Bevara Stockholm

Jag fick en dag på stan en broschyr i handen. Den var från Naturskyddsföreningen i Stockholm och Nätverket Stoppa Förbifart Stockholm. I den räknar de upp fem argument mot att förbifarten ska byggas.

Det första gäller trängseln. Fler vägar leder till att fler väljer att ta bilen istället för att åka kollektivt. Det finns visserligen forskning som visar att Förbifarten i sig endast kommer att leda till en marginell trafikökning. Men det är bara en mycket liten del av trafiken som vill förbi Stockholm. Den större delen ska till eller från Stockholm. Det gäller både persontrafiken och den tunga trafiken och för den delen av trafiken har förbifarten inget syfte.

Finansieringen är den andra punkten som tas upp. Kostnaden för bygget är enormt, över en miljard kronor per kilometer. Nästan alla tränselskatter fram till 2047 är öronmärkta för Förbifarten. Till 2047 är det 36 år vilket motsvarar en hel generation. Själv kommer jag att vara pensionär då.

När det gäller samhällsekonomin anser Nätverket Stoppa Förbifart Stockholm att Trafikverket inte tar hänsyn till stigande oljepris på rätt sätt.

Stora delar av förbifarten kommer att gå i tunnel men trots det kommer värdefulla natur- och kulturmiljöer att exploateras.

Den sista punkten i broschyren gäller kollektivtrafiken. Mindre än 10 % av resenärerna på Förbifart Stockholm kommer att åka kollektivt. Det finns inte heller någon planerad bussfil vilket gör att bussarna kommer att fastna i samma köer som biltrafiken.

Det finns mycket mer information på deras hemsida Stoppa Förbifart Stockholm. Läs gärna mer där. Där presenteras också alternativ till förbifarten.

Ett argument för Förbifart Stockholm som Carl Cederschiöld sa på det sista Panorama Stockholm är att utan förbifarten kommer Stockholm att delas i en fattig sydlig del och en rik nordlig del. Detta eftersom de flesta arbetsplatserna finns i norr. Jag förstår inte riktigt det argumentet. Det är ju inte så att det går en mur rakt genom Stockholm. Det är redan idag möjligt att åka från söder till norr och tvärtom. Med den nya Citytunneln kommer det att vara ännu lättare när pendeltågen kan gå oftare och mer punktligt än idag.

Det sista Panorama Stockholm för den här gången hade temat Den gränslösa staden och handlade om hela Mälardalen, en region med en tredjedel av Sveriges befolkning. Deltagare i diskussionen var Martin Rörby, arkitekturhistoriker och sekreterare i skönhetsrådet, socialdemokraten Helene Hellmark Knutsson, politiker från Sundbyberg, landstingsledamot och vice ordförande i SL och moderaten Carl Cederschiöld, tidigare finansborgarråd i Stockholm.

Inledningsvis handlade diskussionen mest om den regionala röran, dvs att det inte finns något ordentligt samarbete mellan kommunerna i Mälardalsregionen. Det samarbete som finns är frivilligt och fungerar inte lika bra som det hade kunnat göra. Politikerna på scenen var eniga om att alla kommuner i regionen måste bidra med att bygga bostäder. Många kommuner drar nytta av att ligga nära Stockholm men vill inte hjälpa till att lösa bostadsbristen. "Varför ska vi bygga för Stockholm?" De har väl också ungdomar som vill flytta hemifrån.

Med två politiker på scenen kom Martin Rörby inte till tals särkilt mycket. Politiker håller gärna låda och det gjorde både Helene Hellmark Knutsson och Carl Cederschiöld. Men han hade ett viktigt påpekande om att när nya byggplaner presenteras visas alltid bilder med trendiga människor som dricker cafelatte. Han sa också att det är viktigt att inte glömma bort kvaliteten när man bygger. Idag går det ofta för fort och kvaliteten blir lidande.

På frågan hur regionen skulle utvecklas ville Hellmark Knutsson att tunnelbanan skulle byggas ut till Täby och Nacka. Längre än tunnelbanans sträckning räcker tydligen inte Hellmark Knutssons regionala vy. Städer som Eskilstuna och Västerås verkade inte finnas i hennes världsbild. På ett tidigare Panorama Stockholm lärde vi oss att snabbtåg är det som behövs för att regionen ska utvecklas och att tunnelbanan är mycket dyr att bygga ut.

Helene Hellmark Knutsson skrattade hela tiden när hon pratade, som om inget hon sa var att ta på alvar. Hon visade dessutom ett skrämmande förakt för människor som inte delar hennes åsikter. Hon återkom flera gånger under kvällen till att den som tycker att det byggds för tätt i Stockholm kan flytta någon annanstans. Ska jag som infödd Stockholmare tvingas bort från min hemstad för att mina åsikter inte passar Helene Hellmark Knutsson?

Christoffer Barnekow tog sedan upp att nästan alla byggprojekt överklagas. Det var uppenbart att politikerna såg detta som ett problem. Vi ska komma ihåg att det är politikerna som stiftar våra lagar. Om de tillåter människor att ha åsikter måste de också vara beredda att ta konsekvenserna. Carl Cederschiöld framförde att bara de som bor precis bredvid ett planerat bygge ska ha rätt att överklaga. Varför då? Även de som bor längre bort påverkas. Boendemiljö handlar inte bara om det som syns genom fönstret.

Helene Hellmark Knutsson avfärdade alla överklaganden med att människor bara är rädda att värdet på deras lägenheter ska minska. Det är väldigt lätt att avfärda människors åsikter med ett "de bryr sig bara om pengar". Jag har tidigare skrivit om kvarteret Plankan på Södermalm där de boende inte vill att ett nytt hus ska byggas på innergården. De bryr sig knappast om värdet på lägenheterna eftersom det är hyresrätter de bor i. Livskvalitet är inte samma sak som kvadratmeterpris. Det tycker jag att du ska tänka på Helene Hellmark Knutsson.

Mot slutet av kvällen diskuterades förbifarten. Både Carl Cederschiöld och Helene Hellmark Knutsson var eniga om att den ska byggas. De var för övrigt eniga om det mesta, så eniga att jag många gånger trodde att de kom från samma parti.

Det blev inte mycket av frågestund den här gången. På politikervis svarades det både länge och väl på frågorna som ställdes. Det gjorde att det inte blev så många frågor ställda och när Christoffer Barnekow avslutade var det fortfarande många som desperat viftade med händerna utan att få göra sina röster hörda.

Nu påbörjas bygget av ett nytt bostadshus på Ringvägen. Det är en del i det ständiga byggandet på Ringvägen som syftar till att täppa till varje öppning som finns kvar. Platsen huset byggs på kan tyckas oansenlig men det är en plätt som skapades när MTG´s kontorskomplex byggdes. Tidigare fanns här betydligt mer träd och grönska. Nämnda kontor är en hög mur som inte är särskilt trevlig. Öppningen mellan kontorsbyggnaden och bostadshuset bredvid med sina träd och klippor skapar en variation i miljön jag anser vara viktig. Trädens betydelse på den starkt trafikerade Ringvägen ska inte heller underskattas. Träd ser inte bara trevliga ut, de förbättrar också luften. Nu minskas grönskan och i och med fler boende kommer trafiken att öka.

Det nya huset ska bli tio våningar högt och blir alltså betydligt högre än omgivande byggnader. Det ska innehålla 29 hyresrätter, butiks- och kontorslokal och ett litet garage. Lägenheterna kommer att bli tvåor, treor och fyror. Dvs inget som någon bostadslös ungdom efterfrågar eller har råd med. De här lägenheterna byggs för de som redan har bostad och kan betala höga hyror för sitt boende.


Ringvägen innan bygget påbörjats med MTG:s nybyggda kontoskoplext till vänster.
Mars 2011


Närbild på öppningen som ska byggas igen. Mars 2011

Odenplan borde tillfälligt byta namn till Odengropen, det är nämligen så det ser ut just nu. I samband med att en station för Citybanan byggs här har hela Odenplan förvandlats till en byggarbetsplats. Bygget av Citybanan tillsammans med alla bostadsbyggen gör att hela Stockholm känns som en byggarbetsplats. Men det är vettigt att lägga stationen här. Ska tågen ändå gå en annan väg är det bra att lägga den nya sträckningen så att stationen hamnar mer centralt.

Byggarbetsplatsen vid Odenplan, Mars 2011

Journalisten Bo Madestrand skrev i november 2010 en krönika i Dagens Nyheter där han skyllde på Stockholmarna för att inga hus i staden vinner arkitekturpriser. Han menade att nya projekt stoppades av de boende i närområdena. Avundsjukt konstaterade han de nominerade byggnaderna till 2010 års Kasper Salinpris ligger i Landskrona, Malmö och Göteborg.

När jag går förbi Stockholm Waterfront på Klarabergsviadukten brukar jag tänka på Bo Madestrands krönika. Byggnaden stod färdig 2010 och det är knappast motsträviga och besvärliga Stockholmare som är orsaken till att den inte har vunnit några priser. Det beror snarare på att det är en fruktansvärt ful byggnad som totalt saknar koppling till omgivningen, både när det gäller storlek och utseende. Här fanns chansen att bygga en vacker modern byggnad men den chansen togs inte.

På Stockholm Waterfronts hemsida kan man läsa att byggnaden "har en spännande modern design". Designen är varken spännande eller modern. Fasadens utformning ser ut att vara hämtad från 1950- och 1960-talen och för tankarna till de ca 50 år gamla Hötorgsskraporna.

På hemsidan kan man också läsa att byggnaden inehåller hotell och kontor med utsikt över Riddarfjärden och Stockholms Stadshus. Är det dit vi är på väg? Att man måste hyra ett hotellrum eller ett kontor för att få se en vacker vy över Stockholm. Är det så att inte bara det offentliga rummet utan också den offentliga utsikten håller på att kommersialiseras?

Vykortstillverkare brukar vara snabba med att få in förändringar i städer på sina vykort. Nyligen gick jag genom Gamla Stan och längs Drottninggatan och passade då på att studera nästan vartenda vykort jag såg. Av alla vykort fanns Stockholm Waterfront med på två. På det ena var byggnaden inte färdig och på det andra var huset placerat långt ner i hörnet. Bilder på Stockholm Waterfront är alltså inget vare sig vykortsförsäljare eller turister efterfågar.

Klicka på bilderna för att se dem i större format.
Stockholm Waterfront, Mars 2011. Byggnaden tornar upp sig som en mörk skugga bakom Centralstationen.
I vyn över staden har Stockholm Waterfront fått en dominerande men inte vacker plats bredvid Stadshuset, Mars 2011