Rivningsvåg i City
När dagens heta fastighetsmarknad kombineras med oansvariga politiker lämnas fältet fritt för fastighetsbolag som på ett okänsligt sätt vill maximera sin vinst. Det märks nu på allvar i Stockholms City när flera olika projekt förändrar stadsbilden till det sämre.
Stora saker är på gång i Stockholm City. Just nu rivs stora delar av Gallerian i Kv. Trollhättan. Ett omfattande arbete som beräknas pågå fram till årsskiftet. Det var kanske ingen vacker byggnad men det som kommer istället väcker inte det gamla Klara till liv utan förstärker istället med sin större volym citysaneringens misstag. Dessutom är huset som nu rivs bara 40 år gammalt och i gott skick. Huset ingick tidigare i samma detaljplaneförslag som resten av kvarteret och då var tanken att också det här huset skulle byggas på med fler våningar. Men under detaljplanearbetet lyftes huset ut till en egen detaljplan med syfte att riva det för att istället bygga ett helt nytt hus. Det har sagts förr, men tål att sägas igen. Det är inte miljömässigt försvarbart att riva fungerande hus.
Gallerian på Hamngatan rivs bit för bit i Oktober 2016
Andra hus i kvarteret byggs just nu på med flera våningar och mellanrummen mellan dem byggs igen. Det gör den redan storskaliga miljön runt kvarteret Hamngatan-Regeringsgatan-Brunkebergstorg än mer påträngande. Men rivningarna och ombyggnaderna i City slutar inte där. Hotell Continental revs och ett nytt byggdes, flera departementsbyggnader vid Drottninggatan har helt eller delvis rivits och det s.k. H-Huset på Hamngatan, mitt emot Gallerian där butiken Stadium ligger, hotas av rivning precis som SEB:s kontorsbyggnader bredvid. Det är bara några exempel på allt som skett, pågår eller planeras i Stockholm city.
Pågående påbyggnad vid Brunkebergstorg, Oktober 2016
Lägg därtill spår- och markarbeten på Hamngatan och Sergels torg som sker samtidigt så inser man lätt att mötesplatsen Stockholm City kommer att vara en byggplats i åtskilliga år med en både okänslig och oorganiserad skalförskjutning av byggnadersnas höjd som följd.
Rivning, ombyggnad och påbyggnad i Stockholms mest centrala kvarter har snabbt och utan större diskussioner närmat sig nivåer av mani. Det kan få en ände med förskräckelse, både arkitektonisk och ekonomiskt.
Tidigare inlägg i ämnet:
Dagens bild (om Östra Järnvägsgatan), Oktober 2013
Kv Trollhättan / Påbyggda Gallerian, Mars 2013
KPMG-huset, Juli 2013
Staten river och bygger nytt mitt i City, Augusti 2015
Den nya cityregleringen, Oktober 2015
Stora saker är på gång i Stockholm City. Just nu rivs stora delar av Gallerian i Kv. Trollhättan. Ett omfattande arbete som beräknas pågå fram till årsskiftet. Det var kanske ingen vacker byggnad men det som kommer istället väcker inte det gamla Klara till liv utan förstärker istället med sin större volym citysaneringens misstag. Dessutom är huset som nu rivs bara 40 år gammalt och i gott skick. Huset ingick tidigare i samma detaljplaneförslag som resten av kvarteret och då var tanken att också det här huset skulle byggas på med fler våningar. Men under detaljplanearbetet lyftes huset ut till en egen detaljplan med syfte att riva det för att istället bygga ett helt nytt hus. Det har sagts förr, men tål att sägas igen. Det är inte miljömässigt försvarbart att riva fungerande hus.
Gallerian på Hamngatan rivs bit för bit i Oktober 2016
Andra hus i kvarteret byggs just nu på med flera våningar och mellanrummen mellan dem byggs igen. Det gör den redan storskaliga miljön runt kvarteret Hamngatan-Regeringsgatan-Brunkebergstorg än mer påträngande. Men rivningarna och ombyggnaderna i City slutar inte där. Hotell Continental revs och ett nytt byggdes, flera departementsbyggnader vid Drottninggatan har helt eller delvis rivits och det s.k. H-Huset på Hamngatan, mitt emot Gallerian där butiken Stadium ligger, hotas av rivning precis som SEB:s kontorsbyggnader bredvid. Det är bara några exempel på allt som skett, pågår eller planeras i Stockholm city.
Pågående påbyggnad vid Brunkebergstorg, Oktober 2016
Lägg därtill spår- och markarbeten på Hamngatan och Sergels torg som sker samtidigt så inser man lätt att mötesplatsen Stockholm City kommer att vara en byggplats i åtskilliga år med en både okänslig och oorganiserad skalförskjutning av byggnadersnas höjd som följd.
Rivning, ombyggnad och påbyggnad i Stockholms mest centrala kvarter har snabbt och utan större diskussioner närmat sig nivåer av mani. Det kan få en ände med förskräckelse, både arkitektonisk och ekonomiskt.
Tidigare inlägg i ämnet:
Dagens bild (om Östra Järnvägsgatan), Oktober 2013
Kv Trollhättan / Påbyggda Gallerian, Mars 2013
KPMG-huset, Juli 2013
Staten river och bygger nytt mitt i City, Augusti 2015
Den nya cityregleringen, Oktober 2015
Den här texten skrevs tillsammans med min bror.
Gästskribent: Statens normalskola rivs just nu
Här är ett gästinlägg med en personlig betraktelse om en del av den rivningsvåg som nu drar fram över Stockholm. En betraktelse som än en gång blottlägger det absurda i dagens stadsbyggnadspolitik. En politik som i skolbristens Stockholm tillåter att en fungerande skolbyggnad rivs för att istället ersättas av lyxbostäder.
Statens normalskola rivs just nu
I skuggan av Slussenrivningen pågår ytterligare en stor rivning i Stockholm som det är märkligt tyst om. Det är gamla musikhögskolan på Lidingövägen som nu blir grus. Den uppfördes på 1950-talet i olika etapper och ritades av arkitekt Paul Hedqvist och är grönklassad av Stockholms Stadsmuseum. Skolan var från början allmänt högre läroverk och kallades Statens normalskola.
Gamla Musikhögskolan under rivning, hösten 2016
Musikhögskolan flyttade in i skollokalerna 1977 när läroverkets verksamhet flyttade ut. Skolan var byggd i gult tegel och arkitekten lekte elegant med olika byggnadsvolymer. Med teglets hjälp murades mönster och fönsterfoder i fasaden och bröstning i trä under flera av skolans fönster bröt upp och gav ett varierat intryck. Det var en lågmäld men slitstark och välplanerad byggnad i material som skulle hållit länge än.
Jag har själv studerat ett par kurser i lokalerna men i Stockholms Universitets regi. Jag var också på besök ett antal gånger. Det var roligt att gå omkring i korridorerna och höra hur det spelades vitt skilda instrument i de olika klassrummen.
Det är dumt att riva en fullt fungerande skolbyggnad i tider när skolbristen börjar bli påtaglig. Även om lokalerna var för små för musikhögskolan hade annan skolverksamhet lätt kunnat bedrivas där. Nu blir det istället synnerligen exklusiva bostäder på platsen. Staden tog inte ens chansen att låta bygga studentbostäder. Ska pengar tjänas är det yppersta lyx som gäller.
Precis intill skolbyggnaden fanns tidigare Musikaliska akademin i en byggnad som var tänkt att efterlikna en g-klav när den byggdes 1956. Därför kallades den också för G-Klaven, men det blev bara en halv g-klav eftersom andra byggnader stod i vägen. Arkitekter var Erik Ragndal och Johan Tuvert. Även detta hus var grönklassat av Stockholms Stadsmuseum men trots det revs G-klaven 2013.
Nya Musikhögskolan, hösten 2016
Nya Musikhögskolan, hösten 2016
På platsen står nu musikhögskolans nya huvudbyggnad eftersom det numera inte anses vara något problem om andra byggnader står i vägen. Där den gula villan med sin fruktträdgård tidigare låg finns nu en stor, vit sidobyggnad.
Huvudbyggnadens ljusgård är spektakulär med böljande balkonger och mycket ljus. Rent arkitektoniskt är insidan betydligt intressantare än utsidan. Musikhögskolan har också fyra publika konsertsalar, så lite ger den tillbaka till allmänheten.
Ljusgården i nya Musikhögskolans huvudbyggnad
På området vid Valhallavägen och Lidingövägen fanns förr även Swartlings ridskola. Från början var stallanläggningen ämnad åt generalstaben men sedan 1956 fungerade den som ridskola. Arkitekter var bröderna Kumlien och anläggningen var sedan 1993 skyddad som statligt byggnadsminne.
Stallbyggnaderna var av både tegel och trä men det var inte bara byggnaderna som omfattades av byggnadsminnet utan hela miljön. Området var en av de äldsta och mest välbevarade stallmiljöerna i landet. Trästallen är rivna men tegelbyggnaderna har integrerats med den nya skolan och är idag bland annat bibliotek. De utgör en fin kontrast till nybyggets släta ytor och putsade glas, men den unika stallmiljön är ohjälpligt borta.
Det var viktigt för musikhögskolan att ligga kvar på adressen. Jag hoppas att de är stolta över sina nya spektakulära byggnader. Stolta var de uppenbarligen inte över den kulturklassade miljö de hade tillgång till förut.
Jag tycker det är konstigt att kulturklassade hus och byggnadsminnen så lätt kan rivas. Byggnadsminnesförklaring ska ju vara ett skydd för unika miljöer. Numera verkar det bara vara vägvisare till nästa hårdexploaterande projekt.
Statens normalskola rivs just nu
I skuggan av Slussenrivningen pågår ytterligare en stor rivning i Stockholm som det är märkligt tyst om. Det är gamla musikhögskolan på Lidingövägen som nu blir grus. Den uppfördes på 1950-talet i olika etapper och ritades av arkitekt Paul Hedqvist och är grönklassad av Stockholms Stadsmuseum. Skolan var från början allmänt högre läroverk och kallades Statens normalskola.
Gamla Musikhögskolan under rivning, hösten 2016
Musikhögskolan flyttade in i skollokalerna 1977 när läroverkets verksamhet flyttade ut. Skolan var byggd i gult tegel och arkitekten lekte elegant med olika byggnadsvolymer. Med teglets hjälp murades mönster och fönsterfoder i fasaden och bröstning i trä under flera av skolans fönster bröt upp och gav ett varierat intryck. Det var en lågmäld men slitstark och välplanerad byggnad i material som skulle hållit länge än.
Jag har själv studerat ett par kurser i lokalerna men i Stockholms Universitets regi. Jag var också på besök ett antal gånger. Det var roligt att gå omkring i korridorerna och höra hur det spelades vitt skilda instrument i de olika klassrummen.
Det är dumt att riva en fullt fungerande skolbyggnad i tider när skolbristen börjar bli påtaglig. Även om lokalerna var för små för musikhögskolan hade annan skolverksamhet lätt kunnat bedrivas där. Nu blir det istället synnerligen exklusiva bostäder på platsen. Staden tog inte ens chansen att låta bygga studentbostäder. Ska pengar tjänas är det yppersta lyx som gäller.
Precis intill skolbyggnaden fanns tidigare Musikaliska akademin i en byggnad som var tänkt att efterlikna en g-klav när den byggdes 1956. Därför kallades den också för G-Klaven, men det blev bara en halv g-klav eftersom andra byggnader stod i vägen. Arkitekter var Erik Ragndal och Johan Tuvert. Även detta hus var grönklassat av Stockholms Stadsmuseum men trots det revs G-klaven 2013.
Nya Musikhögskolan, hösten 2016
Nya Musikhögskolan, hösten 2016
På platsen står nu musikhögskolans nya huvudbyggnad eftersom det numera inte anses vara något problem om andra byggnader står i vägen. Där den gula villan med sin fruktträdgård tidigare låg finns nu en stor, vit sidobyggnad.
Huvudbyggnadens ljusgård är spektakulär med böljande balkonger och mycket ljus. Rent arkitektoniskt är insidan betydligt intressantare än utsidan. Musikhögskolan har också fyra publika konsertsalar, så lite ger den tillbaka till allmänheten.
Ljusgården i nya Musikhögskolans huvudbyggnad
På området vid Valhallavägen och Lidingövägen fanns förr även Swartlings ridskola. Från början var stallanläggningen ämnad åt generalstaben men sedan 1956 fungerade den som ridskola. Arkitekter var bröderna Kumlien och anläggningen var sedan 1993 skyddad som statligt byggnadsminne.
Stallbyggnaderna var av både tegel och trä men det var inte bara byggnaderna som omfattades av byggnadsminnet utan hela miljön. Området var en av de äldsta och mest välbevarade stallmiljöerna i landet. Trästallen är rivna men tegelbyggnaderna har integrerats med den nya skolan och är idag bland annat bibliotek. De utgör en fin kontrast till nybyggets släta ytor och putsade glas, men den unika stallmiljön är ohjälpligt borta.
Det var viktigt för musikhögskolan att ligga kvar på adressen. Jag hoppas att de är stolta över sina nya spektakulära byggnader. Stolta var de uppenbarligen inte över den kulturklassade miljö de hade tillgång till förut.
Jag tycker det är konstigt att kulturklassade hus och byggnadsminnen så lätt kan rivas. Byggnadsminnesförklaring ska ju vara ett skydd för unika miljöer. Numera verkar det bara vara vägvisare till nästa hårdexploaterande projekt.
