Bevara Stockholm

Debatten om det ska byggas på höjden i Stockholm eller inte pågår ständigt. De som vill att det ska byggas på höjden glömmer gärna bort att det redan finns höga hus i Stockholm, dessutom ganska många. En gästskribent gör här en genomgång av några av alla de höga hus som finns i Stockholm.

Höga hus

Höghusen växer i Stockholm och en del tycker att det är på tiden men höjer de blicken kan de se att det redan finns höga hus i Stockholm. Mantrat att bygga på höjden för att spara grönområden ekar alltmer tomt mellan de sterila fasaderna. Det byggs både på höjden och i grönområden.

Att lösa bostadsbristen genom att bygga på höjden är inte heller realistiskt. 1960-talets miljonprogram löste inte problemet då och höga hus kommer inte att lösa problemet nu. I de städer där det byggs flest skyskrapor just nu är ytterst få bostadhus.

Anledningen till de höga husen är i stället tron på att det är så det ska se ut i en stad men det finns många städer utan höga hus. Att bygga en modern skyskrapa mitt i Venedig skulle inte göra någon glad.

New York är nu precis som för hundra år sedan drömstaden för många. Men områdena med skyskrapor där är på inget sätt dominerande. De är få isolerade områden. New York består till absolut största delen av små kvarter med äldre låg bebyggelse. Den bild vi har av New York kommer från amerikanska filmer. Det är fiktion, inte verklighet.

Att sträva efter något man inte är på det sätt som Stockholm gör visar i stället på en stad med dåligt självförtroende.

Värt att tänka på i sammanhanget är att begreppet NIMBY myntades av myndigheter och politiker i New York som försökte köra över folkopinion när det gällde olika byggprojekt. Höga hus skapar ju luft för dem som bor där men slagskuggor över andra.

Men som sagt. Det finns redan höga hus i Stockholm. Här är en redogörelse för några av dem.

Stadshuset 1923, 106 meter
Stadshuset är förmodligen Sveriges mest kända byggnad. Arkitekten Ragnar Östbergs inspirerades av italienska palats i Venedig och Stockholm är som bekant Nordens Venedig så det passar ju bra. Östberg tänkte på allt när han ritade Stadshuset. Tornets slankhet och det fria läget ute på en udde var viktigt. Och nu byggs det schabrak runtomkring som inte alls passar in i stadsbilden. Så mycket var den genomtänkta arkitekturen värd.



Kungstornen, 1924-1925, 60 m, 17 våningar
Kungstornen är tvillingtornen på var sin sida om Kungsgatan. Båda tornen är 60 meter höga och har 17 våningar. Det norra tornet invigdes 1924 och det södra 1925. De var på sin tid Sveriges högsta byggnader.

Norra tornet fick tydliga inslag av tidens höghusarkitektur på Lower Manhattan med uppdelning i sockel, mellanparti och krön. När det stod klart hade inget liknande byggts i Europa tidigare. Det Södra Kungstornet byggdes året efter och smyckades med fyra tornfigurer ur den romerska mytologin.

De båda tornen är arkitektoniskt samordnade men inte likadana. Arkitekturen är genomtänkt med sina entréer både mot Kungsgatan och Malmskillnadsgatan och skulpturer och utsmyckningar skapar en livfullhet och elegans i de putsade fasaderna.

Kritik mot höga hus fanns redan på 1920-talet. "Måtte det inte bli fler skyskrapare i Stockholm där solen alltid står så lågt." Något att tänka på kanske när byggnaderna längs Sveavägen skjutit i höjden så pass att de vackra tornen egentligen bara syns ordentligt från Kungsgatan. Men det är så det går till i Stockholm. Allt som är vacker byggs för.



Wennergren center, 1962, 74 m, 25 våningar

Wenner-Gren Center är skyskrapan intill Sveaplan vid norra delen av Sveavägen. Anläggningen byggdes år 1959-1961 och invigdes i januari 1962. Tornet är 74 meter över marken och har 25 våningar. Egentligen är centret tre huskroppar. Tornbyggnaden kallas Pylon och dess plats i brännpunkten av den halvcirkelformade lågdelen liknar ett solur med formen av den lilla sjön Ormträsket som fanns här tidigare. Byggnaden var det första höghus i landet som genomförts i stålkonstruktion och på sin tid Europas högsta byggnad med en stomme i stål. För att ytterligare förstärka intrycket av ett mycket högt hus smalnar det av med tilltagande höjd. Kortsidorna är täckta av grovkorrugerad plåt och trapphuset är markerat genom ett högt, vertikalt fönsterband. Långsidorna är klädda med färgat fasadglas. Wennergren Center hade en för sin tid mycket modernt utformad fasad.

Söder torn 1997, 86 meter, 24 våningar Huset är beläget vid Medborgarplatsen på Söder och var färdig 1997. Huset är ett bostadshus och var från början tänkt att bli 40 våningar hög men projektet bantades till 24 våningar och huset harmoniserar nu höjdmässigt med Skatteskarapan i närheten. Huskroppen är mutterformad och har en festlokal högst upp. Kronan på toppen är en kopia av den medeltida galge som stod på galgbacken vid nuvarande Mossebacke. Ett aningen makabert sätt att anknyta till Södermalms historia.

Samma gästskribent som tidigare gjorde en stadsvandring från söder till norr genom centrala Stockholm återkommer här med en ny vandring. Han följer de stora stråken men gör avstickare till sidogatorna och visar oss där detaljer i staden som få av oss känner till. Den här vandringen och bilderna är från hösten 2011 men kan göras när som helst.

Från Klara till Atlas

Flyttar man blicken från galleriornas skyltfönster ser man sånt man inte sett tidigare, eller kanske visst sett förut men som är värt att titta på igen. Vi går ett varv i Stockholm och ser vad vi hittar, både fint och fult.


Vi börjar vid Klara Kyrka mitt i staden. Kyrkan uppfördes av Kung Johan III och har byggts om och renoverats i omgångar efter brand och tidens tand. Kyrkan är byggd av rött tegel och är försedd med koppartak. Dess torn är 116 meter högt och kyrkan är därmed Skandinaviens näst högsta.

Att en höstdag se de färgglada löven mot kyrkans röda tegel är en upplevelse. Ta vara på de sevärdheter årstiderna bjuder på.

På väg tillbaka mot Drottninggatan får vi syn på ett gulligt litet hus i korsningen Målargatan / Apelbergsgatan, även det i kvarteret Bryggaren. Ett Villa Villerkulla mitt i Stockholm som ger oss en aning om livet i Klara innan politikerna stormade in med sina visioner.

En släkting till mig har följt debatten om Årsta holmar. Han ringde till mig och var upprörd över den planerade exploateringen. Jag bad honom att skicka lite fakta i frågan men jag fick ett helt inlägg.

Årsta holmar

Årsta holmar är tre holmar i Årstaviken mellan Södermalm och Årsta. Holmarna är Åhlholmen och Bergsholmen som vardera har storleken 260 × 170 meter samt Lillholmen som mäter 200 × 120 meter. Genom landhöjningen hänger de tre holmarna numera nästan ihop.

Växtligheten på holmarna är mest lövskog och på Allholmen ligger Årsta holmars gård från 1737.

Centerpartiet i Stockholm tycker att de ligger alldeles för centralt för att vara naturområde och vill nu exploatera holmarna och göra bad och nöjescentrum av dem. Att just Centerpartiet, det gamla bondeförbundet, driver på exploateringen är förvånande eftersom de lanserade sig som alliansens gröna röst i senaste valet.

Stadsmiljöborgarrådet Per Ankersjö (C) skrev i ett inlägg i Svenska Dagbladet Fredagen den 13 2012. http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/naturomraden-ar-till-for-manniskor_6766997.svd. Där visar han sig ha en skrämmande och okunnig inställning till miljö och ekosystem. Skalbaggar och andra djur hör tydligen inte hemma i naturen. Dessutom verkar han blanda ihop begreppen naturreservat och park.

Att kalla meningsmotståndarna för vissa ekologister och miljövänster som inte vill att man flyttar på pinnar är arrogant. Det handlar inte om pinnar, det handlar om ekosystem. Uttalandet avslöjar också den hånfulla attityd som stadshusledningen har gentemot de som inte delar deras åsikter.

Naturlivet är viktigt för Stockholm och en av de bitar som gör staden unik. Även om djurarterna inte är hotade utan finns i andra delar av Sverige, behövs de även i Stockholm. Fåglar och insekter behövs i en stad. Att exploatera precis all mark i Stockholm skulle förstöra stadens särart och kraftigt försämra miljön.

Fiskebeståndet i vattnet hotas också. Årsta holmar är innerstadens sista lekplats för gäddor. En exploatering skulle snabbt slå ut gäddorna som är rovfiskar. Det skulle ge att överskott av fisk som äter plankton vilket ger mer alger och därmed avsevärt sämre vatten.

Att göra Årsta holmar tillgängliga via en gångbro är en sak, att exploatera dem är en annan. Men det som börjar i liten skala kan snabbt öka och då är skadan skedd. Holmarna i Årstaviken är väldigt små jämfört med andra naturområden i Stockholm där människor och djur kan dela på utrymmet.

För att värna Stockholms miljö både över och under vattenytan måste Årsta Holmar förbli outnyttjade. De flesta på söder vet hur skräpiga parker kan vara efter en sommarnatt. Att utsätta Årsta Holmar för detta skulle inte göra någon fågel, fisk eller Stockholmare lyckligare.


Årsta holmar markerade på en flygbild hämtad från Hitta.se

Gentrifiering är ett fenomen som alltmer kommit att debatteras men som inte på något sätt är unikt för Stockholm. Signaturen Kreutzberg 36 har här skrivit ett inlägg om gentrifiering, som i vardagslag också har kommit att kallas yuppiefiering eller lattefiering.

Gentrifiering

Gentrifiering kommer av engelska gentry som betyder herrskap och står för en statushöjning och därmed förändring av ett område. Gentrifiering sker när personer med betydligt högre inkomster än den ursprungliga befolkningens flyttar in vilket ofta leder till påkostade nybyggen och att områdets utbud och affärsverksamhet förändras.

Gentrifiering är vanligt just nu och sker i städer i många länder (Berlin, New York, Köpenhamn...) och vissa stadsdelar mer än andra. Först består området av billiga arbetarkvarter. Eftersom det är billigt kommer konstnärer, poeter och författare dit. Området blir "bohem chict" och väletablerade reklamare och mediefolk vågar flytta dit. Då blir det trendigt att bo på platsen och den "vanliga" medelklassen följer snabbt efter. De drömmer om konstnärens fria liv medan de suckar över amorteringarna. Konstnärer och små förläggare har inte längre råd att vare sig bo eller bedriva sin verksamhet i de exklusiva kvarteren utan söker sig till billigare områden. Fenomenet har i Stockholm främst drabbat Södermalm och Birkastan men håller snabbt på att sprida sig till "söder om söder."

I takt med att befolkningen i ett gentrifierat område byts ut förändras också själva området. Verkstäder, glasmästerier, gallerier och antikvariat byts ut mot dyra restauranger och väletablerade kaffekedjor. Stadsdelens särart försvinner och likriktningen är ett faktum. Sist flyttar mäklare in i lokalerna och då börjar kurvan gå nedåt. Hur kul är det att bara ha en massa telefonbutiker, webbyråer och mäklarkontor runt om sig? Det var ju närheten till de mysiga caféerna som eftersträvades.

Paradoxen är given. De som flyttar till det mysiga området bidrar själva genom sin närvaro till förändringen och ursprungsbefolkningen känner sig inte längre välkommen i sina egna kvarter.

Exempel på gentrifierade stadsdelar i Sverige är Södermalm i Stockholm, Haga i Göteborg, Möllevången i Malmö, Nöden i Lund och Svartbäcken i Uppsala.

I städer utomlands är SoHo i New York och Kreutzberg i Berlin tydliga exempel på gentrifiering.

Kreuzberg var en del av Västberlin och med sitt läge vid Berlinmuren låg stadsdelen långt från Västberlins centrum vid Kurfürstendamm. Med muren synlig på nära håll var det en oattraktiv plats att bo på och hyrorna var låga. Det billiga boendet lockade till sig fattiga invandrare såväl som studenter och bohemer med en stark alternativrörelse. Speciellt området Kreuzberg 36 (efter det gamla postnumret), som var omgivet av muren på tre sidor var känt för husockupationer och majdemonstrationer. När muren föll och Berlin åter var en enad stad blev Kreuzberg en av de centralare stadsdelarna i Berlin och gentrifieringen var ett faktum.

Kreutzberg 36

Samma gästskribent som tidigare gjorde en stadsvandring och visade på de små sevärdheterna i Stockholm återkommer här med ett nytt inlägg. Den här gången handlar det om en av alla ombyggnader av kontorshus som nu sker.

Thulehuset på Sveavägen

Thulehuset på Sveavägen 42 ska moderniseras och rustas upp. Tidigare satt Skandia här men efter deras flytt ska fastigheten få nytt liv. Hyresgästerna i gatuplanet har flyttat och ombyggnaden påbörjats.

Fastigheten byggdes 1938-42 för försäkringsbolaget Thulebolagen som köptes upp av Skandia 1963. Därför kallas huset i folkmun Skandiahuset. Den typiska funkisfasaden ska återskapas till i stort sett ursprungligt skick är det sagt. Det är positivt att man tar tillvara de ursprungliga arkitekternas ambition och behåller det tidstypiska uttrycket. Det gäller dock endast fasaden. Det rundade taket som idag bryter av fastighetens rektangulära form ska bli alldeles kantigt. Husets del mot Tunnelgatan ska höjas och få en steril glasfasad om man ska tro reklambilderna. Den smala Tunnelgatan kommer alltså att bli ännu mörkare än tidigare.

Varför kan inte dagens arkitekter och byggbolag inse att höjd på hus kräver bredd på gatorna som omger dem?


Thulehuset med sin tidstypiska fasad och fastigheten mot Tunnelgatan som ska höjas.


Thulehusets gröna rundade tak.

I ombyggnadsplanerna ingår även att göra om den tidigare flickskolan i hörnet Adolf Fredrik Kyrkogata och Sveavägen till hotell. Vi får hoppas att den fastigheten får behålla sin färg, sina rundade former och sin utsmyckning eftersom den skapar ett fint avbrott till Thulehusets linjära storskalighet.


Den gamla flickskolan som ska bli hotell.

Kvarteret innehåller också ett kontorshus i korsningen Adolf Fredrik Kyrkogata och Luntmakargatan. Det ska rivas och på platsen blir det bostäder. Det är bra med bostäder men är huset i så dåligt skick att det måste rivas istället för att byggas om? Om hus från 80-talet nu rivs kan man ju fundera på vilka hus som kommer att rivas om tio eller tjugo år. Har husen i Hammarby sjöstad gjort sitt då?


Kontorshuset spm ska rivas.

Nästa fråga är ju vilka de nya hyresgästerna i butikslokalerna blir. Svensk Hemslöjd och Kreatima har förmodligen inte råd att flytta tillbaka. Det vore trist om det blir stora etablerade kedjor som redan finns på gångavstånd från platsen men ombyggnad och höjda hyror brukar inte uppmuntra mångfald.


Återkommer mångfalden bland hyresgästerna?

Jag har fått en ny text från en gästskribent. Gästskribentens text nedan handlar om några av alla de små sevärdheter som finns runt omkring oss i Stockholms innerstad. De finns ofta på platser där mängder med människor dagligen rör sig men oftast skyndar vi bara förbi dem utan att se dem eller ens känna till dem.

Stockholms små märkvärdigheter

Vissa vill ha höga hus så att turisterna har nått att titta på och andra vill ha multiarenor döpta efter banker. Men Stockholm är redan fullt av märkvärdigheter, både stora och små. Vi lämnar Slottet och Slussen därhän och tittar på några av dem. En del självklara, andra sådana som vi går förbi varje dag utan att se eller utan att förstå.

Följ med på en stadsvandring från söder till norr.


Vi passerar en av stadens lungor, koloniträdgårdarna i Tanto. Att promenera runt här när vädret är fint är underbart oavsett årstid. Är det inte fantastiskt att det finns utrymme för sånt i Stockholm? Det är också en av anledningarna till att Södermalm är så attraktivt. Ett stenkast från storstadens puls finns en oas med röda stugor och vita knutar.

Nästa bit av Stockholm värd att uppmärksamma är inte så stor. Sänk blicken i korsningen Drottninggatan - Strömgatan precis efter Riksbron vid Riksdagshuset. Här sitter en hemlös, tiggande räv. Det är en av Laura Fords statyer i en serie med hemlösa djur. Det är jobbigt att vara räv i stan.

Vi tar utgången mot Vasagatan. Höj blicken och notera det vackra taket och de speciella lamporna. Riktigt fint om man tar sig tid att titta.

Stockholm är fullt av portar och dörrar i alla dess former. Ta en titt på t.ex. Odengatan 37. Det är en vacker port med sina träsniderier, sitt glas och sin sten.

En vän till mig bad att få skriva ett inlägg på min blogg som gästskribent. Det fick han naturligtvis. Eftersom det i huvudsak ska vara mina egna texter på bloggen kommer jag att vara sparsam med att låta gästskribenter skriva här men några fler texter av gästskribenter kan dyka upp i framtiden. Nedan följer gästskribentens betraktelse av en annan omtalad huvudstad.

YIPY - Yes in PyongYang

Att förtäta och förhöja staden är idealet för många. Utan hänsyn till de som redan bor där och med inflyttning som ursäkt ska staden utformas enligt idealet likt en kuliss. Det är ju så det ska se ut i en stad. Alla tittar på New York som om det var den enda staden i världen förutom vår egen men vänder vi blicken åt ett annat håll kan vi se vart de rådande idealen kan ta oss.


Välkommen till Nordkoreas huvudstad Pyongyang.

Bort med gammalt skräp, här bygger vi nytt så länge pengarna räcker.

Det offentliga rummet fungerar som mötesplats för alla som behöver det.


Ett flertal märkesbyggnader har satt Pyongyang på kartan samtidigt som de kommer stadens invånare till nytta.

Arbetsplatserna är centralt belägna i staden vilket minskar transporterna och garanterar en nästintill bilfri stadsmiljö. Tillgång till stadens utbud, ett rikt kulturliv och parker skapar en verkligt attraktiv boendemiljö.

Att den växande staden utarmar landsbygden och mindre orter spelar ingen roll. Att låta hela landet leva är bara onödigt.

Om det är förhöjning och förtätning som skapar den perfekta staden måste Pyongyang med rådande ideal vara perfekt. Eller är det så att man faktiskt ska bry sig om invånarna för det är de som skapar staden och dess möjlighter? Med ord kan allt låta fint och trevligt. Verkligheten ser ofta annorlunda ut. Tänk på det innan ni ropar YIPY – Yes in Pyongyang.