Bevara Stockholm

Planer på att däcka över öppna tunnelbanestationer blir alltmer vanliga. Efter att ha legat i malpåse är planen på att däcka över Axelsbergs tunnelbanestation åter aktuell. Men planen går inte bara ut på att bebygga tunnelbanestationen utan innebär också rivning av kulturklassade byggnader. Stadsmuseets experter  är kritiska men stadsbyggnadskontoret vill att de ska ha fel och använder sig av retoriska trix när de beskriver förändringen i området.

Området runt Axelsbergs tunnelbanestation består av en mycket varierad bebyggelse från flera olika årtionden. Det som dominerar vyn är lamellhus från 1960-talet med nio våningar precis norr om spårområdet. Där ligger också centrum med det nedsänkta Hägerstens torg och två byggnader uppförda 1966-71. Det större innehåller kontor och affärer. Dess fasad är klädd med rödbruna klinkerplattor och kröns av en bred taklist klädd med kopparplåtar. Den mindre byggnaden är en del av bostadshuset bakom men med affärsdelen i en souterrängvåning mot torget. Båda byggnaderna är grönklassade av Stockholms Stadsmuseum. Omedelbart söder om spåren ligger bostadshus från 1980-talet och en samtida centrumanläggning med vårdinrättningar ,några småbutiker och det lilla Axelsbergs torg. Här finns också villakvarter med villor byggda framförallt under 1920- och 1930-talen. På kullen väster om stationen där spåren går in i en tunnel ligger radhus från 1960-talet. Själva tunnelbanestationen byggdes 1964 och är gulklassad. Den är, precis som de äldre centrumbyggnaderna, klädd med klinker.


Axelsbergs tunnelbanestation med centrumanläggning och bostadshus från 1980-talet i bakgrunden, April 2015.


Axelsbers centrum vid Hägerstens torg, April 2015. Lamellhusen från 1960-talet syns i bakgrunden.


Affärslänga i souterrängvåning mot Hägerstens torg. April 2105

Att däcka över tunnelbanestationer och bygga bostäder ovanpå planeras på flera platser i Stockholm. I Axelsberg har en överdäckning av stationen och spårområdet runt den varit på gång i 15 år. Nu har SL och Stockholms Stad kommit överens om överdäckningen. Enligt medieuppgifter är det prislappen som diskuterats. De reviderade planerna har delats upp i två detaljplaneförslag som ska ut på ett nytt samråd. Planen är att däcka över tunnelbanestationen och en del av spårområdet och bygga bostadshus med 500 bostäder, 100 mer än i de ursprungliga planerna, och fler kommersiella lokaler. Husen ska vara mellan tre och tio våningar, eller kanske ännu högre. Centrumbyggnaderna från 1960-talet ska rivas och nya hus ska byggas där istället runt ett nytt torg, fast i samma nivå som Selmedalsvägen som samtidigt ska sänkas lite. Även tunnelbanenedgången ska rivas och en ny nedgång planeras ligga i ett nytt bostadshus på samma plats.


Volymskiss över den planerade bebyggelsen. Bild: Stadsbyggnadskontoret.

Stockholms Stadsmuseum är kritiskt mot de omfattande förändringarna av området eftersom de minskar möjligheten att förstå 1960-talets stadsplanering och indirekt försvaga de kulturhistoriska värdena hos lamellhusen runtomkring när det byggs hus med tio våningar i närheten. Stadsbyggnadskontoret avfärdar utan större motivering Stadsmuseets kritik. De säger bara att lamellhusen även i fortsättningen kommer att dominera stadsbilden, kort sagt att Stadsmuseet har fel. Men det är uppenbart för alla att om planerna genomförs med den täta bebyggelsen där ett flertal byggnader kommer att vara högre än lamellhusen så är det de nya husen som dominerar stadsbilden. Stadsmuseet har rätt men stadsbyggnadskontoret vill att Stadsmuseet ska ha fel. Så enkel är det.

Att däcka över spåren och bygga nya bostäder utan att riva det kulturhistoriskt värdefulla centrumbyggnaderna är inte svårt. Det är bara att låta bli att riva och istället låta den delen av centrum vara i fred. Att det ligger nedsänkt från Selmedalsvägen sett är inget problem. Flera trappor och gångvägar leder dit. Överdäckningen av spåren kan mycket väl ske ändå och fler kommersiella lokaler kan ändå skapas utan att riva de som redan finns.

I media talas det tydligt om att projektet med varit på gång länge och att det är "försenat". Men ingenting sägs om vad som skett i området under tiden. Längs Hägerstensvägen öster om tunnelbanestationen ligger ett av Familjebostäders kollektivhus med över 60 lägenheter. De husen är bara fyra till fem år gamla och har alltså byggts under samma tid som planerna för Axelsbergs centrum varit på gång. Att inte nämna det får det att låta som att inget nytt byggts här på flera årtionden. Men så är det alltså inte.


Nybyggda kollektivhus längs Hägerstensvägen, April 2015

Stadsbyggnadskontoret vill genom planerna inte bara bygga bostäder nära befintlig kollektivtrafik och skapa fler affärslokaler utan också få en större variation i skala och karaktär. Men som vi sett är bebyggelsen i området redan mycket varierad i både skala och karaktär. Värt att fundera på är också hur mycket mer människor en redan överbelastad kollektivtrafik tål.

Stadsbyggnadsborgarrådet har i tidningsintervjuer sagt att stationsområdet har en barriäreffekt och delar av stadsdelen i två delar. Jag har svårt att se stationsområdet som en barriär. Det finns tre övergångar på en sträcka av trehundra meter. Gångvägen längst västerut är visserligen något undanskymd men de andra två knyter på ett naturligt sätt ihop de båda sidorna vid stationen. Den ena är en gångväg som leder förbi tunnelbanenedgången och den andra är en bro över spåren för både fotgängare, bilar och cyklister.

Om det är något här som är en barriär så är det spårområdet österut. Fram till Örnsberg finns inga övergångar alls. Det är en sträcka på ca 640 meter. En övergång på halva vägen skulle inte skada om det är barriärer som ska överbryggas. En överdäckning skulle också kunna vara ett alternativ men är svår eftersom spåren här ligger mer i nivå med den omkringliggande marken.

Att kalla stationsområdet för en barriär är bara ett sätt att med retoriska trix ge det en negativ stämpel. På samma sätt är det med motivet att få större variation i bebyggelsen när den redan är så varierad den kan bli. Det är bara ett sätt att försöka klä exploateringen i positiva ordalag. Det skulle vara mer ärligt att fokusera på det verkliga skälet. Här finns det plats att bygga på och därför görs det.

Det byggs överallt i Stockholm och så här ser det ut där jag bor. (Bilden är dock från en grannes fönster.) Just nu bor jag granne med tre byggarbetsplatser, ingen av dem gäller bostäder kan tilläggas. Men det har också byggts hundratals nya bostäder i min närhet under tiden jag bott på platsen. Jag har faktiskt bott i olika byggarbetsplatsers absoluta närhet i närmare tio år. Det är ungefär lika länge som jag bott i min lägenhet som jag köpte efter att ha stått i HSB's bosparkö i 22 år. Snart ska ytterligare minst ett bygge till dra igång. Jag har fått känna av buller från tidig morgon till sen kväll, alla dagar i veckan, även på helger, avspärrade gångbanor och parker som grävts upp. De som är mest positiva till byggen och tycker att det ska byggas mer har sällan själva byggena inpå knuten.

Min protest mot överexploateringen i Stockholm växte fram. Det första bygget för tio år sedan brydde jag mig inte så mycket om. Men när den ena byggarbetsplatsen efter den andra ersattes av nya och jag såg hur kulturbyggnader och parker runt om i Stockholm offrades i bostadsbristens namn samtidigt som allt fler hotell och gallerior byggdes tröttnade jag till slut. Jag har drivits till att bli nej-sägare, speciellt när resultaten av byggena förskräcker och det sällan tas hänsyn till de som redan bor på en plats när nybyggen planeras.

Jag protesterar inte mot allt men mycket är värt att granska och påpeka brister i. Det är ganska vanligt att politikerna säger sig vilja göra en sak men sedan gör precis tvärt om. De säger sig värna kulturmiljöer men river kulturhistoriska byggnader i mängder. De säger sig värna miljön men bygger i parker och grönområden. Det är nämligen ofta kortsiktig planering och exploatering som styr. Är inte det något att protestera mot?