Bevara Stockholm

Det pågår sedan en tid ett hotellbygge på Södermalm och det har under den senaste veckan uppmärksammats i nyhetssändningar. Uppmärksamheten beror på den usla arbetsmiljö de utländska byggnadsarbetarna har, eller snarare boendemiljö eftersom de bor på byggarbetsplatsen. Det var så illa att fackförbundet Byggnads var nära att stoppa arbetet på en gång.

Hotellprojektet har också uppmärksammats i sociala medier och på bloggar men av en annan orsak. Bygget handlar nämligen om att göra hotell av en liten byggnad som heter Glashuset, trots att det redan finns flera stora hotell i närheten. Glashuset var en liten envåningsbyggnad på Wollmar Yxkullsgatan och var tidigare glasgjuteri och verkstad och senare också teaterscen. Hotellplanerna har funnits i ett drygt decennium och redan 2006 åkte Spegelteatern ut.


Glashuset, Mars 2012


Glashuset byggs om till hotell, Oktober 2013

Att det bara var en våning skapade en öppning och variation i gatubilden som nu försvinner. Hotellbygget innebär nämligen att öppningen byggs igen när det nya huset blir ett hotell i sex våningar med glasfasad. På projektets hemsida kan man läsa att "Fasadgestaltningen på det nya gatuhuset underordnar sig den befintliga portiken, som avgjuten får stå kvar som ett antikvariskt krav för att behålla karaktären på gatumiljön." Avgjuten? En del av fasaden sparas alltså som en kopia. Naturligtvis borde hela fasaden ha sparats. Jag förstår inte vad arkitekterna tänkte på. Att säga att man följer antikvariska krav blir bara larvigt. Illustration på det framtida hotellet Bild: IPOS / In Praise of Shadows Arkitektur AB

Att kopiera en byggnadsstil från en annan epok kallas för att bygga en pastisch. Det är ofta ett utskällt sätt att bygga eftersom det anses otidsenligt att kopiera äldre byggnadsstilar. En av mina läsare skickade ett inlägg som handlar om hur hus byggs i Stockholm och hur de har byggts tidigare. Som skribenten här visar är det inget nytt med pastischer i Stockholm.

Stockholm ska se ut som Stockholm

Vi tar oss till några av de centralaste delarna av Stockholm och tittar på några relativt nya fastigheter och jämför dem med varandra.

I mitten av 1990-talet byggdes två fastigheter på Oxtorgsgatan, en röd och en blå. Bostadshusen ritades av Sune Malmquist i en stil av 1920-talsklassicism med klassiska detaljer och formspråk. Byggnaderna blev uppskattade av allmänheten, men fackfolk muttrade föraktfullt om pastischer på klassicismen, som för övrigt redan från början var en pastisch på antikens arkitektur.

Ett stenkast bort i korsningen Regeringsgatan / Lästmakargatan ligger investmentbanken Carnegies nyrenoverade kontor. Fastigheten ägs av Fabege och totalrenoverades 2009. Huset höjdes med tre våningar och fick en svart fasad mot Regeringsgatan och en i ljus marmor mot Lästmakargatan. "Som en blank, svart granitdröm reser sig numera Carnegies fasad mot Regeringsgatan", skriver fastighetsägaren.


Pastischerna passar väl in bland den äldre bebyggelsen i området.


Den svarta klumpen är så tråkig att den inte ens blivit utskälld.

Vilket är trevligast, den svarta fyrkanten eller de färgglada husen med klassiska detaljer? Bank-huset var före ombyggnaden en relativt trist 70-talskåk men det blev inte roligare så här. Inte ens den mest framtidsinriktade individ kan väl tycka att den svarta fyrkanten lyfter området.

S:t Eriksområdet på Kungsholmen som byggdes på det gamla sjukhusområdet blev också utskällt för att vara en otidsenlig pastisch när det uppfördes på 90-talet. Nu känns det som ett av de trevligaste områdena i stan. Även här var förebilden 1920-talsklassicismen med en tydlig anknytning till S:t Eriksbrons båda portaltorn.


Grubbens trappor från Kungsholms strandstig upp till S:t Erikssområdet.


Grubbensringen, två hästskoformade hus i S:t Eriksområdet. Många olika artiktektkontor ritade husen, vilket gav området en större mångfald.

St:Eriksområdet kan jämföras med de nyaste områdena på Kungsholmen som känns betydligt sterilare och anonymare i sin form och storskalighet. Lustigt nog pratas det inte om pastischer när husen byggs högt och förebilderna hämtas från andra städer än vår egen.


De nya höghusen på Kungsholmen har aldrig kallats pastischer trots att de ser ut som många andra fyrkanter.


Alla kan inte bo högst upp i en skyskrapa. Då måste man tänka på insyn istället för utsikt.


Säkert typiskt för sin tid, men nutidens arkitektur är ganska tråkig. Det blir inte alltid bra bara för att det är stort.


Entrén till Bröstcentrum på Kungsholmen är ett tydligt exempel på att äldre byggstilar i Stockholm är pastischer på antikens arkitektur.

Så varför sträva efter att nya hus ska se ut som mini-skrapor, mid-town Mannhattan eller vad det nu kan vara? Det blir ju bättre om det som byggs ser ut som Stockholm, fastigheter i mänsklig skala med färgglada fasader, utsmyckningar och detaljer. Det finns tillräckligt många stilar för att få variation. Försök inte efterlikna någon annan. Stockholm är Stockholm och det är bra så.