Bevara Stockholm

Panorama Stockholm hade den här gången rubriken "Kollektivtrafiken – stadens nervsystem" och handlade om kollektivtrafik. Deltagarna var Maria Börjesson, trafikforskare på KTH, Anna Nygård, från Planka.nu och Stockholms Spårvägars informationschef Björn Sylvén som med kort varsel ersatte influensasjuke trafiklandstingsrådet Christer G Wennerholm (M).

Det är egentligen inte den här bloggens syfte att diskutera om det ska vara avgiftsfri kollektivtrafik eller inte men det Anna Nygård kommenterade om avgiftsfrihet var att antalet resenärer skulle öka på en redan hårt belastad kollektivtrafik. Biltrafiken skulle däremot inte minska särskilt mycket. De som skulle börja åka kollektivt är nämligen de som idag cyklar eller går.

Kollektivtrafiken påverkar också i hög grad hur Stockholm ser ut. Det var några av frågorna som diskuterades. Hur Stockholm är uppbyggt kring kollektivtrafiken och hur kollektivtrafiken bäst byggs ut för att minska bilberoendet.

Det som framkom under debatten var många resor med kollektivtrafiken blir onödigt långa för att många tvingas åka in till centrala Stockholm för att sedan åka ut igen. Detta eftersom det saknas tvärförbindelser. Tvärförbindelser skulle korta restiden och minska belastningen på tunnelbana och pendeltåg. Men det är dyrt att bygga ut tunnelbanan. Mycket dyrt. Det är både billigare och enklare att bygga spårbunden trafik ovan mark. Den påverkan det skulle innebära på stadsmiljön är också minimal eftersom spåren i många fall går att lägga på befintliga vägar. Buss är också ett utmärkt alternativ som tvärförbindelse. Tunnelbanan är också ett relativt långsamt transportmedel. Att få pendeltågen att fungera ordentligt skulle vara betydligt mer effektivt än att bygga ut tunnelbanan.

Björn Sylvén hänvisade flera gånger till vad man gör i Paris. Där har man tex tagit bort en hel del parkeringsplatser i de centrala delarna av staden vilket kraftigt minskat biltrafiken. I Stockholm gör man precis tvärt om. Att ge biltrafiken mer utrymme innebär sällan att framkomligheten ökar eftersom mängden bilar blir fler.

Tantogården låg vid Ringvägen och bestod av flera små hus. Enligt Wikipedia byggdes den på 1940-talet för att ursprungligen inrymma en symaskinsfabrik. Under senare år användes den främst för musikarrangemang. Jag var själv där på en konsert sommaren 2007 då bla Pugh Rogefeldt, Janne "Loffe" Karlsson och Jojje Wadenius spelade. Våra politiker pratar ofta i stora ord om att det behöver skapas platser där människor kan mötas. Tantogården var en sådan plats. Vid den här konserten var det alla möjliga sorters människor där i alla åldrar.

Någon eller några av de boende i närheten tyckte att konserterna störde för mycket men det var inte mer än ungefär fem konserter varje sommar. Vid den här tiden var det också en del turbulens gällande ägande och drift av Tantogården. Ägaren gick i konkurs och hyresgäster fick sina kontrakt uppsagda.

I mars 2009 förstördes Tantogårdens huvudbyggnad i en anlagd brand. Dagen efter stod människor med tårar i ögonen och betraktade förödelsen. Det spekulerades naturligtvis i om det var någon som ville bli av med Tantogården som satt eld på den. En rimlig misstanke om du frågar mig. Stockholms Stad är ägare till marken och vill bygga bostäder där, och på varenda öppning som finns kvar längs Ringvägen. Därför byggdes inte den brandskadade byggnaden upp igen utan revs. Resten av husen och scenen fick stå kvar oanvända och övergivna. Vad händer med övergivna hus som står och förfaller? Jo, uteliggare börjar använda dem som sovplats och i maj 2010 togs detta som en förevändning att riva de kvarvarande husen.

När jag fick veta att Tantogården rivits brast något i mig och jag sov väldigt dåligt den natten. Numera undviker jag att passera platsen utan går hellre en omväg eller på andra sidan gatan när jag har ärenden i området. Det gör helt enkelt för ont att se den. Jag vet att jag är känslosam men Tantogården var för mig en lantlig oas mitt i storstaden och en länk mellan det gamla och nya Stockholm som jag tyckte om väldigt mycket om.

Nu blir platsen husbilsparkering, troligen för att protesterna mot byggplanerna gjort att politikerna i Stadshuset inte vågat bygga där än.

De som tyckte att konserterna vid Tantogården förde för mycket oväsen kommer att bli besvikna. En husbilsparkering genererar trafik som kommer att låta ännu mer. Om bostäder byggs där kommer det att leda till ytterligare trafikbuller. Tyst kommer det inte att bli.

Steg för steg har Tantogården monterats ner och förstörts. Jag anar att husbilsparkeringen är ett sätt att få människor att med tiden glömma vad som fanns där tidigare. När sen området ska bebyggas kan protester avfärdas med att "en bilparkering är inget att bevara".

Men så lätt ska det inte gå. Tantogården är sörjd, saknad och absolut inte glömd. Därför är min uppmaning att bygga upp Tantogården igen och låta Stockholmarna få tillbaka en mötesplats värd namnet.



Klicka på bilderna nedan för att se dem i större format.

Tantogården, Oktober 2008

Tantogården efter branden, Mars 2009

Tantogården, Februari 2011

Stockholmsarenan byggs just nu bredvid Globen. Mediarapporteringen om den har mest handlat om de olika politiska turerna och om ekonomi samtidigt som de boendes protester hamnat helt i skymundan. Planerna på en ny stor arena har funnits länge och har varit en kamp mellan Solna och Stockholm. När Svenska Fotbollsförbundet i april 2006 presenterade sina byggplaner för en ny nationalarena för fotboll i Solna ansågs det vara slut med Stockholms planer.

Det dåvarande socialdemokratiska finansborgarrådet Annika Billström tänkte fortsätta sin planering oavsett vad Solna gjorde samtidigt som den borgerliga oppositionen i Stockholm ansåg att loppet var kört för Stockholm.

Moderaten Kristina Axén Olin sa till och med:
- Det finns varken ekonomiska eller publika förutsättningar för två stora arenor i regionen.

I september 2008 sa kommunstyrelsen i Stockholm trots allt ja till en ny jättearena och i juni 2010 antogs detaljplanen i kommunfullmäktige. Nu var det borgerlig majoritet i Stadshuset och de hade tydligen ändrat sig mot vad de tyckte tidigare. Oavsett politisk färg känns parallellerna mellan stockholmspolitikerna och det fiktiva kommunalrådet Lars-Göran Bengtsson i tv-serien Starke man slående. "Jag vill ha min multiarena."

Stockholmsarenan under uppbyggnad, Februari 2011

Den här gången handlade Stockholm Panorama om Vision Järva, dvs den satsning att rusta upp och förnya stadsdelarna kring Järvafältet. Det ska ske både i form av boende och olika sociala frågor som utbildning och arbete.

Stadsdelarna det handlar om är Rinkeby, Tensta, Hjulsta, Akalla, Kista och Husby. Den här gången var Stockholm Panorama inte lika välbesökt. En tänkbar anledning är att innerstadsborna struntar fullständigt i stadens förorter och förortsborna tar sig inte in till city för att gå på ett evenemang av det här slaget. Visst fanns det boende från alla berörda stadsdelar i Kulturhuset den här kvällen men majoriteten av dem var svenskar som bott där i ca 30 år. Av de många med invandrarbakgrund som bor i nämnda stadsdelar syntes inte många.

Kvällen inleddes med att arkitekt Erik Stenberg pratade om att det är fullt möjligt att relativt billigt bygga om lägenheterna så att det blir färre treor och istället fler femmor och ettor. Det skulle bättre passa dagens behov istället för den kärnfamilj lägenheterna är byggda för. Det intressanta är att husen alltså från början är byggda för att kunna byggas om ifall behoven skulle uppstå. Husen är nu ca 40 år gamla så en upprustning är hur som helst
nödvändig.

Lokalpolitikern Gunilla Buhr påpekade att människorna i områdena är rädda om sin boendemiljö och i många fall inte är intresserade av att stadsdelarna ska förvandlas till stadsmiljö. Hon nämnde också förbifart Stockholm som just när den passerar Akalla inte kommer att gå i tunnel. Det är ett bevis på att politikerna i Stadshuset ofta pratar om människorna men när det kommer till kritan prioriterar biltrafiken. Förbifarten kommer kraftigt att öka trafikmängden och bullret vid Akalla. Det hade varit politiskt självmord att genomföra en sådan trafiklösning utan bullerdämpande tunnel i ett område där majoriteten av de boende är infödda svenskar. Jag anklagar ingen för att vara rasist men det är mycket nonchalant. Ett annat exempel som nämndes under kvällen där biltrafiken prioriteras är ombyggnaden av E18 till motorväg. Den går rakt genom området och blir en effektiv barriär mellan stadsdelarna som är svår att överbrygga.

Den publik som var där var engagerad med sina frågor. En kvinna frågade varför det inte byggs fler studentlägenheter i området. Svaret var att det beror på att det är svårt att hyra ut studentlägenheter där. Studenterna vill nämligen bara bo i innerstan. Det är värt att tänka på när en student klagar på bristen på studentlägenheter.

När det gällde frågor om ytterligare förtätning av stadsdelarna var svaret att det inte går att göra mer. Områdena är redan lika tättbefolkade som innerstan med få grönytor inom stadsdelarna. De obebyggda delarna av Järvafältet mellan stadsdelarna är naturskyddade och behövs som lungor och rekreationsområden. Det känns skönt att höra även om jag vet att Järvafältet ständigt naggas i kanten av nämnda vägbyggen och ny bostadsbebyggelse.

En fråga från en ung kvinna i publiken rörde vad som gjordes för att skapa mötesplatser och offentliga utrymmen som tex bibliotek och ungdomsgårdar. Svaret lämnade mycket i övrigt att önska men var sammanfattningsvis att de offentliga rummen numera är de kommersiella, i praktiken alltså Kista Galleria. Just Kista Galleria håller också på att slå ut de övriga stadsdelarnas centrumanläggningar. Här fick samtidigt företaget Boultbee en välförtjänt
känga eftersom de inte gör ett skvatt för att förbättra centrumen i Tensta och Rinkeby som de numera är ägare till.