Kista Torn
Snart kommer två skyskarapor med bostäder att börja byggas i Kista alldeles bredvid gallerian. Av de bilder jag sett ska husen bli svarta vilket gör att de riskerar att bli lika fula som Brovakten på Kungsholmen. När blev svart idealet för färgsättningen på höga hus? Det ena huset ska bli 17 våningar högt och det andra 30 våningar högt vilket med sina 110 meter gör det till Stockholms högsta bostadshus. Husen kommer att innehålla ca 300 bostadsrätter.
Kista Torn riskerar att bli dystra och opersonliga med sina släta och storskaliga fasader. (Bilden är hämtad från en annons i en dagstidning.)
Jämför med den lågmälda och varierade arkitekturen i delar av den befintliga bostadsbebyggelsen.
Jag läste en tidningsintervju med en kvinna som flyttat in i ett högt hus vid Gärdet. Hon tyckte att det var bra med höga hus eftersom man då fick fin utsikt och slapp insyn. Hennes resonemang brister på flera punkter. För det första bygger det på att man bor högt upp i det höga huset och för det andra att det inte finns några andra höga hus i närheten. Då försvinner både utsikten och insynsskyddet. Kvinnan i intervjun skulle knappast vara så förtjust i höga hus om hon fick dem som granne.
Många av höghusfantasterna påstår att Stockholm är en tråkig stad eftersom det inte byggs höga hus. Men det byggs ju höga hus. Det byggs flera stycken. Varför fortsätter då dessa personer att påstå motsatsen? Antagligen för att debatten är så innerstadsfixerad och de här personerna är innerstadsbor som knappt vet var Kista ligger, än mindre bryr sig.
Gästskribent: YIPY-Yes in PyongYang
En vän till mig bad att få skriva ett inlägg på min blogg som gästskribent. Det fick han naturligtvis. Eftersom det i huvudsak ska vara mina egna texter på bloggen kommer jag att vara sparsam med att låta gästskribenter skriva här men några fler texter av gästskribenter kan dyka upp i framtiden. Nedan följer gästskribentens betraktelse av en annan omtalad huvudstad.
YIPY - Yes in PyongYang
Att förtäta och förhöja staden är idealet för många. Utan hänsyn till de som redan bor där och med inflyttning som ursäkt ska staden utformas enligt idealet likt en kuliss. Det är ju så det ska se ut i en stad. Alla tittar på New York som om det var den enda staden i världen förutom vår egen men vänder vi blicken åt ett annat håll kan vi se vart de rådande idealen kan ta oss.
Välkommen till Nordkoreas huvudstad Pyongyang.
Den täta bebyggelsen skapar ett urbant samhälle med storstadskänsla. Överallt är det nära till grönskan, både längs vägar, på hustak och mellan gatstenar.
Att bo riktigt tätt på både bredden och höjden skapar en samhörighet och gemenskap och det är aldrig några grannar som klagar.
Bort med gammalt skräp, här bygger vi nytt så länge pengarna räcker.
Byggnadernas höjd skapar en känsla av en världsmetropol med framåtanda. Betong är ju ett både snyggt och praktiskt material.
Det offentliga rummet fungerar som mötesplats för alla som behöver det.
Ett flertal märkesbyggnader har satt Pyongyang på kartan samtidigt som de kommer stadens invånare till nytta.
Arbetsplatserna är centralt belägna i staden vilket minskar transporterna och garanterar en nästintill bilfri stadsmiljö. Tillgång till stadens utbud, ett rikt kulturliv och parker skapar en verkligt attraktiv boendemiljö.
Att den växande staden utarmar landsbygden och mindre orter spelar ingen roll. Att låta hela landet leva är bara onödigt.
Om det är förhöjning och förtätning som skapar den perfekta staden måste Pyongyang med rådande ideal vara perfekt. Eller är det så att man faktiskt ska bry sig om invånarna för det är de som skapar staden och dess möjlighter? Med ord kan allt låta fint och trevligt. Verkligheten ser ofta annorlunda ut. Tänk på det innan ni ropar YIPY – Yes in Pyongyang.
Historien och misstagen upprepas
I den snabba takt som Stockholm nu förändras behövs en eftertanke som många verkar sakna. En stad får och ska förändras. Men det är viktigt för människor att kunna känna igen sig i den stad de vuxit upp i och lever i. Välbekanta platser i staden är en del av dess historia och håller minnen vid liv. Om de miljöerna försvinner så kommer också känslan av samhörighet med staden att försvinna.
Det kan vara platser med stor betydelse för många människor som Slussen eller Odenplan. Men det kan också vara platser som för de flesta ter sig helt meningslösa men som för den enskilde har en speciell plats i hjärtat. Huset där man gick sina första år i skolan, den källarlokal där sommaren firades in med arbetskamraterna eller den lilla folkpark som blev en trygg oas när livet var jobbigt. Alla dessa små platser har funnits i mitt liv och ingen av dem finns kvar idag. Jag är född i slutet av 1970-talet och Stockholm har förändrats under hela mitt liv. Men under de senaste fem åren har takten ökat och det är mycket som försvunnit på kort tid.
Det råder bostadsbrist i Stockholm idag och det byggs också mängder med bostäder. Det är det enda som verkar räknas och de som redan har en bostad känner sig ofta bortglömda och överkörda. Samtidigt byggs också hotell och gallerior. Gamla kulturmiljöer förstörs och tilliten till politikerna har minskat. Ett tecken på den oro som finns är att antalet ansökningar till Länsstyrelsen om att byggnadsminnesmärka hus har ökat kraftigt.
Det var samma oro och frustration som 1971 till slut ledde fram till almstriden i Kungsträdgården. Då var ilskan mot politikernas hets att bygga en modern stad så stor att människor handgripligen gick ut och försvarade det Stockholm de älskade.
Samma historielöshet som rådde under rivningsvågen kring 1960-talet har idag brett ut sig igen, både bland politiker och hos människor i allmänhet. Jag har hört ungdomar i gymnasieåldern fråga "Vad var miljonprogrammet?". Nej, det var inte ett lekprogram på TV4. Miljonprogrammet var istället ett försök att med en miljon nya bostäder på tio år bygga bort bostadsbristen i Stockholm. Det har nu gått drygt 35 år sedan miljonprogrammet avslutades och som bekant råder det fortfarande bostadsbrist. Om ytterligare 35 år kommer det fortfarande att vara bostadsbrist i Stockholm, oavsett hur mycket det byggs nu. Samtidigt kommer många andra delar av Sverige att vara glesare befolkade än idag vilket också medför problem. Då kommer vi i Stockholm att stå inför samma problem som idag med den skillnaden att ännu fler miljöer kommer att vara saknade och sörjda.
Därför måste politikerna inse att det inte enbart är positivt att Stockholms befolkning växer och att det viktigaste inte alltid är att pressa in så många människor som möjligt innanför stadens gränser. Jag är inte emot att det byggs bostäder men det finns också andra saker som är viktiga, inte minst för stadens invånare. Det finns ett värde i att behålla och bevara det gamla.
Om dagens politiker vågade blicka bakåt någon enstaka gång skulle de förstå att de nu upprepar samma misstag som gjorts tidigare i Stockholms historia.
