Gästskribent: Tur att Katarina kyrka brann 1990 och inte idag

Numera är det inte ovanligt att riva historiska byggnader i Stockholm. Det är inte första gången i historien det varit så. Men synen på gamla byggnader har varierat genom årtiondena och det är inte så länge sedan även skadade byggnadsverk ansågs ha stort värde. En gästskribent skriver här om två brandskadade byggnader i Stockholm och hur olika de behandlats efter respektive brand.

Tur att Katarina kyrka brann 1990 och inte idag

Natten till den 17 Maj 1990 brann Katarina kyrka för andra gången. Första gången kyrkan från 1600-talet brann var 1723. Då förstördes nästan hela byggnaden och en stor del av området runt omkring. Kyrkan byggdes upp och fick sitt karaktäristiska, åttkantiga torn.


Katarina kyrka brinner natten till den 17 Maj 1990.
Foto från Katarina kyrka– en epokgörande återuppbyggnad

Vid branden 1990 krossade klockorna kupolskalet fullständigt och kyrktornet störtade samman genom kyrkvalvet. Efter branden fanns i stort sett bara sidoskeppens ytterväggar kvar. Det bestämdes att kyrkan skulle rekonstrueras och att inga moderna byggmaterial skulle användas. Istället gick det bland annat åt 52 000 handsmidda spikar, 120 000 stortegel av gammalt format från Bältarbo tegelbruk, 5½ ton björknäver, 1 600 rutor med munblåst färgat antikglas och 5 000 m² kopparplåt.


Den brandskadade kyrkan 1990. Foto: Wikipedia (vänster bild), Lena Simonsson (höger bild)

Stor kunskap om äldre byggnadsteknik låg till grund för arbetet och som underlag för rekonstruktionen användes bl.a. uppmätningsritningar från 1920-talet och mängder av fotografier. Uppmätningar av de rester som fanns av hopfogningar, urtag i murkrön och avtryck i puts gjordes också. Flera modeller och mer än 500 ritningar producerades under arbetets gång.


Katarina kyrka, Juni 2014

Kyrkans läge gör att den är ett viktigt inslag i Stockholms stadsbild. Den syns från både Djurgården och längs hela Drottninggatan.

Så här i efterhand kan vi konstatera att det var tur att Katarina kyrka brann 1990 och inte idag eftersom synen på Stockholms äldre byggnader markant har förändrats. En återuppbyggnad för hundratals miljoner hade knappast varit aktuell. Istället skulle vi fått se ruinen jämnas med marken och ge plats åt en märkesbyggnad i världsklass.

2003 förstördes Katarina Västra vårdgymnasiums idrottshall från 1881 i en brand. Arkitekten Per Emanuel Werming hade gett hallen två kraftfulla frontongavlar och innertak av pärlspånt. Huset hade en så kallad fullvärdesförsäkring i Stockholms stads eget försäkringsbolag, S:t Erik som skulle täcka en eventuell återuppbyggnad.


Idrottshallen från 1881 hade en försäkring som skulle täcka en eventuell återuppbyggnad. Trots det är huset fortfarande en ruin.

Efter många turer om att bygga ett turkiskt bad och höja hela huset med en ny bostadsdel står ruinen fortfarande kvar ett drygt decennium senare trots byggnadens stora kulturhistoriska värde och bristen på idrottshallar. En återuppbyggnad av gymnastiksalen med gamla metoder verkar aldrig ha varit aktuell.


Ett turkiskt bad hade i och för sig varit välkommet men den fula påbyggnaden är vi helst utan.

Detsamma gäller den nedbrända folkparken Tantogården från 1940-talet, även den på Södermalm. Platsen som tidigare hade musikverksamhet för ungdomar, utomhusscen och dansbana används nu som bilparkering.

Numera behöver hus inte ens vara brandhärjade för att ge plats åt framåtskridandet. Lindgården, Norra station och Tullhuset och hamnmagasinen på Blasieholmen är tydliga exempel på historielösheten hos dagens beslutsfattare. Dessa byggnader var och är visserligen inte från 1600-talet men lika fullt en del av Stockholms historia.

Det är bara att hoppas att 1990-talets historieintresse och engagemang snart kommer tillbaka och att politiker, beslutsfattare och byggherrar återigen börjar se värdet i det som redan finns.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0