Nya politiker men samma politik och retorik

Högerallians eller vänsterkoalition gör ingen skillnad. Politiker kommer och går, men både politik och retorik består.

I två mandatperioder styrde den borgerliga alliansen Stockholm. I stadsbyggnadssammanhang fick vi vänja oss vid retorik och talepunkter som mötesplatser, barriärer och världsklass. Nya Slussen drevs igenom, förtätning var ledordet, det gamla klocktornet vid Norra station jämnades med marken, Blasieholmen skulle föräras en märkesbyggnad och Medborgarhuset skulle byggas om och byggas till och få ”lokaler-i-bottenvåningen” som lösning på alla problem. Att det redan finns simhall, bibliotek, tre restauranger och två nattklubbar i Medborgarhuset var tydligen inte tillräckligt.

Demokratin skulle stramas åt så att överklagan blev svårare eftersom det var just denna enskilda faktor som ansågs försena och fördyra alla nybyggen. Det trots att inte ens en tredjedel av de antagna detaljplanerna i Stockholms Län överklagades förra året.

Så vände vinden och borgarna förlorade makten. Men det var väl egentligen det enda som hände. Det nya styret, som i opposition röstat nej till Nya Slussen, blev nu positiva till projektet och arbetet med Nobelcentret på Blasieholmen fortsätter med en PR-ansvarig i spetsen. När stadsbyggnadsborgarrådet Robert Mogert (S) pratar om det planerade skrytbygget på Blasieholmen använder han orden "ny arkitektur, spännande arkitektur och bra arkitektur". Vid byggstarten av Station Stockholm City kallade hans föregångare Regina Kevius (M) arkitekturen för "modig" och "nytänkande" och byggnaden kallade hon "spännande". Båda två tycks ha hämtat inspiration ur samma ordlista för att försöka beskriva varsin byggnad som varken har nyskapande eller spännande ariktektur.

Ombyggnaden av Medborgarhuset som tidigare stoppats eftersom det fanns bättre sätt att spendera pengar än att flytta böcker från den ena flygeln till den andra är nu aktuell igen. Robert Mogert vill med ombyggnaden också liva upp de 25 metrarna av Folkungagatan där huset ligger, precis som hans företrädare Regina Kevius ville liva upp Fleminggatan genom att riva ett K-märkt hus och ersätta det med ett stort kontorskomplex. Om nu Fleminggatan och Folkungagatan inte uppfyller kraven för levande gata, vad är det då som önskas, en ständig karneval?

I Örnsberg ska tunnelbanan däckas över och bebyggas och genast står Robert Mogert där och talar om barriärer som ska bort och skyller framtida förseningar på de som överklagar. Trots att ingen ens kunnat göra det än.

Högerallians eller vänsterkoalition gör ingen skillnad. Politiker kommer och går, men både politik och retorik består.


Den här texten skrevs tillsammans med min bror.


Miljonprogrammet 2.0

Bostadsbristen i Stockholm är inte ny även om det ofta framställs så. När politikerna återigen ska försöka lösa den kommer de med nya förslag för att öka byggtakten och sänka priserna. Men de nyskapande förslagen är i grunden gamla idéer som återkommit.

Nyhetsrapporteringen om bostadsbristen pågår hela tiden och ofta framställs den som ett relativt nytt fenomen. Men det har nästan alltid varit bostadsbrist i Stockholm. Under 1960-talet var bostadsbristen i Sverige akut och då genomfördes det sk Miljonprogrammet. Det var ett program som antogs av Sveriges riksdag 1965 med målet att på 10 år bygga en miljon bostäder i hela landet. För att lyckas med det skedde byggandet snabbt och rationellt. Idag nämns miljonprogrammet enbart i samband med de förorter med flerbostadshus som då växte fram. Men miljonprogrammet innebar också att det byggdes bostäder i Stockholms innerstad, tex Drakenbergsområdet på Södermalm och Fältöversten på Östermalm. Under miljonprogrammet byggdes också många småhus, där en stor del var radhus och kedjehus.

Det råder en allmän uppfattning att miljonprogrammet helt löste bostadsbristen och att det är först de senaste åren den uppstått igen. Det stämmer inte. Efter miljonprogrammet var bostadsbristen snart tillbaka, om inte i hela landet så iallafall i Stockholm. Redan under det tidiga 1980-talet debatterades bostadsbristen i Sveriges riksdag där dåvarande bostadsminister Birgit Friggebo fick svara på frågor om vilka åtgärder regeringen skulle "vidta i syfte att snabbt komma till rätta med den rådande bostadsbristen och underlätta för ungdomar och andra bostadsbehövande att få sin bostadsfråga löst". Ungefär samtidigt motionerade VpK om att "speciellt stora och snabba bygginsatser måste göras i ungdomstäta områden med stor bostadsbrist".

Idag när det fortfarande är bostadsbrist kommer politikerna i Stockholm med det ena nya förslaget efter det andra för att råda bot på den.

Ett sätt att sänka kostnaderna är att bygga "Stockholmshus", ett massproducerat typhus med rimliga hyror. De tre kommunala bostadsbolagen har fått i uppdrag att skyndsamt ta fram en modell för de här husen. Stadshusets målsättning är att sänka byggkostnaderna med 20 - 25 procent. Om de bygger de här typhusen och inte exklusiva och dyra lägenheter kan kostnaden hållas nere. Men det hela bygger på att allmännyttan börjar göra skäl för namnet och inte fungerar som en kassako för stadens ekonomi.

Därför borde det vara lätt för allmännyttan att pressa kostnaderna för nya hyresrätter. Om det byggs billigare bostäder skulle den akuta bostadsbristen kunna minskas, men inte lösas, och vi skulle förhoppningsvis slippa överdriven exploatering där bostadsbristen bland unga används som svepskäl för att bygga dyra lyxlägenheter, något även allmännyttan gjort.

Nu har Stockholms Stad också utsett arkitekten Torleif Falk till byggeneral. Han ska vara länken mellan politikerna, deras tjänstemän och byggbranschen. Byråkratin ska minska så att fler detaljplaner kan tas fram. Stockholmarna involveras inte nämnvärt i processen.

Takten i byggandet ska på det här sättet ökas. 40 000 bostäder ska byggas fram till år 2020,dvs ca 8 000 bostäder om året. Som jämförelse ska Hammarby Sjöstad fullt utbyggd bestå av 11 000 bostäder. Det är dessutom bara Stockholms kommun det handlar om, inte övriga kommuner i länet. Men var och hur ska alla dessa bostäder byggas? Det byggs redan överallt och kapaciteten för vad byggbranschen klarar av är nådd. Att det skulle vara överklaganden som hindrar fler byggen stämmer inte. Att det ständigt upprepas är bara ett sätt att skuldbelägga enskilda medborgare som värnar sin boendemiljö.

Att i hög takt bygga standardiserade hus till lågt pris påminner i hög grad om det gamla miljonprogrammet, på gott och ont. Det positiva är att det kan leda till billigare bostäder. Det skulle sannerligen behövas i den uppskruvade och fartblinda tid vi lever i nu. Till det negativa är att det är volymen som är det viktiga, inte hur det byggs. Visserligen ser många hus som byggs idag redan likadana ut och utan större arkitektonisk finess så utseendemässigt gör det här knappast någon skillnad. Men när politikerna ser antalet bostäder som siffror i statistiken minskar intresset för hur de påverkar det område de byggs i. Det i sin tur leder till minskad förståelse för lokala opinioner.

Historien upprepar sig ständigt och de förslag som nu presenteras som nya är i själva verket över 50 år gamla idéer som återkommit.


Efter valet

Efter valet är det tre stora stadsbyggnadsfrågor som varit aktuella. Den nya majoriteten i Stockholms Stadshus bestående av S, Mp, V och Fi har beslutat att tillfälligt stoppa Nya Slussen för att kunna gå igenom hela projektet som styrts av den borgerliga alliansen. De har också beslutat att Bromma flygplats ska stängas trots att den frågan slutligt avgörs på riksnivå och inte i Stadshuset. Regeringspartierna S och Mp har för att komma överens i regeringsfrågan beslutat att tillfälligt stoppa bygget av Förbifart Stockholm trots att det är en fråga för politikerna på mer lokal nivå. Politikerna på riksnivå och lokal nivå fattar beslut på varandras områden för att nå kompromisser och kunna bilda majoritetsstyre.

Beslut i tre stora stadsbyggnadsfrågor som berör Stockholm har kommit efter valet. Två av dem har beslutats av den nya majoriteten i Stockholms Stadshus bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Vänsterpartiet och Feministiskt initiativ. Den fråga som fått mest uppmärksamhet de senaste dagarna är att projektet Nya Slussen tillfälligt stoppats av Exploateringsnämnden i väntan på utredning. Många tidningsrubriker gjorde gällande att Nya Slussen stoppats helt. Det är inte riktigt sant eftersom projektet visserligen stoppats men stoppet är inte permanent. Stoppet är till för att projektet ska kunna utredas och det finns en hel del att reda ut.

Strax efter valet meddelades att de beräknade kostnaderna stigit med 1,3 miljarder kronor till 9,3 miljarder. En stor del av kostnadsökningen beror på det omfattande arbete som gjordes efter plansamrådet 2010. De kostnaderna var alltså kända av Stadsbyggnadskontoret redan innan beslutet om Nya Slussen togs i kommunfullmäktige 2011 men trots det presenteras det som en kostnadsökning först nu, flera år senare och efter valet. Går det till på det här sättet finns det troligen mer att reda ut. Vad utredningen kommer fram till återstår att se.

I sociala medier var reaktionerna och kritiken ganska stark mot beslutet. Men många var uppenbart dåligt pålästa. Flera tror att Slussen nu ska utredas en gång till men det är alltså projektet Nya Slussen som ska undersökas. Det är heller inte riksdag och regering som tagit beslutet som många tycks tro utan exploateringsnämnden i Stockholm.

Vad regeringen däremot har fattat beslut om, trots att det är en regional fråga, är att tillfälligt stoppa bygget av Förbifart Stockholm i drygt ett halvår. Miljöpartiet är som bekant motståndare till Förbifarten och beslutet är en kompromiss för att Socialdemokraterna och Miljöpartiet skulle bli tillräckligt överens för att kunna bilda regering.

Ungefär på samma sätt är det med uppgörelsen i Stadshuset om att lägga ner Bromma flygplats. Miljöpartiet i Stockholm drev under valrörelsen frågan om att lägga ner flygplatsen och bygga bostäder där istället. Socialdemokraterna på riksnivå vill ha den kvar medan deras partikollegor i Stockholm är öppna för en nedläggning. Nu har beslutet tagits av majoriteten i Stockholm att Bromma flygplats ska läggas ner. Men det slutliga beslutet ligger hos riksdag och regering vilket sannolikt medför att flygplatsen blir kvar, något politikerna i Stadshuset troligen är medvetna om.

Jag är personligen kluven till Bromma flygplats vara eller inte vara. Flygplatsen har mycket större betydelse för övriga landet än för Stockholm vilket är lätt att glömma bort i huvudstaden. Av miljöskäl tycker jag att inrikesresor helst ska ske med tåg, men eftersom Sverige är långt och tågtrafiken fungerar så dåligt är den i många fall inget alternativ. Då återstår bara flyget på Bromma och flygtrafiken kommer inte att minska. Tanken från politikerhåll är att den kan flytta till framförallt Arlanda men där är kapaciteten redan fullt utnyttjad. Karin Wanngård (S) angav som ett av skälen till nedläggningsbeslutet att det är mycket bilköer ut till Bromma flygplats och att det kommer att gå fortare att ta ett framtida snabbtåg till Skavsta flygplats i Nyköping. Om det är långa köer nu krävs inte mycket fantasi för att räkna ut hur det blir med 50 000 bostäder på flygfältet.


Unika fotografier 2

För ungefär ett och ett halvt år sedan publicerade jag ett inlägg med äldre foton från Stockholm. Bläddrandet i gamla familjealbum har visat att det finns fler Stockholmsbilder från samma tid. Här är en av dem. Bildtexten lyder "Liljeholmsbron och Högalidskyrkan i bakgrunden".



Till skillnad från bilderna i det förra inlägget som var odaterade är den här exakt daterad. Bilden är tagen den 3 maj 1951. Flickan på bilden är min mamma, då knappt två år gammal. Jag vet inte varifrån bilden är tagen men gissar att det är från Årstadal eller någonstans i närheten. Jag hoppas att under vintern eller våren kunna visa ytterligare några fotografier.


Snart är det val

Höghus och parker
Valet närmar sig och valpropagandan syns överallt. Centerns valaffischer hojtar ut budskapet ”Bygg på höjden – då får vi fler bostäder samtidigt som vi kan spara stadens parker”.


Centern återanvänder ett budskap från förra valet.

Det har tidigare visats att höga hus inte ger fler bostäder eftersom mycket yta i höghus går åt till hissar, ventilation och utrymningsvägar. Många höga hus har, håller på eller kommer också att byggas i Stockholm. Under samma period som höghusen skjutit i höjden byggs det också i mängder av parken och grönområden. Årstafältet, Karl Staffs park, Rosenlundsparken, Vällingby parkstad i Råcksta och Ulvsunda slottspark är bara några exempel där det byggs eller planeras att byggas.

Det byggs alltså både på höjden och i parker. Det borde Centerpartiet veta om eftersom de är med och bestämmer i Stockholms kommun.

Av valaffischens utformning att döma, där ”bygg på höjden” står först och störst med motiveringen i mindre text under, kan man dra slutsatsen att det främst är bygga på höjden som C vill. Resten är bara motivering, dessutom felaktig. Hade alliansens gröna röst istället skrivit ”Spara stadens parker – bygg på höjden” hade man faktiskt kunnat tro att det vara parkerna de bryr sig om. Nu är det höghusen som är det viktiga.

Eftersom Centerpartiet hade samma budskap förra valet mailade jag för något år sedan och frågade hur de ställde sig till byggprojekt i olika parker. Svaret var att de inte alltid säger nej till att bygga där det finns gräs eller träd, att de vill bygga i kollektivtrafiknära lägen, att de vill utnyttja marken effektivt. Det kom också formuleringar om "lågt vistelsevärde" och att det var "tråkigt" när gamla träd måste fällas. De hade mängder med skäl till att bygga i parker och grönområden. Deras budskap på valaffischen är därför svårt att ta på allvar, hur många valrörelser de än använder det i.

Slussen
Trots ett stort folkligt engagemang vill inget av de politiska partierna prata om Slussen, utom Stockholmspartiet som gjort det till sin huvudfråga att rädda Slussen. För allianspartierna är frågan redan avgjord och de röd-gröna vill inte ta i den.


Stockholmspartiet vill rädda Slussen

Förbifarten
Flera partier vill istället prata om Förbifart Stockholm. Miljöpartiet vill inte bygga den men det vill Moderaterna. Jag är personligen kritisk till förbifarten eftersom jag inte tror att den löser några problem utan istället skapar nya. Men oavsett om man är för eller emot den så kan alla enas om att det är ett dyrt projekt. Det kommer att kosta ca 30,8 miljarder kronor (2010 år penningvärde) vilket är mer än kostnaden för Öresundsbron (29 miljarder i 2010 års penningvärde). Inklusive räntor beräknas kostnaden för förbifarten bli 45 miljarder kronor. Det pratar inte Moderaterna om.


Moderaternas valaffisch talar om vad de tror kommer hända med Förbifart Stockholm om de röd-gröna vinner valet.

Förbifaren ska delfinansieras  med ca 5 miljarder av staten och resten ska betalas av trängselskatter i Stockholms innerstad och på Essingeleden. Det finns stor risk att trängselskatterna inte kommer att räcka. Förbifarten riskerar därför att bli ett stort avloppshål där enorma summor rinner ner. Glöm utbyggd tunnelbana, glöm höjda lärarlöner och glöm fler sjuksköterskor. Projektets enorma kostnader kan bli en övermäktig börda för hela Stockholmsregionen. Men det pratar ingen om i valrörelsen.

Hyresrätter
Alla partier vill bygga mer. Gärna studentlägenheter och hyresrätter så att alla har råd att bo. Under den senaste mandatperioden har hyrorna för nybyggda hyresrätter nått rekordnivåer och vid nya musikhögskolan ska lyxiga bostadsrätter byggas. Där hade det istället passat bra med studentbostäder, men den chansen tog inte stadshuset. Senaste i förra veckan motiverade stadsbyggnadsborgarrådet Regina Kevius den planerade rivningen av den kulturhistoriska Basaren på Kungsholmen med att det är hyresrätter som ska byggas där, utan att nämna att det blir höga hyror de boende ska betala.

Oavsett vem som vinner valet kommer borgarråd att bytas ut. Det ska bli intressant vilka jobb de nuvarande borgarråden går till istället. Jag blir inte förvånad om några av dem får nya anställningar i byggbranschen.


Målning med Banksymotiv i Högdalen.

Det är valrörelse, så sanning och praktik får stå tillbaka för enkla slagord och teori. Vi säger som Banksy: Om en lögn upprepas tillräckligt många gånger blir den till slut sanning …politik.


Uppgifterna om kostnaderna för Förbifart Stockholm kommer från uppsatsen "Skapar verkligen Förbifart Stockholm ekonomisk tillväxt?" av Johan Brolund, doktorand i nationalekonomi vid Luleå tekniska universitet.


Är den täta staden miljövänlig?

Tät kvartersbebyggelse av innerstadskaraktär sägs vara det mest miljövänliga sättet att bygga dagens samhälle. Urbanitet har blivit ett ideal och livet i en tät stadsmiljö framställs som det enda hållbara alternativet. Visst finns det många fördelar med täta stadsmiljöer. Där finns underlag för effektiv infrastruktur och människor kan lätt ta sig till butiker och arbetsplatser på olika sätt. De korta avstånden och därmed färre transporter är huvudargumentet för att förtätad stad skulle vara miljövänlig. Att bygga högt och tätt skulle också göra att mindre mark tas i anspråk och därmed skulle grönområden kunna behållas i den växande staden.

Nu är det inte riktigt så enkelt.

Det är aldrig frågan om antingen eller när det gäller stadsbyggnad, utan det är alltid både och som blir resultatet.
Det byggs både i Stockholms innerstad och i dess förorter.
Det byggs både på höjden och i parker och grönområden.

Översiktplanen för Stockholm, Promenadstaden, antogs av kommunfullmäktige den 15 mars 2010. Den bärande tanken är fortsatt förtätning i innerstaden och närförorterna samt att förstärka, alltså förtäta, ett antal centrumområden i ytterstaden. Stockholms kommun är till ytan ganska liten så ingen del blir opåverkad. Det är som synes inte frågan om antingen eller, här eller där, utan både och, överallt. Hur miljövänlig blir då den nya förtätade staden?

Behovet av transporter kvarstår även i en förtätad stad och behovet av transporter mellan städer, regioner och länder påverkas inte alls. Alla får inte plötsligt gångavstånd till jobbet för att man förtätar. Med fler människor på samma ställe ökar också transportbehovet av varor och livsmedel till staden och avfall från staden. Folk slutar inte heller att flyga och konsumera varor som transporteras långa sträckor. Även de glesast befolkade förorterna har idag en väl utbyggd kollektivtrafik och det gäller bara att få folk att använda den och avstå från bilen, även om resan då tar lite längre tid. Förtätning har bara marginell inverkan på bilåkandet och därmed dess miljöpåverkan. Endast övergång från fossila bränslen till förnybara drivmedel kan väsentligt minska transportsektorns miljöpåverkan.

Personer som talar väl om förtätning ser sig som miljöförespråkare men eftersom den täta stadsbebyggelsen i sig är målet och inte ett medel för en hållbar stad väljer de selektivt bland miljöfrågorna. Klimatfrågan och utsläpp av växthusgaser är en fråga de tagit till sig. Statistiskt sett är det färre bilar per person i Stockholms innerstad än i dess förorter och kranskommuner. Det tar man fasta på när det propageras för förtätning, även om fler människor tveklöst leder till fler bilar i absoluta tal, och därmed mer buller och sämre luft. Miljöfrågor som motsäger att tät bebyggelse är det mest miljövänliga avfärdas omedelbart. Biologisk mångfald och naturens behov av spridningskorridorer möts av oförstående och ses som något totalt onödigt. Det är ju i vägen för den täta staden.

Tanken på samhällen med korta avstånd är inte ny. Flera förorter planerades faktiskt som så kallade ABC-städer där tanken var att man skulle arbeta, bo och utföra ärenden i en och samma stadsdel. Men det fungerar inte så i praktiken eftersom människors byte av arbetsplats och byte av bostad sällan är samordnade med varandra. Ofta är det också två personer i ett hushåll som jobbar på helt olika ställen. Och inte blir det närmare till jobbet bara för att stadsdelen där man bor förtätas.

En annan nackdel med för kraftig förtätning är att mjuka ytor i området försvinner. Gräs, buskar och träd fyller ett syfte även om det inte är en tillgänglig och ordnad park. De binder partiklar, dämpar buller och sänker temperaturen, t.ex. vid den extrema värme sommaren bjöd på. (Se tidigare inlägg i ämnet.) Dessutom kan de ta hand om vatten på ett helt annat sätt än vad hårdgjorda och bebyggda ytor kan. Översvämningar på grund av ökad nederbörd är något vi redan fått vänja oss vid, senast i förra veckan när delar av Stockholm svämmades över av kraftiga skyfall.

Människor behöver också ha natur i sin absoluta närhet, s.k. varje-dag-natur, alltså den grönska som finns nära bostaden och som lätt och snabbt går att ta sig till och är möjlig att vistas i dagligen. Alternativet är större naturområden längre bort, det som kallas veckonatur. Den natur tex en familj åker till på en utflykt under helgen. I stadsbyggnadsdiskussionen pratar man inte om var människor tillbringar sin fritid och hur de reser bort. Mer trängsel och färre grönområden i närheten av bostaden leder troligen till fler och längre transporter för att man ska kunna ta sig ut i naturen.

Stockholms innerstad är trevlig och attraktiv med allt sitt utbud, sin historia, arkitektur och sitt folkvimmel. Men ibland idealiseras den täta kvartersstaden i mesta laget och att då lyfta fram miljöargumenten när det egentligen är något annat man längtar efter kan kännas lite falskt. Den täta staden kläs i hållbarhetstermer, men ärligare vore det om man pratade mer i ekonomiska termer. Det stadsliv som hyllas går hand i hand med en konsumtionskultur som inte är särskilt miljövänlig. Det som lyfts fram är livet i innerstaden, en urbanitet där människor är ute och shoppar alternativt sitter på kafé. Generellt konsumerar stadsbor mer och har en miljöfarligare livsstil än människor ute i landet. Den mest avgörande faktorn om man åker bil eller inte är inkomsten som faktiskt har stor betydelse för människors miljöpåverkan. Människor med gott om pengar påverkar miljön och klimatet mer genom sin livsstil än människor med sämre ekonomiska förutsättningar. Det är inte tät innerstadsbebyggelse eller glesare befolkade villaområden som i huvudsak styr hur miljön påverkas, det är hur vi lever våra liv.

Täta områden är inte per automatik kvartersbebyggelse av innerstadskaraktär även om förtätning av områden ofta marknadsförs så. Det är faktiskt sällan innerstadens goda egenskaper uppstår vid förtätning. Istället blir det mera trängsel och mindre grönska. Nya områden vid innerstadens gränser byggs ofta för tätt och de boende störs av insyn, brist på ljus och, har det visat sig, dåligt byggda hus.

Ibland hörs argumentet att Stockholms förorter måste "urbaniseras". Men de är redan urbana områden. Miljonprogramsförorter som exempelvis Tensta är också tättbefolkade, och de har sin urbanitet. Där finns också ett folkliv, men det är bara innerstadens urbanitet som framställs som eftersträvansvärd. Ordet "förort" används numera ofta som ett skällsord, ibland till och med om innerstadskvarter.

Det finns också en stor sannolikhet att dagens sanningar blir morgondagens lögner. Pendeln kommer att svänga igen. Det finns goda skäl att misstänka att vi om 20–30 år betraktar dagens tvärsäkra förtätningsideal med skepsis. När nackdelarna med den förtätade bebyggelsen blivit tydliga och fördelarna inte väger upp dem, eller till och med helt uteblivit. Då kommer stadsbyggnadsidealen att se annorlunda ut. Med utveckling följer nämligen historiens dom över det förflutna.


Den här texten skrevs tillsammans med en släkting som studerat frågan om förtätning och miljö.


Stockholmsupproret

Lördagen den 17 maj genomfördes Stockholmsupproret, den stora manifestationen mot den hårdhänta exploateringen av Stockholm som sker nu. Jag var givetvis på plats, skam hade ju varit annars.


Stockholmsupproret, Maj 2014

Hundratals människor hade samlats till demonstrationen och det var en lång rad kunniga talare som pratade. De talade om allt från parker, Rågsveds friområde och naturvärden till hur historien upprepar sig med de omfattande rivningar som nu pågår i Stockholm. Det sistnämnda var det ämne jag för tillfället fokuserade på. Jag hade gjort en folder om rivningsvågen i Stockholm med information om dess miljökonsekvenser och med exempel på byggnader som rivits de senaste åren och andra som hotas av rivning. Intresset för foldern var stort och ivriga armar sträcktes mot mig när jag delade ut den.


Folderns mittuppslag med exempel på rivna och rivningshotade byggnader.


Matti Schevchenko, redaktör för Stockholms Skyline, pratar om rivandet och byggandet i innerstaden.


Om löftet på skylten till höger var allvarligt menat skulle inte skylten till vänster behövas.

Den här demonstrationen var inte den första protesten mot stadens okänsliga stadsbyggnadspolitik och inte heller den sista. Men den är ett tecken på att allt fler börjar inse att den utveckling som nu sker i Stockholm inte är rätt väg framåt.


Trixandet med avskrivningar döljer de verkliga kostnaderna

Under vintern har Svenska Dagbladet rapporterat om redovisningsmetoder i nybyggda bostadsrättföreningar. Metoder som gör att boendekostnaden kan pressas till låga nivåer, åtminstone till en början. Sen blir det värre. Märkligt nog har inte övriga media tagit upp tråden i något som är att betrakta som en stor skandal. Jag känner mig därför tvungen att ta upp ämnet för de som eventuellt missat Svenska Dagbladets granskning.

Det handlar om vilken avskrivningsmetod som används i nybyggda bostadsrättsföreningar, progressiv eller linjär avskrivning. Avskrivning är ett sätt att redovisa fastighetens värdeminskning och är till för att sprida ut kostnaden för reparationer över en längre tid. Värdeminskningen tas upp som en kostnad i årsredovisningen. Reparationer, tex ett stambyte, sker när de behövs och om fastigheten underhålls löpande  förlorar den aldrig sitt värde. Kostnaden för avskrivning påverkar den avgift de boende betalar varje månad.

Med linjär avskrivning anses byggnadens värde minska lika mycket varje år. Med en progressiv avskrivning redovisas värdeminskningen som liten från början och ökar vartefter tiden går. Tanken med det senare är att ett nytt hus inte behöver så mycket underhåll och att avskrivningen ökar i takt med underhållsbehovet. Det gör också att de boendes avgifter till föreningen kommer att öka i samma takt.

De stora byggbolagen använder gärna progressiv avskrivning i sina nyproducerade bostadsrättshus. De hus som sedan tas över av bostadsrättsföreningarnas, dvs de boende som köper lägenheterna av byggbolagen. Byggbolagen kan på det här sättet hålla ner månadsavgifterna när lägenheterna säljs. Med en låg månadsavgift kan de ta ut ett betydligt högre pris för varje lägenhet, hundratusentals kronor högre. Byggbolagen gör numera jättevinster och den här extra mariginalen kan de ta ut utan att det påverkar deras byggkostnader det minsta. Det är ren vinst. Den ökande avskrivningen, och därmed ökande kostnader, skuts på framtiden. Ju längre tiden går desto dyrare blir det att bo. Men många som köper nya lägenheter är inte medvetna om det vid köptillfället. Byggbolagen använder det inte direkt som ett säljargument.

Om en bostadsrättsköpare detaljstuderar den ekonomiska planen går det naturligtvis att upptäcka den progressiva avskrivningen. Men det finns ett problem till. Husen är ofta dåligt byggda. Många nybyggda hus håller inte ens i tio år. Hammarby Sjöstad är numera ökänt för sina dåliga hus men problemen finns överallt i hus som byggts de senaste tio till femton åren. Läckande tak och fasader som spricker i bitar är inte ovanligt. De kostnader som skulle komma långt in i framtiden kommer redan efter några år. Det drabbar fastighetsägarna, dvs de boende, och för att ha råd med reparationerna måste avgifterna höjas. Byggbolagen bryr sig inte, de har redan fått betalt för lägenheterna.

Inte nog med att byggbolagen använder en redovisningsmetod som gör att de kan tjäna mer på varje lägenhet de drar också ner på kvalitet. Det blir alltmer tydligt att byggbolagen gör allt de kan för att öka sina vinstmarginaler. Det här är värt att ha i åtanke nästa gång någon påstår att de som värnar sin boendemiljö och överklagar detaljplaner för nybyggen driver upp kostnaderna. Vem bär egentligen skulden?


Likriktning i världsklass

En tydlig trend just nu är att bygga om gamla kontorshus till nya. Invändigt anpassas de för fler men mindre företag. Utvändigt… ja, vad ska man säga?

Det handlar om fastigheter som börjar närma sig medelåldern, byggda på 60-, 70, och kanske 80-talet. De hus som nu nått åldern att de anses vara fula men ännu inte är så gamla att de betraktas som värdefulla. Det är hus som hittills sett olika ut men i och med ombyggnad och modernisering blir i princip likadana med sterila fasader och en glaslåda på taket vid gaveln.


Arkitektillustration över den planerade ombyggnaden av ett kontorshus på Södermalm.


Ombyggnaden pågår och huset är dolt bakom byggplast. Notera glaslådan som redan finns på kontorsfastigheten Fatburen som ligger bredvid.


Framtidsvission av Securitashuset vid Lindhagensplan.


Securitashuset som det ser ut idag. Notera glaslådan på det nya huset till vänster i bild.


En arkitektillustraion över den planerade ombyggnaden av ett kontorshus i Kista och hur huset blev i verkligheten.

På 1930-, 40- och 50-talen var det vanligt att fasader "hyvlades" på hus byggda under slutet av 1800-talet. Det innebar att all dekoration togs bort för att ge fasaden ett modernt utseende. Idag anses det som ett stort misstag och visar hur stilidealen förändras.

Nu är det slitna kontorshus som ska få moderna fasader med mycket glas. Glasfasader är redan ifrågasatta och de är sällan lika snygga i verkligheten som på bild. Det nya utseendet kommer snabbt att kännas föråldrat och omodernt. Till saken hör att de aktuella byggnaderna nu är ungefär lika gamla som 1800-talshusen var när de "hyvlades".


På Swedenborgsgatan på Södermalm finns ett hus där fasaden på den norra delen hyvlats medan den södra fått behålla sin utsmyckning.

Att slitna hus rustas upp och moderniseras är en sak, det är bättre än att de rivs. Att de sväller på både höjden och bredden är en annan. När de dessutom blir ganska trista och till råga på allt likadana gör det inte saken bättre. Stilla kan man undra om arkitektkontoren använder samma datorprogram eftersom alla hus numera ser ut att vara stöpta i samma form.

Äldre byggstilar gav också hus som påminde om varandra men då är det stilar som med utsmyckningar och detaljer skapar variation. Nu är det hus med olika uttryck som byggs om till likadana lådor för att fastighetsägarna vill få några kvadratmeter extra kontorsutrymme att hyra ut. Lite mer fantasi och estetik tycker jag att man kan begära av kapitalstarka företag. Fastigheter som drabbas finns både i innerstan, närförort och förort.

Allt prat om blandstad har hittills bara gett likriktning i väldsklass.


Dagens bild

En bekant som bor vid Hornstull uttryckte en gång lättnad över att bygget av den nya gallerian var klart. Det var inte gallerian som gjorde henne lättad utan det faktum att hon nu skulle slippa gator som ständigt var avspärrade och tvingade henne att ta andra vägar. För det är så det är i Stockholm nu. Alla byggarbetsplatser gör att gator spärras av och framkomligheten minskar och rätt vad det är dyker det upp ett nytt hål i gatan. Gående hänvisas till anda sidan.

Vissa hål i gatan har jag naturligtvis förståelse för. Gator måste underhållas och går ett rör under marken sönder så måste det repareras, inget snack om den saken. Men när jag som fotgängare år efter år måste gå omvägar och tvingas ut bland bilarna för att komma fram blir jag till slut irriterad. Översiktsplanens namn Promenadstaden känns just nu inte särskilt övertygande. Gående hänvisas till andra sidan.

Just nu bor jag granne med tre byggarbetsplatser, ingen av dem har med bostäder att göra kan tilläggas. De tvingar mig till omvägar och att gå bland bilar. Lite komiskt är det när en av byggplatserna hänvisar mig till andra sidan samtidigt som framkomligheten på den andra sidan till stor del är blockerad av stora byggsäckar.

Välkommen till Promenadstaden - Gående hänvisas till anda sidan.


Stockholms olika ansikten

Jag fick två utsiktsbilder skickade till mig. De är från i höstas när löven med alla sina färger fortfarande satt kvar på träden. Men förutom att det är två vackra bilder över Stockholm är också en annan sak värd att notera. Bilderna är tagna från samma plats. Så nära inpå varandra finns alltså helt olika miljöer, den klassiska stenstaden alldeles i närheten av lummig natur. Det här är två av Stockholms många olika ansikten och en variation av miljöer vi ska vara rädda om.


Stockholm, hösten 2013


Stockholm, hösten 2013


Dagens bild

Att Stockholm är en stad på öar medför också att det finns kajer och stränder. Med jämna mellanrum kommer förslag om att de ska "utnyttjas" bättre, ofta i form av uteserveringar eftersom det skapar folkliv. Uteserveringar är i många fall en bra idé men här innebär förslaget i praktiken att människor skulle behöva betala för att sitta vid kajkanten eller stranden och njuta av sol och utsikt över vattnet. För det går ju inte att sitta på en uteservering utan att handla något.

Titta på bilden nedan. Kajen är helt klart redan utnyttjad utan att vara exploaterad av kommersiell verksamhet. Där finns redan allt folkliv man kan önska sig. En massa människor sitter där i solen en eftermiddag i september utan att behöva betala för sig. Låt kajerna vara öppna och fria för alla att besöka. De är en stor del av Stockholms attraktionskraft och ingen skulle väl komma med förslaget att det skulle kosta att besöka dem. Men förslaget har ju redan kommit, även om det lindades in i en uteservering.


Kajen vid Munkbroleden i Gamla Stan, September 2013


Avfall

I ett tidigare blogginlägg nämnde jag som hastigast att rivnings- och byggavfall är en betydande del av allt avfall som uppstår i Sverige. Naturligtvis uppstår avfall av andra orsaker också. Mängden avfall ökar hela tiden och det finns inget som tyder på att den trenden är på väg att brytas.

Begreppet avfall har en vid tillämpning. Med avfall menas alla föremål eller ämnen som innehavaren vill göra sig av med eller är skyldig att göra sig av med. Avfallsdefinitionen är gemensam för EU (avfallsdirektiv 2008/98/EG).

Den allra största mängden avfall i Sverige är gruvavfall i form av gråbergsrester och anrikningssand men på andra plats kommer byggsektorn. Det uppstår ungefär 10 miljoner ton bygg- och rivningsavfall i Sverige varje år och cirka 6 procent av det är farligt avfall. Om vi räknar bort gruvavfallet (som Naturvårdsverket av någon anledning gör i sina beräkningar) så står byggsektorn årligen för ungefär en tredjedel av allt avfall som uppstår i Sverige och för en fjärdedel av allt farligt avfall.


Rivning av Hotel Continental, sommaren 2013

Byggandet ger därför en stor miljöpåverkan och orsakar ungefär en sjättedel av Sveriges utsläpp av klimatgaser. Cirka 40 procent av byggavfallet sorteras inte på plats innan det går till deponi eller annan behandling, om vi räknar bort jord- och muddermassor.

Som jämförelse kan nämnas att hushållen står för drygt 4 miljoner ton avfall om året vilket också är en betydande del av den årliga avfallsmängden.

Nyligen revs Hotel Continental i centrala Stockholm vilket startade en diskussion om vilket resursslöseri det är att riva hus i gott skick. Planer på rivning finns också för tex KPMG-huset vid Tegelbacken och Tekniska nämndhuset på Kungshomen. Allt avfall är en följd av konsumtion och vi använder redan idag långt mer av jordens resurser än vad som är ekologiskt hållbart. Med tanke på det så är det inte försvarbart att riva fungerande hus och istället bygga nytt för ekonomisk vinnings skull. Det ekologiska priset är helt enkelt för högt.


Buller

Jag har i några tidigare inlägg nämnt buller. Den främsta källan till buller är trafik, dvs buller från vägar, järnvägar och flyg. Många anser att problem med bullerstörning inte är något att bry sig om. Men buller är en många gånger underskattad hälsorisk. Rapporten Environmental noise and health från IMM (Institutet för miljömedicin) som gjorts på uppdrag av Naturvårdsverket visar att buller har negativa hälsoeffekter i form av sömnstörningar, försämrad kommunikation, kognitiva effekter och fysiologiska stressreaktioner. Att under lång tid utsättas för trafikbuller har också visat sig kunna öka risken för hjärt- och kärlsjukdom, men det behövs mer forskning inom det området.

Naturvårdsverket slår också fast att buller blir ett allt större problem i takt med att transporter och den stadslika bebyggelsen ökar. Att det då samtidigt diskuteras att ändra bullerreglerna för att kunna bygga bostäder på bullriga platser är mycket märkligt. Lika märkligt som att reglerna ses som ett ”hinder” för att få bygga på olämpliga platser och inte som ett sätt att skydda människors hälsa. Fokus borde istället ligga på att minska bullret.

Den som redan bor på en plats väljer inte själv att bullret ska öka utan tvingas acceptera det när tex en ny väg anläggs eller en ny galleria eller bara en mataffär byggs. De två senare exemplen ökar i sig trafiken i området med det stora antalet transporter som krävs. Från politiker- och tjänstemannahåll brukar kritik mot ökat buller avfärdas med att ”en stad låter”. Det är en tydlig signal om att bullerproblem inte tas på alvar.

Ett sätt att försöka komma runt problemet med bullerutsatta bostäder är att ge dem en s.k. tyst sida, dvs en sida av lägenheten som vetter mot en innergård eller liknande och där byggnaden i sig utgör ett bullerskydd. I den tysta delen placeras sovrum medan kök och vardagsrum placeras mot bullret. Problemet är att den tysta sidan inte blir tyst utan möjligen tystare. Bullret sprider sig genom bostaden. Ett annat problem är att det är i de bullerutsatta delarna som större delen av den vakna tiden tillbringas. Jag känner flera personer som bor bullerutsatt. En av dem har en tyst sida i lägenheten, de andras är för små för det och vetter bara åt ett håll. Men alla har klagat på bullret och säger att när de flyttar ska det bli till en tystare plats. Frågan är om det snart finns några kvar eller om Stockholm ska vara en stad för människor med hörselskydd.


Staden väljer sin befolkning

Enligt en anställd på Stockholms stadsbyggnadskontor kommer inga nybyggda bostäder att subventioneras av staden. Det innebär att det blir de boende som får betala allt, marksanering, beredning, byggande etc. Fördelen är att stadens skattebetalare inte behöver vara med och betala för alla nybyggen. Nackdelen är att det kommer att bli dyrt att bo i Stockholm. Mycket dyrt. I Norra Djurgårdsstaden kommer 2:a på 50 kvadratmeter att kosta 11 500 kr i månaden (källa: Mitt i Södermalm, nr 43 2012). En fyra ligger ungefär på det dubbla.

Ytterligare en faktor som driver upp kostnaderna för nybyggen är att staden ofta säljer marken till byggbolagen. Det senaste exemplet är Karl Staaffs Park på Östermalm som enligt planen ska säljas för 171 miljoner kronor. I ett föredrag berättade kulturgeografen Lennart Tonell att Stockholms Stads målsättning under 2011 var att sälja mark för en miljard kronor. Marken säljs till den som betalar mest. Pengarna från markförsäljningen ska användas till stora infrastrukturprojekt som Förbifart Stockholm och Slussen. Enligt borgarrådet och exploateringsnämndens ordförande Joakim Larsson skulle Stockholm gå i konkurs om inte mark såldes. Jag undrar hur framtida infrastrukturprojekt ska finansieras den dag all mark är såld.

Det händer att politiker påstår att de som överklagar nybyggen driver upp bostadspriserna. Men innan de försöker vinna poäng genom att skuldbelägga andra borde de tänka igenom konsekvenserna av sin egen politik.

Stockholms politiker tycker att "det är jätteroligt" att många flyttar till staden och att Stockholm växer, men det är helt uppenbart att de väljer sin befolkning. Högavlönade som kan betala höga hyror och mycket skatt är välkomna. Låginkomsttagare och människor som kostar vill man uppenbarligen inte ha som invånare.

Under 1930-talet byggdes s.k. barnrikehus och andra bostäder för trångbodda familjer och människor med små medel. Tidigare köpte också staden mark för att kunna bygga billiga bostäder till sina invånare. Dagens stadsbyggnadspolitik går i motsatt riktning.


Barnrikehus på Östermalm, Juni 2013


Unika fotografier

Även om jag tillbringar alldeles för mycket tid framför datorn så ägnar jag inte alla lediga stunder åt att skriva blogginlägg. Ett av mina andra projekt är att scanna in min morfars gamla diabilder innan de bleknat helt och hållet. De flesta bilderna är familjebilder med semestrar och högtidsdagar. Därför studsade jag till lite när jag fick se några bilder på Telefonaktiebolaget LM Ericssons fabrik och huvudkontor vid Telefonplan. Min morfar har ingen särskild förklaring till varför han tog bilderna mer än att han arbetade där och passerade platsen varje dag på väg till och från jobbet.

Bilderna är odaterade men är troligen från slutet av 1940-talet eller början av 1950-talet.


Klicka på bilderna för större format.

Efter att ha sett bilderna från Telefonplan drog jag mig till minnes att även min pappa har bilder från Stockholm. Efter lite bläddrande bland hans gamla fotoalbum hittade vi två bilder på en tågolycka vid Östra station. Det exakta datumet när de här bilderna togs är okänt men jag kan med hjälp av andra bilder i samma album med stor säkerhet säga att de är från 1957 eller 1958. Min pappa växte upp i ett av husen på höjden ovanför spåren och att två tåg körde ihop var naturligtvis spännande för en lite pojke på dryga 10 år. På bilderna ser man hur bärgningsarbetet pågår. Kollisionen var inte särskilt våldsam och ledde inte ens till en notis i tidningen.


Klicka på bilderna för större format.

De här fyra bilderna har legat undanstoppade i stängda skåp i årtionden och är inget man hittar på Stockholmskällan eller på forum för tågentusiaster. Än så länge ska jag väl tillägga. Med internets spridning dyker säkert de här bilderna förr eller senare upp någon annanstans. Men kom ihåg var ni såg dem först.


Dagens bild

När Stockholms kraftiga befolkningsökning diskuteras är det oftast de inflyttade som intervjuas i olika reportage. Det är väldigt sällan infödda stockholmare kommer till tals. Det ger en känsla av att vi är bortglömda och osynliga i vår egen hemstad.
 
Den känslan förstärktes när jag nyligen gick förbi Stockholms Stadsmuseum. Jag tycker mycket om museet som med sina utställningar och sitt övriga arbete är viktigt för att bevara och sprida kunskap om Stockholm och stadens historia. På deras anslagstavla satt ett anslag om "Kafé nyinflyttad". Det är en introduktion till hur man kan lära sig mer om Stockholms historia. Det är ett jättebra initiativ av museet att ge nyinflyttade en chans att lära sig mer om Stockholm.

Jag har mailat till museet och frågat om de kommer att ordna motsvarande arrangemang också för oss infödda stockholmare som vill lära oss mer om vår hemstad. Det skulle vara trevligt. Jag väntar med spänning på svaret.

Håll rätt på begreppen - Vad är Stockholm?

Det råder i många fall oklarhet om vad som menas med Stockholm. När det rapporteras att Stockholms befolkning växer med 35 000 - 40 000 personer per år är det Stockholms Län som avses. I samband med det brukar politiker från Stockholms Stad, alltså kommunen, få uttala sig om bostadsbristen. Det är väldigt sällan som politiker från tex Danderyd eller Lidingö gör motsvarande uttalanden. Som svar på den kraftiga befolkningstillväxten vill politikerna i Stockholms stadshus bygga 100 000 bostäder fram till år 2030. Men då gäller det bara Stockholms Stad, inte länets övriga kommuner. Bostadsbyggande i tex Solna och Järfälla räknas inte in i den siffran. Att blanda begreppen mellan län och kommun är som att jämföra äpplen och päron.


Stockholms Län med Stockholms Stad markerad. Bild från Wikipedia.
Förvirringen blir inte mindre av att media också blandar begreppen hur som helst. Ofta refereras det tex till "Kista utanför Stockholm" trots att Kista ligger inom Stockholms Stads gränser. På en direkt fråga i en insändare svarade Dagens Nyheter att de i vissa fall betraktar allt ända bort till Örebro som Stockholm. Då är det märkligt att när samma tidning testade mobilhastigheten i 3G-näten i Stockholm så genomfördes testet bara i Stockholms innerstad, inte ens närförorterna var med.

I många fall råder direkt okunskap om vad som är Stockholms Stad, Stockholms Län och skillnaden där emellan. En person bosatt i Bromma sa sig bo i en av Stockholms kranskommuner. Det påpekades försynt att Bromma tillhör Stockholm, kommunen alltså.

Det är egentligen inte så konstigt att folk inte vet var gränserna går. De syns ju oftast inte mer än som en skylt bredvid vägen och även i centrala Stockholm är man ofta nära kommungränsen. Befinner man sig vid Slussen och tittar österut så ser man Nacka kommun och står man på St:Eriksbron och tittar på Karlbergs slott på andra sidan vattnet ser man på Solna.

Stockholms Län består av 26 kommuner där Stockholms Stad är en. I vissa fall spelar det ingen roll vilken kommun man bor i. Det är många som bor i en kommun och arbetar i en annan. Men varje enskild kommun styr mycket i sin invånares liv. Det gäller så vitt skilda saker som stadsbyggnad, skolor, sophämtning och hur mycket skatt vi betalar. I media talas det mycket om vilka beslut som fattas i Stockholms stadshus men de påverkar inte invånarna i Värmdö och Norrtälje. Att veta i vilken kommun man bor i är därför viktigt.
 
Men medan vissa inte har en aning om ifall de bor i Stockholms Stad eller någon av länets andra kommuner vet andra exakt var de hör hemma. Jag ringde för en tid sedan till en vän som flyttat. När jag frågade om det var i Sundbyberg han bodde numera låtsades han bli ilsken.

- Nej, för he***te! Jag bor i Solna!

Till saken hör att gränsen mellan Solna och Sundbyberg går rakt genom hans hus. Men adressen är Solna.

Stockholms kraftiga befolkningsökning skapar problem

Städer växer av olika anledningar och det sägs ligga i en stads natur att befolkningen växer. Så har det också varit för Stockholm i flera hunda år. Men ökar befolkningen för snabbt på kort tid drabbas staden av växtvärk. Just nu växer Stockholms befolkning kraftigt vilket applåderas av både Stockholms politiker och Stockholms Handelskammare. De ser befolkningsökningen som "rolig" och vi får höra hur positivt det är och vilken katastrof det skulle vara om befolkningen inte växte. En växande befolkning anses också ge ett ökat utbud. Det är lite oklart vad det ökade utbudet består av men oftast verkar det vara kultur, nöjesliv och kommunal service som avses. Åsikten att befolkningsökningen bara är positiv har blivit en sanning som inte får ifrågasättas. Den som gör det betraktas som egoist och bakåtsträvare.

Men jag och flera med mig tycker inte att den kraftiga befolkningsökningen är positiv. Vi ser dagligen de negativa konsekvenserna i form av ökad trafik med längre köer, parker och grönområden som bebyggs i snabb takt, en sjukvård som går på knäna och en överbelastad kollektivtrafik. Jag begär inte att få sittplats på tunnelbanan men jag vill åtminstone få plats att åka med. För mig handlar det inte om bakåtsträvande egoism utan om att ha en fungerande vardag. Något ökad utbud av annat än jättegallerior och hotel har jag heller inte märkt, tvärtom hotas aktiviteter för äldre av nedläggning och små teatrar får minskat kommunalt stöd.

Samtidigt kommer med jämna mellanrum nyheter om hur stora delar av Sverige lider av minskad befolkning. Affärer stänger, företag har svårt att etablera sig och skolor, vårdcentraler och annan kommunal service läggs ner. Det gör livet svårt för dem som bor kvar.

Det är dags för Stockholms politiker att börja se stadens befolkningsökning som det problem den faktiskt är. Samtidigt måste politiker i alla kommuner, landsting och på riksnivå arbeta för att hela landet ska bli attraktivt och möjligt att bo i så att hela Sverige kan leva.


Nya plan- och bygglagen riskerar att minska demokratin

En förändring av plan- och bygglagen diskuteras för att öka och snabba på bostadsbyggandet. Ett förslag som har sin förebild i tysk lagstiftning är att det ska vara möjligt att bygga nya hus utan detaljplan så länge de anpassas till omgivningens karaktär. Det innebär i praktiken att det skulle bli möjligt att bygga var som helst utan föregående prövning. Människor skulle fråntas rätten att granska och kritisera byggen som skulle påverka deras närmiljö och vardagsliv högst betydligt. Att något anpassas till omgivningens karaktär är dessutom ett flytande begrepp och eftersom byggbolagens främsta uppgift är att tjäna pengar kan det få förödande konsekvenser för hur nya hus påverkar ett område. Att det är byggindustrin som driver på frågan säger sig självt och politikerna går deras ärenden.

Byggindustrin driver också på politikerna för att det ska bli svårare att överklaga antagna detaljplaner. Det fördröjer inte bara byggstart utan anses också driva upp byggkostnaderna vilket leder till dyrare bostäder. För det första är det anmärkningsvärt att byggbolag och politiker säger att överklaganden leder till dyrare bostäder. Flera byggbolag sänker nu priserna på sina nya lägenheter i Stockholm för att kunna sälja dem. Det finns alltså utrymme för sänkning av priset trots alla överklaganden. En annan faktor som driver upp priserna är att Stockholms Stad ofta säljer marken när det ska byggas bostäder och marken säljs dyrt. Under 1900-talet köpte Stockholms Stad mark för att kunna bygga billiga bostäder men nu gör man alltså tvärt om. Att både byggbolag och politiker skuldbelägger de som överklagar är oförskämt. De borde se över sitt eget agerande först.



Istället för att se människor som överklagar detaljplaner som besvärliga borde politikerna fundera på varför så mycket överklagas. Överklaganden handlar ytterst sällan om värdet på den egna bostaden. Den som säger det försöker bara avfärda kritik genom att påstå att de som klagar är giriga. Det är bara ytterligare ett sätt att skuldbelägga de som protesterar. Många som bor i hyresrätter proteseterar också och de har inget ekonomiskt intresse i sin bostad att kämpa för. Nej, det handlar om att människor helt enkelt är trötta på att få sin närmiljö förstörd i den rivnings- och förtätningsvåg som nu pågår. Kulturhistoriskt värdefulla hus rivs samtidigt som parker och grönområden bebyggs i snabb takt, till och med i Nationalstadsparken ska det nu byggas.

Bostadsbristen, speciellt bland unga människor, används som argument för att bygga mer och för att minska rätten att överklaga detaljplaner. Men det är ofta hotell, kontor och gallerior som byggs. Det löser ingen bostadsbrist. Man löser heller ingen bostadsbrist bland unga genom att bygga stora och dyra lägenheter när det som behövs är små och billiga bostäder.

Det framstår som alltmer uppenbart att politikerna inte vill lösa bostadsbristen bland unga. Så länge den finns kvar kan den användas som argument för att bygga mer, även hotell, kontor, gallerior och dyra lägenheter. Bostadsbristen är också bra att använda som slagträ i politiska utspel och i valrörelser.


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0