som en stor fyrkant med fyra till fem våningar som totalt kommer att dominera platsen. Skolbyggnaden beskrivs som en "solitär" i parken, dvs en ensamstående byggnad. Brandstationens övriga byggnader och förskolan ska enligt det ändrade förslaget fortfarande rivas.


Principförslag till ny utformning av skolbyggnad i en vy från Tellusborgsvägen.
Bild: Stadsbyggnadskontoret / Tengbom

Både det tidigare samrådsförslaget och det reviderade förslaget till ny skolbyggnad bryter mot riksintresset LM-stadens skala, något som också konstateras av Stadsbyggnadskontoret. Men i tjänsteutlåtandet finns ändå krystade förklaringar som ska motivera att det görs.

"Formen av en solitär byggnad ansluter dock till smalhusområdets glesa bebyggelsemönster och karaktären av områdets ”hus-i-park”. Placeringen i smalhusområdets norra del, där den låglänta parken möter Hägerstensåsen, gör att skalförskjutningen mellan smalhus och ny volym får en koppling till den ännu högre åsen."

Det känns onekligen som att tjänstemännen först kommit fram till ett förslag för ny skolbyggnad och sedan försöker motivera det med att åsen ligger på andra sidan vägen.

Även bostadsbebyggelsen finns kvar i förslaget till reviderad plan eftersom Stadsbyggnadskontoret "bedömer platsen för föreslagna bostäder vid Tellusborgsvägen vara väl lämpad för bebyggelse. Behovet av fler bostäder bedöms väga tyngre än att lämna den obebyggd".

Som sagt var. När den som föreslagit exploateringen gör bedömningen blir svaret vad man kan förvänta sig.

Men förslaget för det planerade bostadshuset ändras också i tjänsteutlåtandet. Det höga tvärställda huset är att betrakta som prutmån i det ursprungliga samrådsförslaget  och försvinner ur planen. Istället föreslås en långsträckt huskropp längs Tellusborgsvägen.

Men huset måste anpassas bättre till omgivningen, inte nödvändigtvis i stil, men i skala. Byggnadens höjd ska enligt tjänsteutlåtandet också studeras vidare för att ta större hänsyn till omkringliggande bebyggelse, vilket är positivt. Men en förlängning av huset ska också utredas. En förlängning skulle innebära att ytterligare naturmark tas i anspråk och att ett par ekar måste sågas ner men "möjligheten att inrymma fler bostäder samt att skapa ett väl gestaltat och avgränsat stadsrum bedöms väga tyngre". Känns resonemanget igen? Stadsrum finns för övrigt ett kvarter bort.


Principförslag till ny placering av bostadshus. Orange pil visar åt vilket håll möjligheten att förlänga bebyggelsen kommer studeras. Streckad blå pil visar viktig siktlinje från Majstångsvägen mot åsen. Bild: Stadsbyggnadskontoret / AIX Arkitekter

Platsen att bygga bostadshuset på är mindre problematisk än många andra föreslagna platser jag sett men det är värt att fundera på hur mycket förtätning området tål. Flera nya bostadshus har redan byggts uppe på åsen och det pågår också en omfattande bostadsbebyggelse i söderort. Den rådande bristen på skolor och det överdrivna förslaget till ny skola är ett resultat av en planering där bostäder prioriterats och övriga funktioner glömts bort. Att fortsätta på samma sätt bäddar för ytterligare problem i framtiden.

Men brandstationen kan mycket väl bli en skola, fast inte lika stor som den föreslagna. I en tomtstudie från 2011 beställd av det kommunala bolaget Skolfastigheter i Stockholm AB (SISAB) och utförd av Max Arkitekter finns några förslag med rubriken "bevara". Ett av förslagen där beskrev hur brandstationen kan bli en skola för 500 elever från förskoleklass upp till och med årskurs 6 med alla byggnader bevarade utom övningsbyggnadens tillbyggda garage och den befintliga förskolepaviljongen. En ny skolbyggnad längs Tellusborgsvägen fanns med i förslaget. Den skulle vara max fyra våningar hög för att passa in i området och med brandstationens övriga byggnader. Ytterligare en ny byggnad i en våning sammanbyggd med vagnhallen sågs också som en möjlighet. Skolgården skulle bli 9 m² / elev, större än i både samrådsförslaget och i Stadsbyggnadskontorets tjänsteutlåtande med de föreslagna ändringarna.

Har Stockholms politiker och tjänstemännen på Stadsbyggnadskontoret läst den rapporten?

Det finns också en annan aspekt att ta hänsyn till. Medan skolan i Stadsbyggnadskontorets förslag knappast kan stå färdig förrän tidigast år 2020 eller 2021 är chansen större att skolan i rapportens bevara-alternativ kan vara klar mycket tidigare eftersom den enligt rapporten borde kunna byggas med nuvarande detaljplan.


Illustration över ett förslag på skola för 500 elever med brandstationens byggnader bevarade och två nya byggnader, nr 5 och nr 7. Bild: Max Arkitekter

Vart ska övriga barn då ta vägen som inte får plats i skolan? Det är inte lätt att svara på men om politiker och stadsplanerare hade planerat in skolor i stället för att bara fokusera på bostäder när söderort förtätas så hade problemet varit lättare att lösa. Till exempel skulle Designens Hus vid Telefonplan i närheten kunna bli skola för äldre barn och ungdomar istället för att rivas.

Om

Min profilbild

Om du vill komma i kontakt med mig är du välkommen att skicka e-post till bevara.stockholm(a)outlook.com

RSS 2.0