Små gårdar leder till problem för fler än barnen
Lekplatser och andra friytor där barn kan röra sig fritt blir allt färre när exploateringen ökar. Det ställer högre krav på att förskole- och skolgårdar är väl utformade. Men dessa är ofta för små. Det leder till att förskolegrupper och skolklasser tar sig till lekplatser och parker i stället vilket i sin tur leder till att andra trängs undan därifrån.
Både förskole- och skolgårdar är viktiga för barn och ungdomar. De tillbringar en stor del av sin vakna tid på dessa platser och behöver röra på sig.
Barns fysiska aktivitet har bl.a. stor betydelse för deras kroppsuppfattning, motoriska utveckling och kognitiva förmåga. Rörelse hjälper också till att stärka skelettet men för att det ska fungera bra måste barnen kunna accelerera och stanna tvärt. Därför krävs relativt stora ytor.
Enligt Boverkets vägledning om utformningen av skolans och förskolans utemiljöer "Gör plats för barn och unga!" från 2015 rör sig barn allt mindre. Det kan leda till en ökning av kroniska sjukdomar i framtiden. Den minskade fysiska aktiviteten beror inte bara på mer stillasittande aktiviteter som dataspel och tv-tittande utan också på att de inte längre på egen hand tar sig till och från sina aktiviteter. De få skjuts av sina föräldrar. En annan orsak är att lekparker, grönområden och friytor försvinner allt mer i takt med att de bebyggs. Ett aktuellt exempel på det senare är lekplatsen i Olovslund i Bromma som ska försvinna och ersättas av bostäder för människor över 55 år.
Därför blir gårdarna allt viktigare samtidigt som de tyvärr blir allt mindre. Boverket rekommenderar 40 kvm per barn i förskolan men gårdens storlek bör aldrig vara mindre än 3 000 kvm oavsett antalet barn. Då får de möjlighet att springa, stanna och röra på sig. Men det är inte bara storleken som är avgörande, gårdarna måste utformas så att barnen kan klättra, krypa , gömma sig och testa sina gränser.
Lokaltidningen Mitt i hade i juni 2020 en serie artiklar om just storleken på förskolegårdar. Föga förvånande är de ofta alldeles för små. Att de är små i Stockholms innerstad är inte så underligt men det är anmärkningsvärt att problemet är detsamma i nya områden som de nya kvarteren i Liljeholmen. När de byggdes fanns kunskapen om barnens behov men exploateringen och antalet bostäder vägde uppenbart tyngre.
När gårdarna är alltför små blir verksamheten beroende av att gruppen med barn kan ta sig någon annanstans. Det kan i teorin låta bra men minskar möjligheten till spontan aktivitet när barnen inte på egen hand kan ta sig mellan inne- och utemiljön.
En liten och torftig förskolegård där verksamheten blir beroende av att kunna ta sig till andra platser.
En relativt stor förskolegård, så länge barngruppen inte blir för stor.
(Båda förskolegårdarna är medvetet fotograferade när inga barn var närvarande.)
När förskolor och skolor förlägger en del av sin schemalagda verksamhet i allmänna lekparker och parker leder det till en undanträngning av de som platserna egentligen är till för. Jag har hört flera berättelser om föräldrar som undviker att gå till vissa lekparker med sina barn eftersom det alltid är fullt med förskolegrupper där. Andra har upplevt hur de blir undanträngda från gungorna med sina små barn när en skola har sina gymnastiklektioner i lekparken.
Det är inte bara att säga att de med små gårdar kan gå någon annanstans. Det är inte så lätt. Man måste tänka steget längre. När en förskola eller skola väljer, eller tvingas, att ha sin verksamhet på allmänna platser innebär det att någon annan måste flytta på sig. Det bästa sättet att lösa problemet är att se till att förskole- och skolgårdar blir tillräckligt stora. De måste finnas med tidigt i stadsbyggnadsplaneringen och inte få det utrymme som blir över. Stadsplanerare och politiker måste vara beredda att minska exploateringstrycket för att resultatet ska bli bra.
Både förskole- och skolgårdar är viktiga för barn och ungdomar. De tillbringar en stor del av sin vakna tid på dessa platser och behöver röra på sig.
Barns fysiska aktivitet har bl.a. stor betydelse för deras kroppsuppfattning, motoriska utveckling och kognitiva förmåga. Rörelse hjälper också till att stärka skelettet men för att det ska fungera bra måste barnen kunna accelerera och stanna tvärt. Därför krävs relativt stora ytor.
Enligt Boverkets vägledning om utformningen av skolans och förskolans utemiljöer "Gör plats för barn och unga!" från 2015 rör sig barn allt mindre. Det kan leda till en ökning av kroniska sjukdomar i framtiden. Den minskade fysiska aktiviteten beror inte bara på mer stillasittande aktiviteter som dataspel och tv-tittande utan också på att de inte längre på egen hand tar sig till och från sina aktiviteter. De få skjuts av sina föräldrar. En annan orsak är att lekparker, grönområden och friytor försvinner allt mer i takt med att de bebyggs. Ett aktuellt exempel på det senare är lekplatsen i Olovslund i Bromma som ska försvinna och ersättas av bostäder för människor över 55 år.
Därför blir gårdarna allt viktigare samtidigt som de tyvärr blir allt mindre. Boverket rekommenderar 40 kvm per barn i förskolan men gårdens storlek bör aldrig vara mindre än 3 000 kvm oavsett antalet barn. Då får de möjlighet att springa, stanna och röra på sig. Men det är inte bara storleken som är avgörande, gårdarna måste utformas så att barnen kan klättra, krypa , gömma sig och testa sina gränser.
Lokaltidningen Mitt i hade i juni 2020 en serie artiklar om just storleken på förskolegårdar. Föga förvånande är de ofta alldeles för små. Att de är små i Stockholms innerstad är inte så underligt men det är anmärkningsvärt att problemet är detsamma i nya områden som de nya kvarteren i Liljeholmen. När de byggdes fanns kunskapen om barnens behov men exploateringen och antalet bostäder vägde uppenbart tyngre.
När gårdarna är alltför små blir verksamheten beroende av att gruppen med barn kan ta sig någon annanstans. Det kan i teorin låta bra men minskar möjligheten till spontan aktivitet när barnen inte på egen hand kan ta sig mellan inne- och utemiljön.
En liten och torftig förskolegård där verksamheten blir beroende av att kunna ta sig till andra platser.
En relativt stor förskolegård, så länge barngruppen inte blir för stor.
(Båda förskolegårdarna är medvetet fotograferade när inga barn var närvarande.)
När förskolor och skolor förlägger en del av sin schemalagda verksamhet i allmänna lekparker och parker leder det till en undanträngning av de som platserna egentligen är till för. Jag har hört flera berättelser om föräldrar som undviker att gå till vissa lekparker med sina barn eftersom det alltid är fullt med förskolegrupper där. Andra har upplevt hur de blir undanträngda från gungorna med sina små barn när en skola har sina gymnastiklektioner i lekparken.
Det är inte bara att säga att de med små gårdar kan gå någon annanstans. Det är inte så lätt. Man måste tänka steget längre. När en förskola eller skola väljer, eller tvingas, att ha sin verksamhet på allmänna platser innebär det att någon annan måste flytta på sig. Det bästa sättet att lösa problemet är att se till att förskole- och skolgårdar blir tillräckligt stora. De måste finnas med tidigt i stadsbyggnadsplaneringen och inte få det utrymme som blir över. Stadsplanerare och politiker måste vara beredda att minska exploateringstrycket för att resultatet ska bli bra.
Kommentarer
Trackback
