Stora Sköndal - Ett personligt möte
Bloggen har besökt "Agneta" som bor i Skogbyn i den norra delen av Stora Sköndal. Alla husen i området ska rivas och "Agneta" berättar hur det är att bo i området med rivningshotet hängande över sig.
I inlägget om Stora Sköndal som publicerades i våras nämndes att många hus i området är tömda och ska rivas men att några fortfarande är bebodda. Bloggen har varit på besök hos Agneta som bor i Stora Sköndal, närmare bestämt i Skogsbyn. Skogsbyn ligger i den norra delen av området och består av ett 90-tal vita enplansvillor byggda på 1960-talet. Hela Stora Sköndal är utpekat som kulturhistoriskt värdefullt och de flesta byggnader i Skogsbyn är grönklassade av Stockholms Stadsmuseum vilket innebär att de har ett högt kulturhistoriskt värde. Trots det ska samtliga villor i Skogsbyn rivas. (I det tidigare inlägget finns mer information om stiftelsen, dess verksamhet och vilka rivnings- och byggplaner stiftelsen har för området.)
Agneta tar emot i villan där hon bor tillsammans med sin spralliga hund. Hon flyttade in 2013 men började jobba på Stiftelsen Stora Sköndal redan på 1970-talet. Hon känner alltså både till området som boende och stiftelsen och dess historia som anställd och kan berätta om båda. Agneta arbetade i andra änden av det stora området. Även om det var gångavstånd kändes det bra att ha lite distans mellan arbetet och hemmet.
"Agneta" med sin hund vid hemmet i Skogsbyn, Augusti 2024
Skogsbyn byggdes som ett seniorboende med inspiration från USA där Thorsten Levenstam varit på studieresa. Han var direktor, dvs högsta chefen, inom stiftelsen. Det är också efter honom som den väg som slingrar sig genom Skogsbyn fått sitt namn. Skogsbyn skulle fungera som ett seniorboende med gemenskap och mycket aktiviteter. När de boende blev för gamla flyttade de istället in på stiftelsens vårdboende för att i nästa skede läggas in på långvården. Det skapade en kontinuitet i vårdkedjan att hela tiden vara inom samma system med stiftelsen som vårdgivare. Olika reformer inom landstinget bröt dock upp den strukturen.
Agneta berättar att Stora Sköndal ett tag hade svårt att få hyresgäster till villorna. En tid flyttade även yngre personer in. Agneta har upptäckt att huset hon bor i därför bara haft en hyresgäst innan henne, trots att huset är närmare 60 år gammalt.
Bara några år efter att hon flyttat in kom beskedet att husen skulle rivas i framtiden. Flera boende i området blev så arga att de flyttade på en gång. Agneta kände också ilska men har sedan resignerat och gett upp. Maktlösheten skiner igenom. Det här är ett tydligt exempel på när enskilda människors hela tillvaro ställs mot stora organisationer. Då har man ingen chans. "Vad kan man göra? Man tjänar inget på att gå runt och vara arg." säger Agneta. "Det är inte speciellt kul men jag tar en dag i taget." fortsätter hon.
Seniorerna i Skogsbyn blir färre och färre och många hus är tomma. Men det finns fortfarande fler boende än Agneta kvar i området. Det är inte bara pensionärer utan också barnfamiljer och alla möjliga personer. De bor med korttidskontrakt och ingen förutom pensionärerna bor permanent. De pensionärer som bor i området har fortfarande mycket gemenskap och deltar i olika aktiviteter. Det är resor och luncher, tex på julafton så att de som är ensamma får sällskap. Agneta deltar i en del av aktiviteterna men har också sina egna intressen. "Jag tycker om att sitta och måla." berättar Agneta.
I inlägget om Stora Sköndal som publicerades i våras nämndes att många hus i området är tömda och ska rivas men att några fortfarande är bebodda. Bloggen har varit på besök hos Agneta som bor i Stora Sköndal, närmare bestämt i Skogsbyn. Skogsbyn ligger i den norra delen av området och består av ett 90-tal vita enplansvillor byggda på 1960-talet. Hela Stora Sköndal är utpekat som kulturhistoriskt värdefullt och de flesta byggnader i Skogsbyn är grönklassade av Stockholms Stadsmuseum vilket innebär att de har ett högt kulturhistoriskt värde. Trots det ska samtliga villor i Skogsbyn rivas. (I det tidigare inlägget finns mer information om stiftelsen, dess verksamhet och vilka rivnings- och byggplaner stiftelsen har för området.)
Agneta tar emot i villan där hon bor tillsammans med sin spralliga hund. Hon flyttade in 2013 men började jobba på Stiftelsen Stora Sköndal redan på 1970-talet. Hon känner alltså både till området som boende och stiftelsen och dess historia som anställd och kan berätta om båda. Agneta arbetade i andra änden av det stora området. Även om det var gångavstånd kändes det bra att ha lite distans mellan arbetet och hemmet.
"Agneta" med sin hund vid hemmet i Skogsbyn, Augusti 2024
Skogsbyn byggdes som ett seniorboende med inspiration från USA där Thorsten Levenstam varit på studieresa. Han var direktor, dvs högsta chefen, inom stiftelsen. Det är också efter honom som den väg som slingrar sig genom Skogsbyn fått sitt namn. Skogsbyn skulle fungera som ett seniorboende med gemenskap och mycket aktiviteter. När de boende blev för gamla flyttade de istället in på stiftelsens vårdboende för att i nästa skede läggas in på långvården. Det skapade en kontinuitet i vårdkedjan att hela tiden vara inom samma system med stiftelsen som vårdgivare. Olika reformer inom landstinget bröt dock upp den strukturen.
Agneta berättar att Stora Sköndal ett tag hade svårt att få hyresgäster till villorna. En tid flyttade även yngre personer in. Agneta har upptäckt att huset hon bor i därför bara haft en hyresgäst innan henne, trots att huset är närmare 60 år gammalt.
Bara några år efter att hon flyttat in kom beskedet att husen skulle rivas i framtiden. Flera boende i området blev så arga att de flyttade på en gång. Agneta kände också ilska men har sedan resignerat och gett upp. Maktlösheten skiner igenom. Det här är ett tydligt exempel på när enskilda människors hela tillvaro ställs mot stora organisationer. Då har man ingen chans. "Vad kan man göra? Man tjänar inget på att gå runt och vara arg." säger Agneta. "Det är inte speciellt kul men jag tar en dag i taget." fortsätter hon.
Seniorerna i Skogsbyn blir färre och färre och många hus är tomma. Men det finns fortfarande fler boende än Agneta kvar i området. Det är inte bara pensionärer utan också barnfamiljer och alla möjliga personer. De bor med korttidskontrakt och ingen förutom pensionärerna bor permanent. De pensionärer som bor i området har fortfarande mycket gemenskap och deltar i olika aktiviteter. Det är resor och luncher, tex på julafton så att de som är ensamma får sällskap. Agneta deltar i en del av aktiviteterna men har också sina egna intressen. "Jag tycker om att sitta och måla." berättar Agneta.
Husen ligger tätt men är byggda så att det inte blir insyn. De är också låga och på Agnetas lilla trädgårdstäppa flödar solen in. Här odlar hon tomater, blomsterkrasse och till och med vindruvor. "Vindruvorna planterade jag när jag flyttade in." berättar hon och visar hur en vinranka växer längs hela väggen. "Men rosorna har rådjuren tagit. Det är därför de är så taniga."
"Agnetas" vindruvor vid hemmet i Skogsbyn.
Besöket hos Agneta avslutas med en promenad genom Skogsbyn. Det är fortfarande ett grönt och lummigt område trots att skadegörelsen och förfallet bland de tömda husen är påtaglig. Människor från samhällets skuggsida syns röra sig bland husen under vår promenad. Agneta känner sig inte otrygg men går inte gärna ute när det är mörkt. Det är också mycket ungdomar som springer i de tömda husen. Själv har hon bara kikat in, aldrig varit inne. Det är mycket glas och splitter och eftersom hon går med hunden vill hon inte gå in där.
Ett av de tömda och vandaliserade husen i Skogsbyn, Augusti 2024
Det dröjer några år innan hon måste lämna sitt hus. Det hör till en senare etapp. När Agneta flyttade in trivdes hon så bra att hon tänkte att hon aldrig mer skulle flytta. Men det kommer hon att tvingas till.
"Jag känner mig priviligierad att jag fått bo och jobba här i så många år." avslutar Agneta och tillägger att hon hoppas att det dröjer så länge innan hennes hem rivs att hon hinner bli för gammal för att bo där och ändå är tvungen att flytta.
Fotnot: "Agneta" heter egentligen något annat.
