Bevara Stockholm

Ett av de större rivnings- och nybyggnadsprojekten i City som hamnat i medial skugga är Statens Fastighetsverks ombyggnad av kvarteret Björnen vid Drottninggatan. Byggnaderna hyrs av Regeringskansliet och här både rivs, byggs nytt och byggs till. Ungefär 550 arbetsplatser ska utökas till 1000.


Skiss över ny och tillbyggnationerna i kvarteret Björnen. Bild: Statens Fastighetsverk

Mitt i kvarteret ligger Adelcrantzska palatset. Det var den enda byggnad som fick stå kvar när övriga byggnader i kvarteret revs 1977. Det är till huvuddelen byggt på 1750-talet även om delar av fasaden är från 1600-talets mitt. Adelcrantzska palatset är ett statligt byggnadsminne sedan 1935 och givetvis blåklassat av Stockholms Stadsmuseum. Övriga byggnader är, eller i vissa fall var innan de revs, gulklassade.


Adelcrantzska palatset skymtar fram bakom stängda grindar och delvis rivna hus.

Stora delar av kvarteret håller på att rivas och rivningsarbetena startade hösten 2014. Det blir inte bara nya hus, bla ett helt nytt gårdshus, utan flera av de befintliga byggnaderna får också 2-3 nya våningar.


Schematisk bild över vilka arbeten som pågår sommaren 2015.
Rött = Rivning, Grönt = Nybyggnation Bild: Statens Fastighetsverk


Rivning av byggnaden längs Herkulesgatan, Augusti 2015

Även om de rivna byggnaderna inte var överdrivet charmiga så innebär rivning ett stort resursslöseri som skapar stora mängder avfall. Flera av husen som rivs byggdes färdigt i början på 1980-talet men anses alltså redan ha nått slutet av sin livslängd. Att riva så pass nya hus är inget annat än slöseri. Dessutom kommer Drottninggatan och övriga gator runt kvarteret bli mörkare och kännas ännu mer inträngda än idag när de stora byggnaderna blir ännu större. Trots alla visioner om att göra Citykvarteren mer levande fler tider på dygnet upprepas tidigare misstag från Norrmalmsregleringen med rivningar, alltför stora byggnader och ännu mer kontor i det av kontor dominerade Citykvarteren. Men Stockholms Stad gör på sin webbplats ändå allt de kan för att få projektet att framstå så positivt som möjligt.

"Förslaget bidrar till att öka antalet arbetsplatser i Stockholm i ett kollektivtrafiknära läge och med god tillgång till service. År 2030 är City centrum för betydande delar av europeiskt näringsliv. En blandad stadsmiljö, hållbar stadsutveckling och god tillgång på moderna kontorslokaler gör att City har en unik koncentration av kvalificerade verksamheter inom näringslivet."

Det är till att ha stora ambitioner. Vi får hoppas att kollektivtrafiken fungerar så att det europeiska näringslivet inte fastnar på ett pendeltåg som står still p.g.a. en nedriven kontaktledning. Men det är en annan historia.

För att ge mig själv lite sommarledigt kommer här ett gästinlägg som jag fick av Magnus Eriksson. Det handlar om att det är lätt att vilja få bort det som anses fult eller meningslöst men att det som kommer i dess ställe ofta är värre.

Vad kom istället?

Att önska bort något fult är lätt men man måste vara vaksam på vad som kommer i dess ställe. Det är svårt att backa när bollen är i rullning.

Vissa jublade när grävskoporna tuggade i sig Klara Postterminal. Den kanske inte var någon klenod men se vad som kom som ersättare. En svart koloss av stål och glas sväller ut på platsen och stjäl sitt utrymme utan att ge något tillbaka.
Stockholm Waterfront blev den negativa symbolen för The Capital of Scandinavia och lade sig snabbt i vägen utan några större protester. Men så syntes den inte heller från DN:s kulturredaktion som den omdiskuterade badringen skulle ha gjort.


Stockholm Waterfront, sommaren 2015.

En annan byggnad att bli grus var Hotell Continental. En modernistisk klump sa en del, människofientlig hävdade andra. Denna fullt fungerande byggnad med sin vita ekebergsmarmor och detaljer av eloxerad mässing passade inte längre tidens tillstånd utan förpassades till minnenas landskap när Citybanan skulle fram under jord. Det måste ha retat eliten till vansinne när stadens största projekt på hundra år inte syntes vida omkring. Ett nytt stationshus behövdes således på platsen men frågan var hur det skulle se ut.
Mer champagne i mellanmjölkens land skallade ropen. Efter en berusad lördagskväll reser sig nu söndagsmorgonens baksmälla mot skyn. Mellanmjölkens fördel är att den varken ger huvudvärk eller illamående. Efter förljugna reklambilder ser vi nu ett nytt hotell som för tankarna till ett kärnkraftverk armbåga sig fram bredvid Klara kyrka och välla ut mot Vasagatan utan att visa hänsyn till sin omgivning. Själva stationen ryms som en skärv i dess botten. De som önskade en återuppbyggnad av det ursprungliga Hotell Continental från 1878 blev besvikna. Längre från det Kirsteinska huset går knappast att komma när tidigare misstag upprepas i framtidstro.


Station City under uppbyggnad, sommaren 2015.

Att Cirkus på Djurgården går bra är positivt, alternativet hade kanske varit Lindgårdens öde. En utbyggnad ansågs nödvändig och månghundraåriga ekar kunde inte sparas. Vad är väl generationers träd mot nya visioner. Men se vad som kom i dess ställe, ett monster av korrumperad plåt.
Så fel, så ful, så vedervärdig. Hade den nye spelat med den äldre stod vi kanske ut med färre träd, men nu blev förlusten dubbel när smaklösheten vann. Kravet att Cirkus fyller insidan med skönhet kan inte ursäkta utbyggnaden.

Slussen, den till förbannelse debatterade, både hatad och älskad, ska också bort. Tänk efter i tid innan ytterligare ett monster av prestige lägger sig till rätta i Mälardrottningens knä. Värna vyerna och framkomligheten. Värna vattnet och luften.

Händelserna upprepar sig ständigt genom tiden. Alla ledare, politiska som ekonomiska, vill bygga sina egna pyramider. Gärna med naiva förespeglingar om framtida bostäder, arbetstillfällen och turistpengar i en aldrig sinande ström. Just deras monument ska ge framtid och driv som alla drömt om. Just deras namn sätter förvirringen på kartan.