Bevara Stockholm

Barriär
Det är egentligen vad som helst som kan vara en barriär. Det kan vara en bilväg, en skog eller en bergsskärning. Politiker gillar att prata om barriärer. De ska nämligen alltid byggas bort. Prova att byta ut ordet barriär mot "plats som är möjligt att bebygga" nästa gång du hör någon politiker använda det. Då får man ofta den verkliga betydelsen om vad de pratar om. "Skogen är en..."

Förbättra
Ordet förbättra används lika ofta av politiker som av byggbolag och fastighetsägare. Det kan vara vägar eller hela kvarter som ska förbättras. Inte alltid men alltför ofta betyder det "bygga i" eller "bygga vid", ofta både på höjden och på bredden. Finns det någon liten del av marken i ett kvarter eller bredvid en gata som inte är bebyggd så innebär förbättra att den kommer att bli bebyggd. Ha det i minnet nästa gång någon säger att de vill förbättra en gata eller ett kvarter.

Mötesplats
Jag har tidigare ifrågasatt den frekventa användningen av ordet "mötesplats". Det är nämligen lite oklart vad "mötesplats" och "att mötas" egentligen betyder. Ofta används orden i samband med att en ny galleria ska byggas. Faktiskt så ofta att kommentarer liknande "Det heter inte galleria, det heter mötesplats" börjat dyka upp. Kanske är det den bästa beskrivningen, att mötesplats betyder galleria och mötas följaktligen betyder konsumera.

I mitt förra inlägg nämnde jag den pågående trenden att bygga på nya våningar på befintliga hus. Det har redan pågått ganska länge men har på senare tid uppmärksammats alltmer, senaste veckan i både dagspress och bloggar. Tidigare handlade det om att bygga om vindsutrymmen till lägenheter men det har övergått till att helt nya våningar byggs. De syns inte alltid mot gatan men desto mer mot innergårdarna där både gården och lägenheterna blir mörkare. Det hela beror naturligtvis på att det finns pengar att tjäna, mycket pengar.

Dessutom har det blivit trendigt att bo i en vindsvåning. Så trendigt att det har kommit en motreaktion. Därför nämns nu ordet vindsvåning ofta med en stor portion ironi i samma mening som livsstil och teppanyakihäll.


På Södermalm har ett hus nära Götgatan ökats på med ytterligare en våning vilket gett huset ett ganska konstigt utseende.


På ett hus i närheten började byggställningar sättas upp i oktober 2011 (vänster bild) och nu i januari 2012 är arbetet i full gång. (Höger bild) Antagligen ska resultat bli som på systerfastigheten till höger. Påbyggnaden känns felplacerad men ser trots allt rolig ut med sina vågformade linjer.


Lika ofta är det kontorsfastigheter som byggs på. Jag har tidigare skrivit om kvarteret Loen men också på andra platser byggs hus på med flera våningar. Här är ett kontorshus fotograferat i korsningen Regeringsgatan/Jakobsgatan där en stor glaslåda byggts ovanpå huset. Snyggt? Nej, inte om du frågar mig.

Modellen över Stockholms innerstad som finns i Kulturhuset är imponerande, ingen kan säga något annat. Med sin detaljrikedom visar den en tydlig översikt över hur Stockholms centrala delar ser ut. Hit kommer turister för att på ett enkelt sätt se Stockholm från ovan men också Stockholmare som står och tittar efter det hus de själva bor i. När modellen först visades fanns resten av Stockholm runtomkring i form av en heltäckningsmatta.



Numera används modellen i en utställning från Stockholms Stad för att visa var i Stockholm det byggs. Planerade och pågående byggen visas med vita hus. Tex Hagastaden, Norra Djurgårdsstaden och delar av Hammarby Sjöstad är områden med många vita hus.

Men modellen är missvisande. Den visar inte alla byggprojekt som planeras eller pågår i innerstan, då skulle de vita husen vara betydligt fler. Inte heller visas de projekt som pågår där antalet våningar på husen ökas. Minst ett hus som sedan länge är färdigbyggt saknas också helt på modellen. Slussen ser ut som i det nya förslaget men är inte vit utan ser färdig ut trots att byggarbeten ska pågå där i åratal.

De åtskilliga byggprojekt som pågår i Stockholms förorter beskrivs på stora gula plakat med vackra bilder. På flera av dem framhålls närheten till naturen. Det känns extra ironiskt på plakatet som beskriver Årstafältet. Här beskrivs hur "parken med ett rikt växt- och djurliv blir den nya stadsdelens hjärta". Att minst halva Årstafältet ska bebyggas nämns inte.



Modellen över Stockholms innerstad som finns i Kulturhuset är imponerande, ingen kan säga något annat. Genom att visa utvald och tillrättalagd information skapar utställningen en positiv bild av vad som sker. Men genom att inte visa allt som byggs och inte heller tala om att det i många fall är grönområden som bebyggs döljer den många av de skäl som gör att människor protesterar. Utställningen uppfyller därför kriterierna för att kallas propaganda.

Stockholms befolkning växer så det knakar beroende på födelseöverskott, invandring från utlandet och inflyttning från övriga Sverige. Att städer växer hör till dess natur men går det för fort ställer det till problem för alla. Politikerna i Stadshuset tycker att ökningen är "jätterolig". Stadens befolkning upplever i stället en ökad trängsel, bostadsbrist, överbelastad kollektivtrafik och en allt större känsla av att inte längre vara välkomna i sina egna kvarter.

På landsbygden minskar befolkningen snabbt vilket också ställer till med stora problem. Mängder av hus går inte att sälja och hyreslägenheter står tomma. Samtidigt som allt fler grönytor byggs bort i Stockholm rivs flerbostadshus på mindre orter. Företag kan inte etablera sig och servicen minskar för dem som bor kvar. Posten kräver två hushåll per kilometer för att köra ut post, annars måste man hämta den själv. Vissa är då tvungna att åka väldigt långt för att få tag i sin post.

Telia började riva det fasta telefonnätet där abonnenterna är för få och ersatte det med mobila lösningar som inte fungerar. Täckning kanske finns men ljudkvalitén är usel. Det skapar problem för både boende och företagare. Att driva företag på landet när fungerande telefoni saknas är svårt och att ringa ambulans efter en olycka har i vissa fall varit omöjligt. Drabbade kan lösa detta genom att köpa förstärkningsantenner men priset är ca 30 000 kr. Har telefoni blivit något som 2011 är förbehållet stadsbor?

Efter omfattande kritik har Telia stoppat nedmonteringen av det fasta telefonnätet men debatten om det ska vara möjligt att ringa överallt har fortsatt. Det behöver kanske inte finnas fungerande telefon i alla skogar och på varje fjälltopp men att människor ska ha fungerande telefoni i sina hem oavsett var man bor är en självklarhet.

Allt fler skolor i glesbygden läggs ner vilket resulterar i att eleverna måste pendla flera mil varje dag för att komma till skolan. När en skola saknas kommer inga barnfamiljer att flytta till orten och många av de som redan bor där väljer att flytta därifrån. Då fortsätter antalet invånare att minska. Som en naturlig följd av det läggs till slut affären ner. Utan vare sig skola eller affär är bygdens öde beseglat.

Att få posten i sin brevlåda, att ha fungerande telefon och att ha både skola och affär inom rimligt avstånd kan tyckas självklart men för många är det inte längre det. Det känns som historia men är en alltmer påtaglig verklighet.

Utarmningen av landsbygden kommer att drabba städerna också. På sikt kommer matpriserna att stiga när livsmedelsproducenterna blir färre. Dessutom kommer förståelsen för djur, natur och ekologi hos befolkningen att minska. Det finns redan idag högstadieelever som aldrig sett en myrstack.

När jag ibland beklagar mig över glesbygdens avfolkning och inflyttningen till Stockholm och andra städer möts jag av kommentaren "Människor måste få bo där de vill". Ja naturligtvis, men då måste också de som vill bo i glesbyggd få möjlighet att göra det. Vi kan inte ha ett Sverige där halva landet är avvecklat. Sverige är större än dess huvudstad. Det är inte rimligt att 20% av Sveriges befolkning ska bo i stockholmsregionen. Det är dags för politiker på riksnivå att stimulera företagande, kulturutbud och fritid på andra platser än i storstadsregionerna så att hela Sverige kan leva. Det skulle också Stockholm vinna på.

Den s.k. gluggutredningen var en markinventering av "byggbar mark" som genomfördes av Gatu- och fastighetskontoret och kom för drygt tio år sedan. Den gick ut på att man tittade på Stockholm ovanifrån och såg luckor i bebyggelsen där man kunde bygga. Staden skulle "växa inåt" och förtätas. Gluggutredningen har beskrivits som att Stockholms innerstad "dammsögs på byggbara tomter". Utredningen visade att man kunde få plats med ca 2 300 nya lägenheter fördelat på knappt 50 olika platser. Men det krävde förstås att inte bara parkeringsplatser och outnyttjad gatumark togs i anspråk utan att också skolgårdar, parker, stränder och grönområden naggas i kanten och bebyggs. Sökandet efter gluggar att fylla igen har också gjorts i Stockholms förorter.

Resultatet börjar bli alltmer tydligt. Varje öppen plätt ska byggas igen och inga öppningar i stadsbilden tillåts. Engelbrektsskolans skolgård ska bebyggas och nyligen fälldes träden på skolgården trots att inget bygglov ännu beviljats. Fler tänkbara skolgårdar som nämns i utredningen är tex Östra Real och Kungsholmens gymnasium. Andra platser som nämndes i gluggutredningen är Nordenflychtsvägen i Kristineberg, Renstiernas gata vid Sofia kyrka på Södermalm och Stora Essingens strandremsa.

Stockholms Universitet anordnar öppna föreläsningar om olika ämnen och tisdagen den 27 september var ämnet "Bebyggelse och bostadspolitik i mina drömmars stad". Jag hade inte möjlighet att åka till universitetet men jag kunde däremot följa föreläsningen via den direktsända webbsändningen.

Det var två föreläsare Lennart Tonell, kulturgeograf med inriktning på planering och hållbart samhällsbyggande, och Stephan Bartel, historiker med inriktning på hållbar stadsutveckling, som föreläste ungefär en halvtimme var.

 
Lennart Tonell (Bilden är hämtad från webbsändningen)

Lennart Tonell gav en snabb historisk tillbakablick på hur bostadsbyggandet ändrats i Stockholm genom åren från 1870-talet fram till våra dagar. När det gäller dagens byggandet tog Lennart upp exemplet Vällingby där de grönområden som planerades in när området byggdes för att komma invånarna till nytta nu ersätts av nya hus.

Stockholm köpte upp väldigt mycket mark under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Detta för att bygga bostäder på i framtiden. Nu säljs marken till det byggbolag som betalar mest. Då måste det byggas tätt för att bli lönsamt. Detta är bla orsaken till att Hagastaden byggs alldeles för tätt. Det kan bli så att folk inte kommer att vilja bo där men med det centrala läget ska lägenheterna gå att sälja ändå. "Men det kanske ingår i den nya modernismen att ha insyn till varandra." som Lennart uttryckte det. Han var heller inte övertygad om att höga hus är lösningen på alla problem och berättade att man i Glasgow rivit många höga hus eftersom det inte är människovänligt.

Marken som Stockholms Stad äger säljs för att ta in pengar som ska användas till att finansiera ombyggnaden av Slussen och förbifarten och då säljs den dyrt. Det blir också styrande för dagens stadsbyggnadspolitik sa Lennart Tonell och avslutade med den provocerande frågan "För vem bygger vi?"


Stephan Bartel (Bilden är hämtad från webbsändningen)

Stephan Bartell pratade om den biologiska mångfalden och att den är viktig att bevara även i städer. I världen sker det nu en katastrofal förlust av biologisk mångfald som helt hamnat i skymundan av klimatfrågan trots att det är en minst lika viktig fråga. Han förklarade också varför den biologiska mångfalden är viktig att bevara. Vi vet inte riktigt när den kritiska nivån är nådd, dvs när ekosystemen slutar fungera. Då kommer tex pollinering, som är av stor vikt för vår överlevnad som människor, att upphöra.

Stephan Bartell tog upp att det finns nio planetära gränser som vi inte bör passera för att ha en hållbar utveckling. Klimatförändringen är en av dessa planetära gränser och den biologiska mångfalden är en annan. En av drivkrafterna som påverkar dem är den pågående urbaniseringen i världen. Om vi inte bygger städerna på ett smart sätt finns ingen chans att klara oss inom de planetära gränserna.


De nio planetära gränserna. (Bilden är hämtad från webbsändningen)

För varje kvadratkilometer stad behövs enorma ytor för att förse staden med det den behöver men också stora ytor för att ta hand om det avfall som staden producerar i form av tex koldioxid. Inflödet av mat till städer kräver att stora monokulturer producerar mat. De blir sårbara eftersom det bara finns en art på en stor yta. Det driver också ut andra typer av organismer ur området, tex pollinerade insekter.

Stephan menade att höghus ger miljöfördelar i form av resurseffektiv användning av värme och markyta per person men han påpekade samtidigt att hur vi bygger våra städer påverkar hur vi tänker. Utan kontakt med naturen minskar förståelse för hur planeten fungerar. Vi har inte kontakt med eller förståelse för hur maten produceras.

Han fortsatte med att säga att bygga höga hus spar grönområden men bara om man stannar där och inte bygger på dem också. Men eftersom det görs, dessutom ganska mycket, försvinner den biologiska mångfalden. I isolerade grönområden utan kontakt med större ekosystem minskar den biologiska mångfalden. Det räcker alltså inte att enbart ha stadsparker. Det måste också finnas nätverk av ekologiska korridorer genom stadsrummet. För den biologiska mångfalden har villa- och koloniträdgårdar en viktig funktion. De som har dem odlar inte bara utan vårdar på ett helt annat sätt än vad som görs i parker. De ger tex fåglar mat på vintern och bygger humlebon. Det får effekter i ekosystemet, inte bara i trädgården utan för ett betydligt större del av staden.

Det var givetvis en frågestund på slutet.

En fråga handlade om täthet verkligen innebär att fler går och cyklar då allt är på samma ställe. Men det är inte säkert att människor ska till det som finns i närheten. Mycket av transporterna sker när människor ska till och från jobbet. Lennart Tonell hade räknat på hur stor arbetsmarknadsutbudet i ett område måste vara för att en viss procentandel av befolkningen ska kunna gå och cykla till jobbet. Han nämnde ingen siffra men det var "otroliga tal". Lennart lekte med tanken att riva vägar för att tvinga fram mer lokala arbetsplatser.

Lennart var heller inte säker på om det verkligen är energieffektivt att bygga högt. Han menade också att det är ineffektivt ur ytsynpunkt eftersom mycket yta går åt till andra saker som dubbla hissar och brandsäkerhet mm. Per ytenhet blir det inte energieffektivt.

Han nämnde också att det nu byggs på väldigt mycket grönområden i Stockholm och då ska det ofta "grönkompenseras". Det låter bra men "grönkompensera" är ett förledande ord tyckte han. Det handlar nämligen oftast om att rusta upp en lekpark eller liknande. Sådant som ändå måste göras.

Stephan nämnde att vi inte bara ska bygga klimatsmart utan också ta hänsyn till förlusten av artmångfald. Den frågan har helt hamnat i skymundan i hållbarhetsdebatten trots att det kanske är en mycket större och viktigare fråga. Lennart höll med och tyckte att många av de miljöprojekt inom byggandet i Stockholm idag mest är "symbolfrågor" och inte går in på känsliga, riktiga saker.

Min sammanfattning ovan av föreläsningen är egentligen inte särskilt bra trots att jag gjort mitt bästa. Jag rekommenderar därför alla att se filmen från föreläsningen på internet. Den är ca en och en halv timme lång och finns tillgänglig på Stockholms Universitets hemsida. http://www.su.se/om-universitetet/fakta-om-universitetet/webbfilmer-arkiv/oppna-forelasningar

Jag måste dock lägga in en brasklapp om att jag inte vet hur länge filmen kommer att finnas kvar.

I samband med byggprojekt eller rivningar kommer ofta en färgklassning på tal. Det har varit olika färger men åtminstone jag har haft svårt att veta vad de olika färgerna i praktiken betyder och vem som sätter dem. Att byggnader med färgklassning har olika grader av kulturhistoriskt värde har jag förstått men längre än så har inte mina kunskaper sträckt sig.

Det är dags att reda ut begreppen.

Det är Stockholms stadsmuseum som ansvarar för arbetet med att peka ut och definiera kulturhistoriskt värdefull bebyggelse i Stockholms stad. Uppgifterna här kommer från deras webbplats och från en del letande bland lagar och paragrafer.

Klassificeringen gäller bebyggelse uppförd fram till och med 1990 och stadsmuseet har skapat en metod där kulturhistoriskt värdefulla byggnader kan få en av tre olika klassificeringar. De kan blå-, grön- eller gulklassificeras.

	Blå är den högsta klassen och innebär att bebyggelsens kulturhistoriska värde motsvarar kraven för byggnadsminnen i kulturminneslagen. Kulturminneslagen handlar om att skydda och vårda vår kulturmiljö. Den handlar inte bara om byggnader utan också om tex fornminnen och kulturföremål. Kapitel 3 handlar om byggnadsminnen och första stycket i 1 § lyder: "En byggnad som är synnerligen märklig genom sitt kulturhistoriska värde eller som ingår i ett kulturhistoriskt synnerligen märkligt bebyggelseområde får förklaras för byggnadsminne av länsstyrelsen. Bestämmelserna om byggnadsminnen enligt detta kapitel får också tillämpas på park, trädgård eller annan anläggning av kulturhistoriskt värde." Alla blåklassade byggnader är inte förklarade som byggnadsminnen men de uppfyller alltså kraven för att bli det.
	Grön är en lägre klassning men den innebär ändå ett högt kulturhistoriskt värde och betyder att bebyggelsen är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt. Den formuleringen är hämtad från Plan- och bygglagen som omfattar både blå- och grönklassade byggnader. Så här lyder första stycket i 8 kapitlet 13 § i Plan- och bygglagen: "En byggnad som är särskilt värdefull från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt får inte förvanskas."
	Gul innebär att bebyggelsen har positiv betydelse för stadsbilden och/eller har ett visst kulturhistoriskt värde.

I den snabba takt som Stockholm nu förändras behövs en eftertanke som många verkar sakna. En stad får och ska förändras. Men det är viktigt för människor att kunna känna igen sig i den stad de vuxit upp i och lever i. Välbekanta platser i staden är en del av dess historia och håller minnen vid liv. Om de miljöerna försvinner så kommer också känslan av samhörighet med staden att försvinna.

Det kan vara platser med stor betydelse för många människor som Slussen eller Odenplan. Men det kan också vara platser som för de flesta ter sig helt meningslösa men som för den enskilde har en speciell plats i hjärtat. Huset där man gick sina första år i skolan, den källarlokal där sommaren firades in med arbetskamraterna eller den lilla folkpark som blev en trygg oas när livet var jobbigt. Alla dessa små platser har funnits i mitt liv och ingen av dem finns kvar idag. Jag är född i slutet av 1970-talet och Stockholm har förändrats under hela mitt liv. Men under de senaste fem åren har takten ökat och det är mycket som försvunnit på kort tid.

Det råder bostadsbrist i Stockholm idag och det byggs också mängder med bostäder. Det är det enda som verkar räknas och de som redan har en bostad känner sig ofta bortglömda och överkörda. Samtidigt byggs också hotell och gallerior. Gamla kulturmiljöer förstörs och tilliten till politikerna har minskat. Ett tecken på den oro som finns är att antalet ansökningar till Länsstyrelsen om att byggnadsminnesmärka hus har ökat kraftigt.

Det var samma oro och frustration som 1971 till slut ledde fram till almstriden i Kungsträdgården. Då var ilskan mot politikernas hets att bygga en modern stad så stor att människor handgripligen gick ut och försvarade det Stockholm de älskade.

Samma historielöshet som rådde under rivningsvågen kring 1960-talet har idag brett ut sig igen, både bland politiker och hos människor i allmänhet. Jag har hört ungdomar i gymnasieåldern fråga "Vad var miljonprogrammet?". Nej, det var inte ett lekprogram på TV4. Miljonprogrammet var istället ett försök att med en miljon nya bostäder på tio år bygga bort bostadsbristen i Stockholm. Det har nu gått drygt 35 år sedan miljonprogrammet avslutades och som bekant råder det fortfarande bostadsbrist. Om ytterligare 35 år kommer det fortfarande att vara bostadsbrist i Stockholm, oavsett hur mycket det byggs nu. Samtidigt kommer många andra delar av Sverige att vara glesare befolkade än idag vilket också medför problem. Då kommer vi i Stockholm att stå inför samma problem som idag med den skillnaden att ännu fler miljöer kommer att vara saknade och sörjda.

Därför måste politikerna inse att det inte enbart är positivt att Stockholms befolkning växer och att det viktigaste inte alltid är att pressa in så många människor som möjligt innanför stadens gränser. Jag är inte emot att det byggs bostäder men det finns också andra saker som är viktiga, inte minst för stadens invånare. Det finns ett värde i att behålla och bevara det gamla.

Om dagens politiker vågade blicka bakåt någon enstaka gång skulle de förstå att de nu upprepar samma misstag som gjorts tidigare i Stockholms historia.

Våra politiker pratar mycket om att "sätta Stockholm på kartan", oftast i samband med att de vill bygga olika spektakulära byggnader. Byggnader som är till för att imponera på sin omgivning är ingenting nytt. Italiens huvudstad Rom är tex full av ruiner efter gamla skrytbyggen. Men det är något som hör hemma i antiken och att idag vilja använda märkesbyggnader för att markera Stockholms storhet får mig att undra vilka politikerna bygger för. Är det i första hand för turister, för politiker från andra städer och länder eller för stadens egna invånare?

Precis som en liten pojke som med beundran betraktar sin storebror och vill göra likadant som han ser Stockholms politiker på vad andra städer gjort. "I Oslo har de byggt ett nytt operahus, då gör vi det också." Men man sätter inte en stad på kartan genom att kopiera andra.

Det enda jag kan komma på som på senare år verkligen satt Stockholm på kartan är Stieg Larssons Milleniumtrilogi. Tre böcker, tre svenska filmer och en pågående produktion av Hollywoodfilmer. Det har gjort mer för att skapa intresse för Stockholm än vilket hus som helst. Mängder av turister kommer till Stockholm. De går guidade Millenium-vandringar och besöker de platser som nämns i böckerna och syns i filmerna. Enligt en analys gjord på uppdrag av bla Filmregion Stockholm-Mälardalen ökar turismen till Stockholm med tre procent åren 2009 till 2013 enbart på grund av Stieg Larssons verk. Det är uppenbarligen detta som väcker intresse utomlands, inte skrytbyggen som ett nytt operahus eller höga hotell.

Stieg Larsson har lyckats med det våra politiker bara kan drömma om.

Det sista Panorama Stockholm för den här gången hade temat Den gränslösa staden och handlade om hela Mälardalen, en region med en tredjedel av Sveriges befolkning. Deltagare i diskussionen var Martin Rörby, arkitekturhistoriker och sekreterare i skönhetsrådet, socialdemokraten Helene Hellmark Knutsson, politiker från Sundbyberg, landstingsledamot och vice ordförande i SL och moderaten Carl Cederschiöld, tidigare finansborgarråd i Stockholm.

Inledningsvis handlade diskussionen mest om den regionala röran, dvs att det inte finns något ordentligt samarbete mellan kommunerna i Mälardalsregionen. Det samarbete som finns är frivilligt och fungerar inte lika bra som det hade kunnat göra. Politikerna på scenen var eniga om att alla kommuner i regionen måste bidra med att bygga bostäder. Många kommuner drar nytta av att ligga nära Stockholm men vill inte hjälpa till att lösa bostadsbristen. "Varför ska vi bygga för Stockholm?" De har väl också ungdomar som vill flytta hemifrån.

Med två politiker på scenen kom Martin Rörby inte till tals särkilt mycket. Politiker håller gärna låda och det gjorde både Helene Hellmark Knutsson och Carl Cederschiöld. Men han hade ett viktigt påpekande om att när nya byggplaner presenteras visas alltid bilder med trendiga människor som dricker cafelatte. Han sa också att det är viktigt att inte glömma bort kvaliteten när man bygger. Idag går det ofta för fort och kvaliteten blir lidande.

På frågan hur regionen skulle utvecklas ville Hellmark Knutsson att tunnelbanan skulle byggas ut till Täby och Nacka. Längre än tunnelbanans sträckning räcker tydligen inte Hellmark Knutssons regionala vy. Städer som Eskilstuna och Västerås verkade inte finnas i hennes världsbild. På ett tidigare Panorama Stockholm lärde vi oss att snabbtåg är det som behövs för att regionen ska utvecklas och att tunnelbanan är mycket dyr att bygga ut.

Helene Hellmark Knutsson skrattade hela tiden när hon pratade, som om inget hon sa var att ta på alvar. Hon visade dessutom ett skrämmande förakt för människor som inte delar hennes åsikter. Hon återkom flera gånger under kvällen till att den som tycker att det byggds för tätt i Stockholm kan flytta någon annanstans. Ska jag som infödd Stockholmare tvingas bort från min hemstad för att mina åsikter inte passar Helene Hellmark Knutsson?

Christoffer Barnekow tog sedan upp att nästan alla byggprojekt överklagas. Det var uppenbart att politikerna såg detta som ett problem. Vi ska komma ihåg att det är politikerna som stiftar våra lagar. Om de tillåter människor att ha åsikter måste de också vara beredda att ta konsekvenserna. Carl Cederschiöld framförde att bara de som bor precis bredvid ett planerat bygge ska ha rätt att överklaga. Varför då? Även de som bor längre bort påverkas. Boendemiljö handlar inte bara om det som syns genom fönstret.

Helene Hellmark Knutsson avfärdade alla överklaganden med att människor bara är rädda att värdet på deras lägenheter ska minska. Det är väldigt lätt att avfärda människors åsikter med ett "de bryr sig bara om pengar". Jag har tidigare skrivit om kvarteret Plankan på Södermalm där de boende inte vill att ett nytt hus ska byggas på innergården. De bryr sig knappast om värdet på lägenheterna eftersom det är hyresrätter de bor i. Livskvalitet är inte samma sak som kvadratmeterpris. Det tycker jag att du ska tänka på Helene Hellmark Knutsson.

Mot slutet av kvällen diskuterades förbifarten. Både Carl Cederschiöld och Helene Hellmark Knutsson var eniga om att den ska byggas. De var för övrigt eniga om det mesta, så eniga att jag många gånger trodde att de kom från samma parti.

Det blev inte mycket av frågestund den här gången. På politikervis svarades det både länge och väl på frågorna som ställdes. Det gjorde att det inte blev så många frågor ställda och när Christoffer Barnekow avslutade var det fortfarande många som desperat viftade med händerna utan att få göra sina röster hörda.

Panorama Stockholm hade den här gången rubriken "Kollektivtrafiken – stadens nervsystem" och handlade om kollektivtrafik. Deltagarna var Maria Börjesson, trafikforskare på KTH, Anna Nygård, från Planka.nu och Stockholms Spårvägars informationschef Björn Sylvén som med kort varsel ersatte influensasjuke trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm (M).

Det är egentligen inte den här bloggens syfte att diskutera om det ska vara avgiftsfri kollektivtrafik eller inte men det Anna Nygård kommenterade om avgiftsfrihet var att antalet resenärer skulle öka på en redan hårt belastad kollektivtrafik. Biltrafiken skulle däremot inte minska särskilt mycket. De som skulle börja åka kollektivt är nämligen de som idag cyklar eller går.

Kollektivtrafiken påverkar också i hög grad hur Stockholm ser ut. Det var några av frågorna som diskuterades. Hur Stockholm är uppbyggt kring kollektivtrafiken och hur kollektivtrafiken bäst byggs ut för att minska bilberoendet.

Det som framkom under debatten var många resor med kollektivtrafiken blir onödigt långa för att många tvingas åka in till centrala Stockholm för att sedan åka ut igen. Detta eftersom det saknas tvärförbindelser. Tvärförbindelser skulle korta restiden och minska belastningen på tunnelbana och pendeltåg. Men det är dyrt att bygga ut tunnelbanan. Mycket dyrt. Det är både billigare och enklare att bygga spårbunden trafik ovan mark. Den påverkan det skulle innebära på stadsmiljön är också minimal eftersom spåren i många fall går att lägga på befintliga vägar. Buss är också ett utmärkt alternativ som tvärförbindelse. Tunnelbanan är också ett relativt långsamt transportmedel. Att få pendeltågen att fungera ordentligt skulle vara betydligt mer effektivt än att bygga ut tunnelbanan.

Björn Sylvén hänvisade flera gånger till vad man gör i Paris. Där har man tex tagit bort en hel del parkeringsplatser i de centrala delarna av staden vilket kraftigt minskat biltrafiken. I Stockholm gör man precis tvärt om. Att ge biltrafiken mer utrymme innebär sällan att framkomligheten ökar eftersom mängden bilar blir fler.

Den här gången handlade Stockholm Panorama om Vision Järva, dvs den satsning att rusta upp och förnya stadsdelarna kring Järvafältet. Det ska ske både i form av boende och olika sociala frågor som utbildning och arbete.

Stadsdelarna det handlar om är Rinkeby, Tensta, Hjulsta, Akalla, Kista och Husby. Den här gången var Stockholm Panorama inte lika välbesökt. En tänkbar anledning är att innerstadsborna struntar fullständigt i stadens förorter och förortsborna tar sig inte in till city för att gå på ett evenemang av det här slaget. Visst fanns det boende från alla berörda stadsdelar i Kulturhuset den här kvällen men majoriteten av dem var svenskar som bott där i ca 30 år. Av de många med invandrarbakgrund som bor i nämnda stadsdelar syntes inte många.

Kvällen inleddes med att arkitekt Erik Stenberg pratade om att det är fullt möjligt att relativt billigt bygga om lägenheterna så att det blir färre treor och istället fler femmor och ettor. Det skulle bättre passa dagens behov istället för den kärnfamilj lägenheterna är byggda för. Det intressanta är att husen alltså från början är byggda för att kunna byggas om ifall behoven skulle uppstå. Husen är nu ca 40 år gamla så en upprustning är hur som helst
nödvändig.

Lokalpolitikern Gunilla Buhr påpekade att människorna i områdena är rädda om sin boendemiljö och i många fall inte är intresserade av att stadsdelarna ska förvandlas till stadsmiljö. Hon nämnde också förbifart Stockholm som just när den passerar Akalla inte kommer att gå i tunnel. Det är ett bevis på att politikerna i Stadshuset ofta pratar om människorna men när det kommer till kritan prioriterar biltrafiken. Förbifarten kommer kraftigt att öka trafikmängden och bullret vid Akalla. Det hade varit politiskt självmord att genomföra en sådan trafiklösning utan bullerdämpande tunnel i ett område där majoriteten av de boende är infödda svenskar. Jag anklagar ingen för att vara rasist men det är mycket nonchalant. Ett annat exempel som nämndes under kvällen där biltrafiken prioriteras är ombyggnaden av E18 till motorväg. Den går rakt genom området och blir en effektiv barriär mellan stadsdelarna som är svår att överbrygga.

Den publik som var där var engagerad med sina frågor. En kvinna frågade varför det inte byggs fler studentlägenheter i området. Svaret var att det beror på att det är svårt att hyra ut studentlägenheter där. Studenterna vill nämligen bara bo i innerstan. Det är värt att tänka på när en student klagar på bristen på studentlägenheter.

När det gällde frågor om ytterligare förtätning av stadsdelarna var svaret att det inte går att göra mer. Områdena är redan lika tättbefolkade som innerstan med få grönytor inom stadsdelarna. De obebyggda delarna av Järvafältet mellan stadsdelarna är naturskyddade och behövs som lungor och rekreationsområden. Det känns skönt att höra även om jag vet att Järvafältet ständigt naggas i kanten av nämnda vägbyggen och ny bostadsbebyggelse.

En fråga från en ung kvinna i publiken rörde vad som gjordes för att skapa mötesplatser och offentliga utrymmen som tex bibliotek och ungdomsgårdar. Svaret lämnade mycket i övrigt att önska men var sammanfattningsvis att de offentliga rummen numera är de kommersiella, i praktiken alltså Kista Galleria. Just Kista Galleria håller också på att slå ut de övriga stadsdelarnas centrumanläggningar. Här fick samtidigt företaget Boultbee en välförtjänt
känga eftersom de inte gör ett skvatt för att förbättra centrumen i Tensta och Rinkeby som de numera är ägare till.

På onsdagskvällen var jag tillsammans med min bror i Kulturhuset vid Sergels torg och lyssnade på en återkommande paneldiskussion med rubriken Stockholm Panorama. De här paneldiskussionerna leds av Christoffer Barnekow och är välbesökta tillställningar. I kvällens diskussion, med temat ”De hetaste frågorna inför nya året”, deltog landskapsarkitekten Thorbjörn Andersson, arkitekten Rasmus Waern och stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius.

Diskussionen handlade om mycket, från högt till brett. Ja, höga och breda hus alltså. Den handlade också om hur man bygger snyggt. Det var mest Thorbjörn Andersson och Rasmus Waern som pratade men när Regina Kevius fick en fråga svarade hon i allmänhet inte på den utan pratade istället om något annat, ofta i väl inövade politikerfraser.

Landskapsarkitekten Thorbjörn Andersson hade flera värdefulla synpunkter. Han ser helheten i en stad och dess omgivning. Han sa att det inte bara handlar om vackra eller fula hus. Miljön mellan husen är minst lika viktig. Allt samspelar och måste passa ihop.

Vid ett tillfälle funderade Andersson på hur stort Stockholm kan bli och om det inte är dags att inse att det snart är fullt. Om Regina Kevius missförstod honom medvetet eller inte vet jag inte men hon antydde att han förde ett främlingsfientligt resonemang och frågade "Ska vi välja vilka som ska bo i Stockholm?". Det fick Andersson att utbrista "Men det var inte det jag sa!".

Han säger bl.a. att hela Mälardalsregionen måste utvecklas och att det måste bli attraktivt för människor att bo överallt.

Andersson jämförde också med Lidingö, som gränsar till Stockholm, där politikerna beslutat att befolkningen ska vara max 40 000 personer. Idag har Lidingö 43 000 invånare och han undrade om 3000 personer skulle kastas ut. Till saken hör att Lidingö är ungefär lika stort som Stockholms innerstad men alltså har en betydligt lägre befolkningstäthet. När Christoffer Barnekow frågade Kevius vad hon säger till sin motsvarighet på Lidingö om det här svarade hon som vanligt inte på frågan utan inledde istället ett resonemang om vilka typer av platser i Stockholm som lämpar sig för bostadsbebyggelse.

Det pratades också om att politiker inte kan planera och förutse hur en stad eller stadsdel ska bli, den måste växa fram själv. Hammarby sjöstad togs upp som exempel. Stadsdelen planerades för människor i åldern 50+ utan bil men befolkades snabbt av barnfamiljer med bil. Bristen på parkeringsplatser och daghem var några av problemen som då måste lösas.

Arkitekten Rasmus Waern pratade om hur folk vill bo. En lägenhet högst upp i en skyskrapa ser många som en dröm men ingen vill bo långt ner i ett högt hus. Man kan inte bara bygga de fem översta våningarna i en skyskrapa.

Mot slutet av diskussionen berättade Kevius att hon blir uppringd av studenter som kommit in på tex KTH och inte har någonstans att bo. "Jag kan inte säga åt dem att de ska bo i Gnosjö eller Södertälje." Nu höll min bror på att trilla av stolen. "Men vad säger människan!" Gnosjö ligger i Småland men Södertälje? Det går pendeltåg hela vägen dit. Min bror pluggade i Södertälje i två år och pendlade dit från Stockholm varenda dag. Då måste det gå alldeles utmärkt att bo i Södertälje och pendla till Stockholm. Det är ju just sånt som ska uppmuntras. Att man kan bo i hela regionen och lätt pendla till sitt arbete eller sin högskola i Stockholmstrakten. Det finns många som pendlar från tex Uppsala eller Västerås. Tycker Regina Kevius att de har valt fel sätt att leva? Alla kan ju inte bo på Kungsholmen och jobba i Stadshuset.

Till sist fick publiken ställa frågor. Ett allmänt tips till dem som ska ställa frågor i ett offentligt sammanhang är att i förväg tänka igenom vad man ska säga och att formulera sig kort och koncist. De flesta här gjorde precis tvärt om. Jag delar deras åsikter men blev irriterad på de långrandiga utläggningarna.

Precis innan jag gick till Kulturhuset hade jag ätit en hamburgare och tillsammans med den gjort misstaget att slurpa i mig en stor läsk. Den läsken gjorde sig nu ordentligt påmind och gjorde att jag hade svårt att behålla fokus på det frågeställarna sa. Men det var trots det inte bara jag som ibland funderade på vad de egentligen frågade om.

Sista ordet gick till en ung man i publiken som inte heller frågade något utan istället räknade upp alla platser han tycket att man kunde bygga på. Det var den enda av yngre i publiken som yttrade sig och det cementerar bilden av att det är den äldre generationen som är för ett mer återhållsamt byggande och den yngre som är för ett mer expansivt byggande. Men den bilden stämmer inte. Jag är själv född i slutet av sjuttiotalet och tillhörde de yngre i publiken. Om jag är gammal eller ung får den här bloggens läsare själva avgöra men ni vet precis vad jag har för åsikter i frågan om byggandet som pågår i Stockholm.

En vän till mig har skrivit brev till Stockholms stadsbyggnadsborgarråd Regina Kevius. Jag publicerar brevet här men har av integritetsskäl plockat bort brevskrivarens namn och ålder. Jag räknar med att det kommer ett svar och det kommer i så fall att publiceras som en kommentar till det här inlägget.


Hej!

Jag heter [namn bortplockat] och är [ålder bortplockad] år. Jag skriver till dig eftersom du är ny på posten som stadsbyggnadsborgarråd och jag är orolig för Stockholm framtid.

Det pratas hela tiden om att inflyttningen till staden är stor och att det saknas bostäder i Stockholm men det blir ju ingenting kvar åt oss som redan bor här. Jag har mött folk som med tårar i ögonen fotograferat resterna av Tantogården som var en fantastisk folkpark i innerstaden. En oas med rödmålade hus med vita knutar, scener både ute och inne samt en dansbana. Bygg upp den igen. Den är saknad och behövs. Och handen på hjärtat... har du ens varit där?

Vid Tantos kolonilotter har jag mött folk som köat i tolv år för att få en plätt att odla på men rädslan hänger hela tiden i luften. "Ja, det är jättefint här men vi får väl se vad politikerna hittar på. Snart blir det väl bostäder här också."

Även innergårdar hotas av nya hus till de boendes fasa. Senast kvarteret Plankan vars innevånare nu är förtvivlade. Varför är de som inte bor i Stockholm viktigare än de som redan bor här? Fråga vem som helst så är deras åsikt Not in my backyard.

Så återigen: När ska ni börja tänka på oss som redan bor i staden och bryr oss om den? Min värld består av mer än de 50 kvm som utgör min lägenhet.

På 1960-talet var planen att Stockholm City skulle bli som Manhattan. Det gick ju som bekant inte så bra. City var länge den tristaste platsen i hela stan och det är först nu den delen av Stockholm börjat hämta sig. Så vänligen, gör inte om misstagen från rivningarna av Klara.

Du säger att du vill bygga högt och tätt. Det är ju helt vansinnigt att stänga ute solljuset på det sättet. Möjligen kan man bygga högt eller tätt men jag förordar en arkitektur som passar in i den befintliga miljön. Skrytbyggen som ska sätta Stockholm på kartan är bara larvigt. Bevara Stockholms karaktär som den är för det är så vi vill ha den. Turister som kommer till hit är i alla fall bara i Gamla Stan så tro inte att du lockar hit fler med hjälp dina byggplaner.

När helt nya stadsdelar nu byggs på en gång byggs det för mycket i samma stil på ett och samma ställe. Återigen görs samma misstag som tidigare när miljonprogrammet genomfördes. Du kan ha vilka visioner du vill men dessvärre förbereder du bara för nya getton. Jag har ingenting emot människorna där. Jag gick i Tensta Gymnasium och trivdes jättebra. Det jag är emot är sättet som nya bostadsområden skapas på och vart det leder. Om 20 år är Hammarby sjöstad och andra nya områden som miljonprogramsområdena är idag. Tänk efter själv. Skulle du vilja flytta till Rinkeby.

Som du kanske redan förstått bor jag på Södermalm men det finns byggprojekt på andra öar som jag också har åsikter om. Det finns planer på att riva det K-märkta Trygg-Hansa huset på Kungsholmen. Hur kan det komma sig? Huset är ju K-märkt så då är det väl ingenting att diskutera. Om politiker står över sådana beslut vet man ju inte vad som kan hända. Kan ni stifta nya lagar som passar enbart er? Spä inte på det politikerförakt som redan råder.

Stockholm Waterfront är ett projekt som dessvärre genomförts. Snyggt blev det inte. Stort, svart och fyrkantigt. Ett liknande hus har byggts vid Telefonplan. Det är ju rena öststatsarkitekturen. Slussen tänker jag inte ta upp så mycket. Du vet redan vad som sagts och vad folk tycker. Jag vill bara uppmana dig att inte bygga bort vår utsikt och sluta bygg murar runt Stockholm öar.

I en förort söder om stan ville politiker bygga så att det skulle bli innerstadskänsla. De ville inte de som bodde där. De ville ha sin förortskänsla. Det var därför de bosatt sig där de bodde. Bara för att du och jag och de allra, allra flesta av er som bestämmer i stadshuset bor i innerstaden betyder inte det att alla i regionen vill ha det så. Tänk på det.

Mina föräldrar bor i en förort norr om stan. Där parkerar många på gatan vilket leder till problem för snöröjningen och att bilar inte längre kan mötas. Dessutom planeras ca 1000 nya bostäder. Det kommer alltså innebära minst 1000 bilar till. Vart ska dessa ta vägen? Det spelar ingen roll att bussar och tåg finns nära. Folk har bil i alla fall. Det börjar bli trångt nu.

Det är inte rimligt att en femtedel av Sveriges befolkning ska bo i Stockholmsområdet. Jobba istället för att hela Sverige ska vara attraktivt att leva i. Det kommer även Stockholm att tjäna på.

En sammanfattning av mina åsikter:

Bygg med hänsyn till det som redan är.
Bevara det som är unikt, typiskt för sin tid och värdefullt.
Nya byggnader ska passa in i befintlig miljö.
Bygg inte murar runt Stockholms öar.
Öppna upp istället för att sluta till.
Ta hänsyn till de människor som redan bor i staden och gör något för dessa.
Gör inte om gamla misstag.

Med hälsningar
[namn bortplockat]