Bevara Stockholm

Stockholms Stads översiktsplan för stadsbyggnadsfrågor heter Promenadstaden och antogs 2010. Den innehåller fyra strategier för stadsbyggnad där den gemensamma nämnaren är exploatering och förtätning. Planen idealiserar Stockholms innerstad och betraktar bara förorterna som platser möjliga att förtäta. En förtätning som inte ger innerstadens positiva delar utan framförallt de negativa. Planen innehåller många texter om att skydda natur- och kulturvärden och att anpassa ny bebyggelse till den befintliga. Men mellan formuleringarna finns alltid friskrivningar som gör det möjligt att bygga i stort sett vad och hur som helst.

Översiktsplanen för stadsbyggnadsfrågor i Stockholm kallas Promenadstaden. Den är vägledande för mark- och vattenanvändningen i Stockholm. Promenadstaden antogs av kommunfullmäktige den 15 mars 2010 och ersätter den tidigare översiktsplanen Översiktsplan 1999 (ÖP99). Översiktsplanen är till för att möta den kraftiga befolkningstillväxten men samtidigt slås det fast att "stadens uttalade ambition är att främja en fortsatt befolkningsökning". Den ökande befolkningen ses som en "grundläggande förutsättning" för en positiv utveckling i Stockholm. Det finns en motsägelse i att översiktsplanens syfte är att lösa de problem befolkningstillväxten för med sig samtidigt som politikerna vill att den ska fortsätta. Handlar verkligen utveckling bara om expansion? Den nya översiktsplanen huvuddrag går ut på att bygga ihop stadsdelar samtidigt som nio tyngdpunkter pekas ut i ytterstaden för att markera var det anses passa med ett mer koncentrerat stadsliv. Promenadstaden delas upp i fyra stadsutvecklingsstrategier som på olika sätt beskriver det framtida byggandet i Stockholm. Allt för att "nå stadens långsiktiga mål i Vision 2030 om en stad i världsklass".

Strategi 1: Fortsätt att stärka centrala Stockholm
Planen tar sin utgångspunkt i centrala Stockholm som anses vara viktigast på alla sätt oavsett om det gäller arbete, bostäder, kultur eller nöjen. City är det viktigaste arbetsplatsområdet i Stockholm och den pågående omvandlingen ska fortsätta och samordnas med infrastrukturprojekt. Det är den omvandlingen vi nu ser i och med Citybanan och Nya Station City. Men också överdäckningen av spårområdet i västra City ses i översiktsplanen som en möjlighet. Planen slår också fast att även yngre bebyggelse i city ska kunna omvandlas. Den formuleringen gör att precis allt är möjligt att göra i city. Ingen del undgår att nämnas när det gäller omvandling. Att precis vad som helst ska vara möjligt att göra ger en känsla av att det är själva omvandlingen som är det viktiga, inte resultatet. Cityområdet ska också utökas och infrastruktursatsningarna gör att både Slussen och Odenplan kommer att omvandlas kraftigt. Även Fridhemsplan ses som en möjlig del av det framtida city, med omvandling som följd.

Illustration från översiktsplanen som beskriver framtida kopplingar mellan Odenplan, Norra staion (Hagastaden) och det framtida utvidgade City.

Innerstaden är idealet och allt jämförs med den, från täthet till folkliv. Med folkliv brukar politiker mena människor som flanerar, sitter på uteserveringar eller shoppar. De mer negativa aspekterna i form av skadegörelse, offentligt urinerande och fylleri nämns aldrig. Innerstaden ska växa i och med nya utvecklingsområden som Norra Djurgårdsstaden och Västra Liljeholmen. Det ska vara "täta och attraktiva stadsdelar med blandat innehåll och offentliga miljöer av hög kvalitet". Vad som inte nämns är att de nuvarande stadsdelarna i innerstaden, som redan är tättbebyggda, också förtätas ytterligare. Men även befintliga närförorter ska förtätas eftersom de är "glest exploaterade i jämförelse med innerstadsbebyggelsen". Närförorterna betraktas i översiktsplanen som en del av "den utvidgade centrala staden" vilket gör att de kan förtätas.

Författarna till Promenadstaden konstaterar att det blivit alltmer attraktivt att bo i de delar som gränsar till dagens innerstad. Närheten till malmarna tillsammans med närheten till vatten och grönområden beskrivs som skäl till det. Men i takt med att de nu ska bli en del av innerstaden försvinner mycket av den grönska som finns där och som skapar deras attraktivitet. En del av det som gör närförorterna attraktiva är att de ligger nära innerstaden utan att vara en del av den.

Strategi 2: Satsa på attraktiva tyngdpunkter
För att få balans mellan Stockholms centrala och yttre delar ska tyngdpunkter skapas i ytterstaden. Den enda stadsdel som författarna tycker fungerar idag är Kista som "håller på att få ett innehåll som kan jämföras med innerstaden". Just det, "jämföras med innerstaden".

De områden som ska bli de framtida tyngdpunkterna är redan idag, eller planeras att bli, knutpunkter i kollektivtrafiken och har "god eller mycket god tillgång till service". Tyngdpunkterna ska fungera som lokala centrum för omgivande stadsdelar. De nio stadsdelar som pekas ut i planen är Kista, Vällingby, Spånga, Brommaplan, Skärholmen, Farsta, Fruängen, Älvsjö och Högdalen.

"Satsningen på tyngdpunkter bygger på att dessa stadsdelar ska utredas för en mer omfattande förtätning och stadsutveckling. De övergripande målen är att skapa mångsidiga och täta stadsmiljöer med en stor blandning av boende, parker, verksamheter och service etcetera. Den nya bebyggelsen ska ge tyngdpunkterna en tätare stadskaraktär och varierad utformning."

Återigen är det innerstadens karaktär som är idealet. Att människor valt att bo i områden just för att de är mindre exploaterade och inte lika tättbebyggda som innerstaden tas det ingen hänsyn till.

"En annan nyckelfaktor är utvecklingen av park- och grönområden, inte minst med tanke på att mindre värdefulla gröna ytor kan behöva tas i anspråk för att förnya stadsmiljön. En utgångspunkt för planeringen är att infoga park och grönområden som delar av stadsmiljön och att grönområdenas attraktivitet mer beror på deras innehåll, utformning och tillgänglighet än på deras storlek."

Formuleringen ovan är skrämmande. Den talar om att det är helt i sin ordning att bygga i grönområden och parker så länge de är "mindre värdefulla". Vem bestämmer om de är det? Det kommer hela tiden exempel på hur även värdefulla naturområden bebyggs. Att också säga att områdenas storlek inte har så stor betydelse är också bara ett sätt att få bebygga delar av dem.

Planen slår fast att det kommer att behövas många nya arbetsplatser i Stockholm och att företag ska lockas att etablera sig i tyngdpunkterna. Det behövs redan nu fler arbetsplatser i framförallt de södra förorterna. Men hela tiden ser vi hur det är bostäder som prioriteras och att arbetsplatser rivs eller omvandlas till bostäder. Översiktsplanens ord känns därför mest som luft. De kontor som byggs gör det för att husen ska fungera som bullerdämpare när bostäder byggs i bullriga miljöer.

Planen konstaterar att tyngdpunkterna redan idag har ett mer eller mindre stort utbud av kommersiell service. Servicesektorn kommer också i framtiden att vara en stor arbetsgivare för dem som bor i närliggande områden. Är det så självklart att det bara är de som bor i närheten som arbetar i områdets butiker och i andra serviceyrken? I många fall kan det vara så men det är inte alls en självklarhet. De kanske har ett helt annat yrke. Författarna har också kvar det gamla ABC-tänkandet där samma personer bor och arbetar i ett område men så fungerar det inte längre. Dagens arbetsmarknad är rörlig och mer specialiserad och arbetsplatser flyttar eller läggs ner. Det är inte säkert att det alltid går att få ett nytt jobb i närheten.

För att ytterligare göra tyngdpunkterna attraktiva ska det bli ett större utbud av "kultur, evenemang och upplevelser". Mångfalden av större anläggningar ska ökas och dessa ska hamna i ytterstadens tyngdpunkter. Tillgången på "utvecklingsbar mark" är också större än i centrala Stockholm. Det låter bra med ökad satsning på kultur men förtätning är inget krav för det. Om de nya satsningarna är tillräckligt attraktiva kommer människor dit ändå. Det förutsätter inte en större lokal befolkning som besöksunderlag. När översiktsplanen sen kommer med formuleringar om "spektakulära lokaliseringar", "symbolprojekt" och "nya landmärken" förstår vi vad det egentligen handlar om.

Strategi 3: Koppla samman stadens delar
Stockholms förorter anses vara isolerade från varandra och den tredje strategin i översiktsplanen handlar om att koppla ihop Stockholms olika delar. De ska ske på flera olika sätt. Infrastrukturen ska byggas ut, ny sammanhängande bebyggelse ska byggas och fler "mötesplatser" ska skapas i grönområdena mellan stadsdelarna.

"De gemensamma målen är att ny stadsbebyggelse ska bidra till en mångsidig urban miljö där det är mer lockande att promenera och att använda cykeln för vardagsresor." Mer lockande än vad? Förmodligen att åka bil men det står inte.

Stadsdelar som idag ligger åtskilda från varandra ska byggas ihop för att få bort "sociala och fysiska barriärer". Barriärer kan vara vad som helst där det inte redan står byggnader. Planen nämner vägar och spårområden men också Stockholms gröna kilar med sina "åtskiljande effekter". I grunden handlar det om att exploatera nya områden. Långa beskrivningar finns om att vägar ska däckas över men ett litet stycke beskriver att "en utveckling av nya stadsmiljöer mellan dagens stadsdelar förutsätter ett medvetet arbete för att förstärka kvaliteterna i de grönområden som behålls". Det är en försåtlig mening som försöker få det att låta positivt att också grönområden mellan stadsdelarna ska bebyggas. Grönområden som idag ofta används som rekreationsområde av de boende i de omgivande stadsdelarna.

Att bygga ihop stadsdelar är ett kosmetiskt sätt att försöka lösa sociala problem. Arbetslöshet och bristande integration beror på andra saker än om det finns byggnader mellan stadsdelar eller inte. De mest segregerade delarna i Stockholm är stadsdelarna i innerstaden. Den utveckling som pågår, med politikernas goda minne, gör att innerstaden blir ett område för människor med pengar. Detsamma gäller i de nya stadsdelarna Norra Djurgårdsstaden och Hagastaden där de höga priserna gör att segregationen byggs in från början.

Den infrastruktur som nämns är både Förbifart Stockholm men också kollektivtrafiksatsningar som Citybanan, Mälarbanan och tunnelbana till både Nacka och Karolinska. Att kollektivtrafiken byggs ut är naturligtvis bra men det är också viktigt att se till att den kollektivtrafik som redan finns fungerar och inte havererar så fort löven faller från träden. Översiktsplanen slår fast att kollektivtrafiken "stöder i regel inte resor till andra målpunkter än innerstaden". Det är ett mycket märkligt påstående och tyder på att all busstrafik är bortglömd. Jag växte upp i Spånga och det var inga konstigheter att ta bussen både till Vällingby och Kista. Den enda busslinje som nämns i planen är linje 4 som ska omvandlas till spårvagn.

Strategi 4: Främja en levande stadsmiljö i hela staden
Den fjärde strategin handlar i praktiken om kompletteringsbebyggelse, dvs förtätning. Nya bostäder ska byggas i många delar av Stockholm, främst i kollektivtrafiknära lägen.

Marken ska också utnyttjas effektivt vilken enligt planen innebär att redan exploaterad mark används till nya ändamål. Men planen slår också fast att ibland kan "det mest effektiva utnyttjandet av marken vara att pröva ny bebyggelse på exempelvis ett grönområde och samtidigt förbättra kvaliteten för parker i närområdet". Det här med att "förbättra kvaliteten" när parker bebyggs har jag tagit upp i tidigare inlägg. Det kallas grönkompensering och innebär i praktiken att staden rustar upp en sliten lekpark eller sätter upp nya parkbänkar. Något som ändå måste göras oavsett om det byggs eller inte. Den här typen av friskrivningar är mycket vanliga i översiktsplanen. I det här fallet innebär det att både säga att redan exploaterad mark ska användas men också möjliggöra för att bygga i parker och grönområden.

Strategin säger att Stockholms skönhet är en del av stadens attraktionskraft och att stadens och olika stadsdelars karaktärsdrag ska bevaras när områden förtätas. Ny bebyggelse ska samspela med sin omgivning så att dess karaktär bevaras. Utgångspunkten för det är den beskrivning av stadens karaktärer som görs i Stockholms Byggnadsordning. Byggnadsordningen ingick redan i Översiktsplan 1999 och innehåller beskrivningar och förhållningssätt till stadslandskapet och till de stadsbyggnadskaraktärer som finns i Stockholm. Men naturligtvis innehåller strategins formuleringar en friskrivning som gör att det går att bygga precis hur som helst. "Byggnadsordningen ger även möjligheter att tillföra ny bebyggelse som medvetet skiljer sig från omgivande bebyggelse där så är lämpligt." Som jag nämnde tidigare ändrar dessutom överskitsplanen definitionen av olika typer av områden. Det som tidigare betraktades som närförort blir nu innerstad. Det betyder i praktiken att den nya bebyggelsen inte tar hänsyn till de gamla förstädernas unika karaktär utan till innerstaden en bit bort. Det sistnämnda har tagits upp i en mycket läsvärd artikel på Newsmill.

Illustration från översiktsplanen som beskriver kopplingar mellan olika satdsdelar.

Promenadstaden - En reflektion
Det är uppenbart att de som arbetat med översiktsplanen enbart har ett innerstadsperspektiv. Områden i Stockholms förorter beskrivs ur en besökares synvinkel. En besökare som aldrig tidigare har varit där. Ibland är okunskapen om förorterna pinsamt tydlig.

Det beskrivs i ett stycke att Spånga och Tensta/Rinkeby ska knytas ihop. Som de flesta vet är Tensta och Rinkeby delar av Spånga. Det som menas är att området kring Spånga station (som faktiskt ligger i Solhem) ska knytas samman med Tensta och Rinkeby för att bla "förbättra kopplingen mellan pendeltåg och tunnelbanesystemet". Här är besökarens perspektiv extra tydligt. För mig som är uppvuxen i Spånga var både pendeltåget och tunnelbanan självklara transportmedel. De boende vet hur man rör sig i området men det gör inte en besökare med innerstadsperspektiv.

En illustration från översiktsplanen som beskriver olika färdsätt inom respektive till och från innerstaden. Varför finns inte resor mellan olika förorter eller inom förorter beskrivna? (Klicka på bilden för större format.)

Men det är inget fel på Stockholms innerstad med den service, de kulturinstitutioner och byggnader etc. som finns där. Tvärtom är den mycket uppskattad av väldigt många människor, och naturligtvis också av mig. Men den passar inte alla, speciellt inte som boendemiljö, och det tar översiktsplanen ingen hänsyn till. Förorterna blir inte heller innerstad bara för att de förtätas. Istället riskerar de att få de negativa delarna i form av t.ex. ökad trängsel, fler bilar, mer buller och sämre luft utan att få innerstadens positiva effekter. Till saken hör att även innerstaden, där servicenivån redan är hög, förtätas alltmer den också.

Det finns ett starkt motstånd mot överdrivet byggande men det är ofta extremt lokalt förankrat. Det gör att människor inte reagerar på frågor som rör ett större perspektiv. Översiktsplanen Promenadstaden är en sådan fråga som drivits igenom utan större uppmärksamhet. Frågan är hur många Stockholmare som egentligen känner till Promenadstaden och vad den innebär. Det är först när dess effekter börjar märkas på det lokala planet i form av planerade nybyggen som protesterna kommer.

Om översiktsplanen inte gick så hårt fram utan istället tog större hänsyn till olika områdens karaktär och de människor som bor i dem skulle protesterna inte bli lika kraftiga. Då skulle nybyggnation inte mötas av protester utan ses som något positivt. Om de boende kände att politiker och tjänstemän lyssnade på dem och att de fick något positivt i utbyte mot förlorade parker, rivna kulturbyggnader, ökad trafik och insyn i sina bostäder då skulle motståndet inte vara lika kraftigt.

Översiktsplanen säger sig vilja främja transporter via gång och cykel men det genomgående temat är innerstaden och förtätning av bebyggelsen, både i centrala Stockholm och i förorterna. Alla formuleringar om ökad service och promenadvänliga områden upplever därför jag bara som ord för att motivera hög exploatering. Att ge översiktsplanen namnet Promenadstaden är bedrägligt. Förtätningsstaden hade varit ett mycket mer passande namn.