Designens Hus
Visionen som floppade kostar både pengar och kulturvärden
Ett designcentrum sades vara en förutsättning för Stockholms tillväxt men satsningen floppade och fastighetsägaren vill riva huset och bygga bostäder på platsen. Trots att byggnaden är kulturhistoriskt värdefull och ingår i ett område av riksintresse för kulturmiljövården ställde sig politikerna positiva till fastighetsägarens önskan och inledde ett planarbete. Även om de inte bryr sig om kulturvärden är deras ställningstagande ändå märkligt eftersom projektet också strider mot såväl Stockholms översiktsplan som gällande styrdokument.
Historien om Designens Hus vid Telefonplan är en berättelse med många märkliga vändningar och ju längre fram i tiden vi kommer desto märkligare blir de. Huset byggdes 1969-71 men det är bara de senaste decenniet som det kallats Designens Hus. Tidigare namn är I-huset och byggnad 10. Det byggdes ursprungligen som läkarmottagning, personallokaler, idrottshall, storkök och matsalar för de anställda på LM Ericsson som arbetade i kontors- och industrilokalerna intill. Arkitekt var Carl Dahl Steffensen. Byggnaden fick en ljusgrå putsad fasad med fönster i brunt trä. Till entréer och trapphuspartier användes aluminium.
Designens Hus och dess huvudentré i februari 2007, före ombyggnaden. Foto: Stockholms Stadsmuseum i Bebyggelseregistret
När Ericsson började lämna området i början av 2000-talet påbörjades arbetet med ett designcentrum i I-huset, det som skulle bli Designens Hus i anslutning till Konstfacks lokaler. Området vid Telefonplan skulle bli "till ett centrum för design, form och arkitektur" vilket var "av avgörande betydelse för såväl Stockholms internationella konkurrenskraft som näringslivets framtida tillväxt". Ansvaret skulle delas mellan staden och staten där vardera part skulle bidra med 15 miljoner kronor till den årliga driftskostnaden. När verksamheten i Designens Hus var igång skulle näringslivet bidra med lika mycket. Av statens pengar skulle 6 miljoner komma från Kulturdepartementet och 9 miljoner från Näringsdepartementet. Kommunstyrelsen i Stockholm röstade igenom ett inriktningsbeslut trots att statens del av finansieringen inte var klar. Efter regeringsskiftet 2006 frös pengarna inne. Det var näringsdepartementet som sade nej eftersom de ville att näringslivet skulle vara med och bidra först. Kulturdepartementets pengar gick istället till Arkitekturmuseum som fick ett utökat uppdrag att också vara en mötesplats för form och design.
Arbetet med Designens Hus fortsatte och innebar bla en kraftig ombyggnad av I-huset 2008 ledd av Wingårdhs Arkitektkontor. Trots att byggnaden redan då var blåklassad av Stockholms Stadsmuseum ändrades hela dess utseende när den fick sin nuvarande svarta fasad, entrépartier ersattes med svart stål och fönstren byttes ut mot svarta bågar. Svart blev den dominerande färgen. Det ombyggda Designens Hus invigdes 2009 men verksamheten som redan pågått några år ville inte komma igång ordentligt. Utan tillräckligt bra finansiering blev designcentret en flopp.
Designens Hus, November 2014. Fasaden är svart och huvudentrén som tidigare var klädd med grönbrun klinker består nu av svart puts.
Fastighetsbolaget Vasakronan som äger huset har haft svårt att få hyresgäster och har länge velat riva det för att bygga bostäder istället. Redan 2011, bara två år efter nyinvigningen, inkom de med en ansökan om planändring för designens hus. Stadsbyggnadskontorets tjänstemän var skeptiska och föreslog att stadsbyggnadsnämnden skulle avslå ansökan. Planen att ersätta Designens Hus med bostäder strider mot Promenadstaden, översiktsplanen för Stockholm, som anger att Telefonplan ska ha ett mångsidigt innehåll med kreativa verksamheter och funktioner som hotell och offentlig service. Planen går också emot styrdokumentet Söderort 2030, också kallad Söderortsvisionen, som anger att antalet arbetsplatser vid Telefonplan ska fördubblas. Både det här och andra pågående projekt minskar istället antalet arbetsplatser. Planen strider också mot Program för Telefonplan som godkändes i stadsbyggnadsnämnden i november 2004 där Designens Hus föreslås behållas och en komplettering av ny bostads- och kontorsbebyggelse skapas i anslutning till Telefonfabriken. Nya bostadshus har redan byggts i området och fler är under uppförande. Inom 5 minuters gångavstånd från Designens Hus pågår också planering av ytterligare ca 3800 nya bostäder, bla med en partiell överdäckning av tunnelbanan.
Trots att planen strider mot både gällande översiktsplan och styrdokument valde dåvarande stadsbyggnadsnämnden att i mars 2012 godkänna Vasakronans planer och ett drygt år senare att detaljplanearbetet skulle påbörjas.
Framtidsvision över de planerade kvarteren. Bild: Stadsbyggnadskontoret / White arkitekter
Sektionsbild som på ett tydligare sätt visar höjdförhållandena mellan den planerade bebyggelsens högdel i förhållande till omgivande byggnader. Bild: Stadsbyggnadskontoret / White arkitekter
Området med befintliga och planerade byggnadsetapper färglagda efter nybyggnadsperiod. De nya kvarterens utbredning markeras med streckade linjer. Illustration White arkitekter.
Nu är detaljplaneförslaget på samråd. Förslaget är att bygga ca 150 bostäder i 3 kvarter. LM Ericssons väg ska bli en stadsgata med verksamhetslokaler i bottenvåningen av husen. Den öppna ytan framför Telefonfabriken ska bli en samlingsplats i området med publika lokaler i bottenvåningen på huset närmast. Det huset ska få en högre del med nio våningar till skillnad från övriga byggnader med 4-5 våningar. Under de nya huset planeras för 150 parkerings-platser. Det ska räcka både till de nya bostäderna och för att ersätta de parkeringsplatser som finns längs Designens Hus men som enligt planen ska försvinna när bebyggelsen blir bredare.
Det detaljplaneförslag som är på samråd är i allt väsentligt likadant som det ursprungliga förslaget som Stadsbyggnadskontoret ansåg stred mot översiktsplanen och styrdokument. Men nu anses det vara "i enlighet med översiktsplanens mål". Styrdokumenten nämns och citeras också i samrådshandlingarna. Men att planen strider mot dem nämns inte, det måste läsaren räkna ut själv.
Ett nytt begrepp som dyker upp i samband med beskrivningen av de planerade kvarteren är "ateljéradhus". "Begreppet ateljéradhus definieras som en bostad där del av bostaden kan inrymma kontor, butik eller annan verksamhet. Bostäderna som inryms i bottenvåning ska programmeras och gestaltas med en öppen, mer exponerad del som lämpar sig för kök, matplats, arbetsplats." Det har alltså inget med radhus att göra utan är etagelägenheter längst ner i flerbostadshus men med större fönster. Tanken är att man både ska kunna bo och ha någon form av verksamhet där. Jag bor själv i ett hus som har en kombinerad bostad och verksamhetsdel i bottenvåningen. Intresset att både bo och arbeta där har varit mycket litet. Jag ska inte säga att det är så överallt men jag tror att politiker och planhandläggare överskattar intresset för den typen av lokaler.
Exempel på utformning av ateljéradhus. Bild: White Arkitekter
Hela fabriksanläggningen, inklusive Designens Hus, är blåklassat av Stockholms Stadsmuseum. Anläggningen tillsammans med det närliggande bostadsområdet som kallas LM-staden ingår i ett riksintresse för kulturmiljövården enligt Miljöbalken 3 kap 6§. Det här är en viktig del av Sveriges industrihistoria. Både i det ursprungliga tjänsteutlåtandet från stadsbyggnadskontoret och i samrådshandlingarna konstateras att "riksintresset väger alltid tyngre än ett eventuellt motstående lokalt allmänintresse och områden av riksintressen ska prioriteras i den fysiska planeringen".
Fabriksanläggningen och LM-staden är ett område med riksintresse och markeras med blå linje på Stockholms Stadsmuseums kulturhistoriska klassificeringskarta.
På flera ställen i planhandlingarna påpekas områdets stora kulturhistoriska värden. Men samtidigt försöker man hela tiden nedvärdera betydelsen av Designens Hus. Byggnaden beskrivs t.o.m. som en "barriär". Ombyggnaden 2008 ses också som ett skäl att riva huset eftersom det minskade byggnadens kulturhistoriska värde, trots att insidan är mycket välbevarad. Det är inget tomt skal vi pratar om. I planhandlingarna konstateras också att "rivningen innebär dock att en samhällshistoriskt betydelsefull komponent i fabrikskomplexet som visar LM Ericssons satsningar på personalvård försvinner". Trots det beskriver samma handlingar att en rivning av Designen Hus och nybyggnad av de tre kvarteren skulle vara positivt för de kulturhistoriska värdena eftersom "viktiga samband återskapas", dvs de gränder mellan kvarteren som skapar nya vyer mot den äldre fabriksanläggningen. Det skulle vara ett sätt att återskapa den vy som fanns innan Designens Hus började byggas 1969. Men det blir ingen öppen vy med de tre nya kvarteren och utrymmet mellan dem blir relativt smalt. Hur det kan vara positivt för kulturhistoriska värden att riva kulturhistoriska hus är för mig en gåta.
Att fastighetsbolaget Vasakronan under 10 års tid inte lyckats hyra ut Designens Hus till långsiktiga hyresgäster tycker jag är märkligt. Det skulle kunna användas som kontor av flera mindre företag, som permanent utställningslokal eller som vårdcentral. Det fanns ju en läkarmottagning där från början så tanken kan inte vara helt främmande. Kanske har deras önskan att få riva huset spelat in.
Stockholms behov av ett designcenter för att främja "såväl Stockholms internationella konkurrenskraft som näringslivets framtida tillväxt" har nu glömts bort. Den ombyggnad av Designens Hus som genomfördes för bara sex år sedan används nu som argument för att få riva en fullt fungerande byggnad. Kortsiktig planering har aldrig varit tydligare än så. När planen dessutom redan från början strider mot både riksintressen och mot stadens översiktsplan och styrdokument är det underligt att arbetet med den ändå fortsätter.
